filmkrönika Kan filmen om Judy Garland nyansera bilden av henne som kvinna och skådespelare? Och framförallt syna en destruktiv industri?

Redan som barn hade Judy Garland en silkeslen stämma från en annan dimension. Hon var endast 17 år när ”Trollkarlen från Oz” släpptes och hennes honungstoner fyllde världens biografer. Hennes ”Somewhere Over The Rainbow” är fortfarande unik filmhistoria som de flesta känner till även om de inte sett filmen. Ett framträdande som väckte en äldre själ i henne. Medan hon i gay-kretsar är en älskad ikon har historien om henne mest kommit att handla om hennes grava drogproblem som tog hennes liv innan hon ens fyllt 50. Eftersom hon också avled av en överdos har berättelserna om henne präglats av problemen.

Judy Garland föddes 1922 som Frances Gumm till artistföräldrar. Att barnen skulle gå i deras fotspår och kanske lyckas bli stjärnor var odramatiskt. Redan 13 år gammal gjorde Frances en ”audition” för självaste Louis B Mayer och han skrev kontrakt direkt på plats säg det. 1939 kom det stora genombrottet med just ”Trollkarlen från Oz”. Att Hollywood inte var någon barmhärtighetsverksamhet då är sedan länge känt. Tonåringen som nu hette Judy Garland pressades riktigt hårt och filmstudion uppmuntrade henne till droganvändning för att hon skulle orka med sitt omänskliga schema. Följande åren efter första succén kom filmer som ”Vi mötas i St Louis” och ”En dans med dej”. Garland var inte en klassisk filmstjärna från den tiden som Ava Gardner eller Rita Hayworth. Hon var inte underskön utan en jordnära tjej/ung kvinna med en röst som skakade om alla som hörde henne. Sammet in i själens väggar. Hon fick mer ofta visa sårbarhet på duken, något skådespelaren inte tilläts i sitt eget liv.

Hon var också gift fem gånger under sin korta livstid. Om jag ska ge mig på en amatörpsykologisk bedömning verkade hon alltid ha ett hål inombords som hon aldrig kunde täppa till. Det krävs kanske inte någon legitimation för att dra slutsatsen att en karriär i Hollywood vid 13 inte är enbart av godo. På många sätt var hon det första stora offret för Hollywoods användning av barnskådespelare. Hon levde också under konstant viktoro.

Snart kommer första filmen om hennes liv, ”Judy” med Renée Zellweger. När jag hörde nyheten kände jag mig ganska säker på att det redan måste finnas filmer om henne. Att ett sådant extraordinärt och tragiskt liv blivit film. Men så är inte fallet. Tyvärr är dottern Liza Minelli inte nöjd med filmatiseringen och förtydligat att hon inte varit involverad eller träffat Zellweger. Ändå hoppas jag att ”Judy” tillför något positivt och utvecklar minnet av Garland. För nog förtjänar hon bättre än att alltid påminnas om som drogmissbrukare? Zellweger är dessutom ett bevis på att filmfabriken i Kalifornien inte kommit så långt som vi önskar. Garland avled under 60-talet. Decennier senare behandlas skådespelare och kvinnliga sådana på destruktiva sätt. Jag hoppas att sanningen förtydligas. Judy Garland var inte tragisk. Hollywood var tragisk som utnyttjade ett barns talanger för att sedan gå vidare. Hon betalade priset för en sjuk industri.