â Sedan 33 Ă„r tillbaka Ă€r jag lĂ€kare pĂ„ Mo GĂ„rd och jag vikarierar nĂ„gra veckor varje Ă„r ute pĂ„ vĂ„r nĂ€rvĂ„rdsklinik och nyligen hoppade jag in som lĂ€kare pĂ„ StorĂ€ngsgĂ„rden. LĂ€karsysslan Ă€r viktig i sig sjĂ€lv för mig men det Ă€r ocksĂ„ sĂ„ att den ger mig kritiska insikter i mina uppdrag som chef, som ju Ă€r mitt huvudsakliga arbetsfĂ€lt sedan mer Ă€n tjugo Ă„r tillbaka, berĂ€ttade Magnus Oweling.
En av de dÀr chefsinsikterna Àr att "doktorn Àr ingen ö."
â Vilket jag ju mycket vĂ€l vet och upplever som lĂ€kare. Det handlar om samverkan med sköterskor ute pĂ„ klinikerna och pĂ„ till exempel StorĂ€ngsgĂ„rden Ă€r hemtjĂ€nstmedarbetare mycket viktiga personer. Det gĂ€ller att ha med sig det tĂ€nket ocksĂ„ som chef. FörstĂ„ att det Ă€r helheten som har betydelse för vĂ„rdens resultat, sa Magnus Oweling.
Han talar gÀrna om utvecklingen som en "syntes" som kommit till genom att en "tes" fÄtt motstÄnd av en "antites". Syntesen blir i sin tur en tes som skapar en antites och nya synteser. Och sÄ dÀr hÄller det pÄ. Den dÀr "utvecklingsfilosofin" eller vad vi ska kalla den, Àr mycket anvÀndbar och praktisk tycker jag. Den gÄr att anvÀnda pÄ stort och smÄtt.
â Att jag blev lĂ€kare Ă€r vĂ€l ett slags syntes av att jag gick och vĂ€gde mellan att utbilda mig till ingenjör eller prĂ€st, sa Magnus Oweling med ett skratt. Liknelsen Ă€r inte sĂ„ tokig.
â SjukvĂ„rden, inte minst den nĂ€ra sjukvĂ„rden, som ligger mig nĂ€rmast om hjĂ€rtat Ă€r i stort behov av teknisk och mental/psykologisk kompetens. FinspĂ„ng ligger ju sedan lĂ€nge lĂ„ngt framme bĂ„de nĂ€r det gĂ€ller den rena hemsjukvĂ„rden och den nĂ€ra-hemmet-vĂ„rd som vi kan erbjuda hĂ€r pĂ„ VĂ„rdcentrum. Att till exempel kunna utföra avancerad vĂ„rd i livets slutskede i mĂ€nniskors hemmiljö istĂ€llet för pĂ„ institutioner pĂ„ ett tryggt sĂ€tt krĂ€ver tekniska och logistiska kunskaper och fĂ€rdigheter pĂ„ hög nivĂ„ likavĂ€l som förmĂ„gor att kunna stilla oro och Ă„ngest hemma hos patienter, berĂ€ttade Magnus Oweling.
1999 till 2001 arbetade Oweling som verksamhetschef pÄ Sandbyhovs vÄrdcentral i Norrköping. NÀr han kom tillbaks till FinspÄng gick han in i ett delat och lÄngvarigt vÄrdchefskap tillsammans med Rolf Hassler.
â Under de tvĂ„ Ă„ren dĂ„ jag arbetade i Norrköping hamnade lĂ€karna och ledningen i FinspĂ„ng i en stor konflikt som bland annat ledde till att mĂ„nga lĂ€kare slutade. 1999 tror jag att vi var 13 distriktslĂ€kare. NĂ€r jag kom tillbaka frĂ„n Norrköping 2001 sĂ„ fanns en (1) lĂ€kare kvar plus Ă„tta hyrlĂ€kare. SĂ„ var lĂ€get nĂ€r Rolf och jag tog vid, sa Magnus Oweling.
Han beskriver de 12 Ärens chefskap tillsammans med Rolf Hassler som den period i arbetslivet dÄ han kÀnner att han "verkligen gjorde mycket bra saker."
â Vi började verkligen frĂ„n grunden. Vid den hĂ€r tiden hade vĂ„rdcentralen flyttat upp frĂ„n centrum och in i FinspĂ„ngs lasarett. (VĂ„rdcentralen höll till i det hus dĂ€r Folkbladet och NT idag har sina redaktioner!) En del av motsĂ€ttningarna och konflikterna hade som vi sĂ„g pĂ„ saken sin grund i oklarheter om vad vi var för nĂ„got, var vi en vĂ„rdcentral eller var vi ett lasarett? Att svara si eller sĂ„ pĂ„ den frĂ„gan gav ingen bot eller lindring. Vi förstod att hĂ€r krĂ€vdes en syntes. Och syntesen blev att vi Ă€r NĂ€rsjukvĂ„rden i FinspĂ„ng. Punkt och slut!, slog Magnus Oweling fast med besked. Artikeln fortsĂ€tter pĂ„ mĂ„ndag.