Widar Andersson

Widardirekt

Då exploderade Uppfostringsmedia

WidarDirekt För precis ett år sedan - den 6 september förra året - exploderade Uppfostringsmedia i Sverige. Så upplevde jag det i vart fall då jag satt med båda Stockholmstidningarna framför mig och fylldes med förtvivlan och kamplust. Med ett möjligen hybrisdoftande ansvar tog jag mig an uppgiften att göra något åt saken.

Här på WidarDirekt publicerade jag därför inlägget nedan: ”Alla dessa goda kändisar.” Två dagar senare – 8 september – kom nästa artikel ”Snedvriden bild av Sverige”, som även den går att läsa här nedanför.

De två inläggen fick enorm uppmärksamhet. Självklart drog jag på mig kritik och påhopp. Men framförallt ett stort och varmt gensvar. Och jag tror att de båda inläggen – med allt som följde därpå av debatt och diskussioner – hade betydelse för den vändning som vi därefter har genomlevt i medierna och i politiken.

 

Alla dessa goda kändisar

6/9 2015

Så kom då det obligatoriska kändisuppropet. Denna gång hann DN före kvällspressen. 100 kändisar vill gärna vara med på bild och tala om hur fina och goda de är. Utgivarna av båda Stockholmstidningarna skriver i dag långa och fina och i mina ögon ointressanta artiklar om att vi alla måste ta avstånd från hot, hat och rasism och om hur duktiga och fina journalisterna på deras tidningar är.

Tove Lifvendahl på Svenskan är vad jag sett den enda som skriver något relevant och intressant i dagens Stockholmstidningar. För det första noterar hon med glädje och stolthet det civila samhällets stora engagemang för flyktingarna. Det engagemanget har funnits under mycket lång tid eftersom flyktingkrisen har funnits under mycket lång tid. Engagemanget har vuxit under den senaste veckan då även kändisarna har vaknat och vill sola sig i glansen.

För det andra skriver Tove Lifvendahl att ansvariga politiker nu på allvar bör ta chansen att med kraft ta itu med de stora problemen i migrations- och integrationspolitiken. Med det civila samhällets varma stöd i ryggen – oavsett vad kändisarna tror så är vi inte rasister och idioter härute i verkligheterna – är det läge att ta itu med de välkända problemen.

Det är beklagligt att även politiker har valt att ställa upp i kändisracet i DN. De behöver inte tala om för oss att de är humanister och tror på alla människors lika värde. Det vet vi redan. Och det gör vi också.

Politikerna har ansvaret att sköta staten på bästa möjliga sätt. Genom det civila samhällets opinionsbildning har de nu – som Lifvendahl skriver – fått en extra skjuts att sköta sitt jobb bättre än vad de hittills gjort.

Det värsta med kändisupploppet i DN och med det strömlinjeformade innehållet i Stockholmstidningarna i dag är att det är så konformistiskt och propagandistiskt. Här finns – utöver Lifvendahl i Svenskan – knappt något problematiserade, något kritiskt eller något tankeväckande spännande. Det blir för svulstigt och för mycket uppfostringsmedia för mig.

Jag hoppas att de nyktrar till på storstadsredaktionerna vad det lider. Och så hoppas jag att vi slipper kändisarna.

 

Snedvriden bild av Sverige

8/9 2015

Personerna i DN:s kändisupprop i söndags är egentligen ganska ointressanta i sammanhanget. Jag märker på en del reaktioner på min enormt spridda text ”Alla dessa goda kändisar” på WidarDirekt – bland annat Erik Helmerson på DN:s ledarsida – att kändisarna blir ett stickspår som delvis skymmer min huvudpoäng. Lite självkritiskt antar jag att jag kanske borde ha hoppat över de kända och koncentrerat mig på det jag framförallt ville säga.

Det som stör är att hela det massiva trycket från DN och SvD bygger på en i mina ögon helt felaktig bild av Sverige. I anslaget från redaktionsledningarna sätts en spelplan upp där ”hatet och rasismen” håller på att ta över och att det därför är dags för alla andra - under tidningarnas – ledning att stå upp för det goda och fina.

Sverige och svenskarna är enligt alla tillgängliga undersökningar – t ex SOM-institutet – mycket välkomnande mot flyktingar. 63 procent tycker till exempel att ”invandring är bra för Sverige”. Självklart finns det också hat och rasism ute i marginalerna. Detta är emellertid av en sådan art att det främst utgör polisiära frågor.

När delar av medieetablissemanget gör hatet och rasismen till huvudsak i sin kamp så ger det därför en snedvriden bild av Sverige. Tycker jag.

Bombmattan av okritiska uppfostringsinslag i medierna är provocerande. Tycker jag. Antagligen är den också kontraproduktiv. Det finns så många människor därute som inte har det minsta med hat och rasism att göra som inte gillar att bli skrivna på näsan vad de är för några och/eller som inte anser sig behöva styras av några ”måsten” från stora mediehus.

Sveriges problem i det här sammanhanget är inte att vi tar emot flyktingar från Syrienkriget. Vi skulle ta emot många fler; bara en femtedel av de asylsökande som kommit till Sverige i år kommer från Syrien. Problemet är vår undermåliga migrations- och integrationspolitik som om vi inte åtgärdar problemen riskerar att skapa onödigt stora och långsiktigt verkande försämringar av det svenska samhällsbygget.

Om detta behöver vi en öppen och odramatisk debatt även i politiken. Magnituden i uppropet mot ”hat och rasism” riskerar att återigen trycka ner denna viktiga debatt till andra arenor.

Till sist två saker. 1. Kändisarna i DN:s upprop är säkerligen alldeles utmärkta personer med såväl förnuft och känsla. Upprop av det här slaget – där folk som är ”kända” för olika saker skriver under listor mot Nato, mot hat och rasism, mot kärnkraft och mot det ena och det andra – fyller sällan någon vettig funktion. I vart fall inte om syftet var att få folk att tänka till och ändra sig. 2. De personliga påhopp och oförskämdheter som jag får ta emot då och då får inte mig att förlora perspektivet. De allra flesta människor därute är av ett helt annat slag. De har inget med hat och rasism – eller andra förvridna ismer för den delen att göra.

Widar Andersson

Räkna med en lång regeringskris

WidarDirekt Misstroendeförklaringen mot tre statsråd är ett grundskott mot Löfvens regering. Det skulle inte förvåna om S kontrar med att utlysa ett extraval till oktober i höst. Vilket kan sluta precis hur som helst. Och vilket dessutom följs av ett ordinarie val i september 2018.

De fyra borgerliga partiledarna begär idag att talman Urban Ahlin ska sammankalla riksdagen för att rösta om de borgerligas förslag om misstroendeförklaring mot de tre statsråden Anna Johansson, Anders Ygeman och Peter Hultqvist.

Mandatperioden 2014 – 2018 fortsätter således att bjuda på sällsynt politisk dramatik. Vilket inte är förvånande. Den gamla politiska ordningen som gällt sedan 1930-talet är sedan ganska länge uppbruten. I den gamla ordningen regerade Socialdemokraterna landet och de borgerliga partierna hoppade in som reserver vid de få tillfällen då Socialdemokraterna krisade.

Mer att läsa: Regeringens alla ryggar.

Det första slaget mot den gamla ordningen stod den borgerliga Alliansen för. Åtta borgerliga regeringsår – varav de fyra första mycket framgångsrika och på många sätt strukturförändrande – med en och samma moderata statsminister visade klart och tydligt att S inte var ensamma på tronen längre.

Det andra slaget stod och står Sverigedemokraterna för. SD är ett lockande alternativ för väldigt många traditionella socialdemokratiska väljare. SD har samtidigt blivit så stort att partiet blockerar alla ”vanliga” regeringsbildningar typ S-regering eller Alliansregering.

Efter valet 2014 har Sverige därför en märklig minoritetsregering bestående av S och MP. Statsministern är dessutom en partipolitisk nybörjare som fick träda in sedan S helt klappat ihop under Juholts knappa år vid rodret.

Regeringens första budget föll i december 2014. Ett extraval planerades till mars 2015. Extravalet undanröjdes genom den så kallade Decemberöverenskommelsen (DÖ) som konstruerade ett system för hur minoriteten ska kunna styra över majoriteten i riksdagen. De borgerliga partierna – framförallt Moderaterna – har klämts mellan DÖ och SD och M har närmat sig en förtroendekris.

Och nu denna kraftiga attack mot regeringen. Misstroendeförklaringen mot tre statsråd är ett grundskott mot Löfvens regering. Det skulle inte förvåna om S kontrar med att utlysa ett extraval till oktober i höst. Vilket kan sluta precis hur som helst. Och vilket dessutom följs av ett ordinarie val i september 2018.

Vi skulle med andra ord få leva med ett slags regeringskris under i vart fall ett år. Så kan det mycket väl bli. Det gör ont när knoppar brister diktade Karin Boye så vist och klokt. En ny politisk ordning behöver värka fram i Sverige. Sådana processer är sällan lätta. Det vi har att jämföra med är väl 1920-talets inrikespolitiska turbulens där regeringar och statsråd kom och gick innan S kopplade greppet.

Nu kommer något annat. Kanske nya partier, definitivt nya konstellationer som sannolikt och förhoppningsvis konstituerar ett starkt regeringsblock i den mitterräng där nästan alla medborgare uppehåller sig.

Sverige går positivt nog hyfsat bra ekonomiskt för tillfället. En regeringskris behöver därför inte vara särskilt skadlig för landet och medborgarna.

Widar Andersson

Riskabel framgång för Stefan Löfven

WidarDirekt Det politiska hantverket framstod som extra vagt och taffligt när det i strålkastarljusets sken simultant kunde jämföras med myndigheternas insatser.

Statsminister Stefan Löfvens valde att framträda tillsammans med tre stadiga myndighetschefer när han på måndagseftermiddagen för första gången på allvar klev in i bataljen om Transportstyrelsen.

Det var ett på många sätt klokt beslut. Transportstyrelsens nya GD Jonas Bjelfvenstam, Säpochefen Anders Thornberg och ÖB Micael Bydén la ut en formidabel bombmatta av fakta och av lugnande besked.

Mer att läsa: Stefan Löfven kliver in i matchen.

Alla slog fast att händelsen var ”mycket allvarlig”, alla redogjorde för alla insatser som gjorts för att skademinimera och Bjelfvenstam konstaterade för sig själv och för alla att ”vi har inga indikationer på att något otillbörligt har inträffat” på grund av det undermåliga säkerhetsarbetet vid Transportstyrelsens upphandling av IT-tjänster.

En icke önskad effekt av Löfvens beslut att uppträda tillsammans med ÖB; Säpo och den meriterade ämbetsmannen Bjelfvenstam blev emellertid att statsministern inte alls kunde matcha myndighetschefernas redighet och tydlighet.

Det politiska hantverket framstod som extra vagt och taffligt när det i strålkastarljusets sken simultant kunde jämföras med myndigheternas insatser.

Därför är det frågorna om politiken som lyser ännu starkare efter den gemensamma pressträffen på måndagen. Stefan Löfven sa själv att han ”verkligen gärna” skulle vilja ha fått information mycket tidigare än vad han fick. Varför fick han inte det?

Det för Transportstyrelsen ansvariga statsrådet Anna Johansson blev typ informerad sist av alla. Varför då?

Varför har inte inrikesminister Anders Ygeman och försvarsminister Peter Hultqvist informerat om en så pass allvarlig händelse som att Säpo tidigt kopplar in åklagare i sin granskning av Transportstyrelsens ledning?

Det är dessa frågor som driver hela det politiska maskineriet med avgångskrav och möjliga misstroendeförklaringar. Dessa frågor är nu i realiteten de som återstår för medierna och för oppositionen att jaga vidare på.

Pressträffen på Rosenbad var en framgång för regeringen på det viset att den släckte många allvarliga eldhärdar i själva sakfrågan. ”Inget har hänt”; typ.

Däremot undrar jag om pressträffen samtidigt inte var som en bensinbomb på den politikpolitiska frågan om regeringens duglighet och kompetens?

Som Pyrrhus lär ha sagt efter ett slag mot romarna för sisådär 2000 är sedan: ”En sådan seger till och jag är förlorad.”

Widar Andersson

Stefan Löfven kliver in i matchen

WidarDirekt Stefan Löfven försöker nu vända på kuttingen och ta initiativet i den medie- och oppositionsdrivna Transportstyrelseaffären. Statsministern och hans regering ligger på efterkälken. Det krävs en rejäl spurt om det ska bli mållinjestrid i den här saken.

Givet det parlamentariska läget är Transportstyrelseaffären ett mycket stort problem för regeringen. Som nästan alltid i sådana här saker är sakfrågan värd närmast noll medan hanterandet av sakfrågans efterskalv är nästan allt. Och det framstår glasklart att regeringen är i underläge.

På grund av sådant som till exempel felbedömningar, oerfarenhet, semesterlättja och lite internt intrigspel så har medierna och oppositionen tämligen ostört fått styra affärens utveckling. Serier av mediehaussade extramöten med riksdagens utskott har redan dragits igång. Infrastrukturminister Anna Johansson har frågats ut i två utskott och på tisdag är det dags för inrikesministern och den kris- och katastrofansvarige Anders Ygeman och försvarsminister Peter Hultqvist att släpas till det parlamentariska skranket. Hela bildsättningen ångar av politisk dramatik och av ödesmättade hot mot nationens säkerhet som en ”fumlig” regering inte tycks ha koll på.

Mot fonden av dagens säkerhetspolitiska faktiska och debatterade situation så är det givetvis allvarligt och anmärkningsvärt när statliga myndigheter inte följer de regler som finns för hur känsliga uppgifter ska hanteras vid upphandlingar. Transportstyrelsen klantade till det. När saken upptäcktes internt slogs larm och regering och Säpo informerades.

Det är i dessa dagar under förra året som dagens affär grundläggs. Vad som görs och inte görs av de som hade att göra det och detta – läs regeringen – har hittills varit av det slaget att det ger justitieutskottets ordförande Tomas Tobé (M) anledning att med allvar i rösten säga till Aftonbladet att ” Vi behöver nu få klarlagt när inrikesministern exakt fick reda på säkerhetsläckan, vilka han informerade och om han i synnerhet informerade statsministern.”

I medierapporteringen har det inte saknats målande beskrivningar av vad som ”kan” ha hänt utifrån Transportstyrelsens otraditionella upphandlingsmetod. Här har antytts att identiteter på hemliga agenter ha röjts och att några tjecker i Serbien kan ha fått reda på alla militärfordons registreringsnummer. Och allt vad det nu kan vara. Självklart är detta exempel på uppgifter som regeringen bör hålla så nära bröstet som möjligt. Samtidigt är det så vad jag förstår att inga av de data som ”kan” ha råkat hamna i främmande makters händer är särskilt hemliga; i vart fall inte för den som skulle vilja ha reda på dem.

Sakfrågan i sig själv är som sagt viktig och intressant. Den nu växande affären har dock få och vaga samband med sakfrågan. Istället är det hanteringen av sakfrågans politiska konsekvenser som får affären att rulla.

Statsminister Stefan Löfven har nu satt sig i det läget att när han väl bestämmer sig för att säga något mer än ”inga kommentarer” så vill det till att det han säger har potential att ”döda” affärens svulstartade tillväxt.

Det krävs något som en detaljerad och helt faktabaserad loggbok om vem som informerade vem, när och hur. Det krävs kanske en kommission av det slag som KD: s Ebba Busch Thor vill ha.

Oppositionen mer än antyder att de dessutom vill se avgång(ar) av statsråd. Det glunkas om misstroendevoteringar mot något/några statsråd. Det är begripligt. Inte minst för Moderaternas Anna Kinberg Batra vore det välbehövligt med ett skarpladdat skott mot regeringen.

Infrastrukturminister Anna Johansson från Göteborg har – egentligen alltsedan utnämningen hösten 2014 – varit ett lovligt avgångsbyte i medierapporteringen. Självklart ligger hon illa till även denna gång. Transportstyrelsen är en myndighet som ingår i hennes ansvarsdomän. Att Anna Johansson på något sätt tycks ha utsatts för en intern sidsteppning när det gäller tidig info om Transportstyrelsens säkerhetsosäkerhet är ingen säkerhetssele för henne.

En av statsrådens uppgifter är just att vara tillgängliga för att avgå när det så krävs för att rädda statsministern, regeringen som helhet och/eller andra uppgörelser av vital betydelse. Avgångar och avgångskrav ska inte uppfattas som personliga och/eller som uttryck för att den som tvingas att avgå per definition är oskicklig i den aktuella sakfråga som drog igång efterskalven som framkallade avgången. Justitieminister Sten Wickbom fick till exempel avgå när spionen Stig Bergling rymde från fängelset. Wickbom fick ta det politiska priset för något han knappast kunde rå för.

Anna Johansson har i mina ögon en oförtjänt dålig status i regeringen. Hon har med framgång och med berömvärt tålamod vs regeringspartnern hanterat trixiga frågor om bland annat trafikleder, flygplatser och snabbjärnvägar. När hon väl fick tillfälle att agera i Transportstyrelseaffären så gjorde hon det rakt och tydligt och visade bestämt att hon inte tänkte låta sig ätas hur som helst i den politiska djungeln.

Sedan slutet av förra året har Anna Johansson dessutom begåvats med en mycket vass statssekreterare. Mattias Landgren är jurist och rekryterades in till regeringskansliet från fackförbundet Byggnads. Landgren har ett gott renommé och är enligt flera jag talar med något som starkt talar för att Anna Johanssons politiska dagar i denna regering inte är räknade.

Som sagt. Media och oppositionen håller ännu i taktpinnen i den här affären. Stefan Löfven behöver spela in några extraordinära bollar i spelet för att kunna få stopp på eländet. Han kan kanske också hoppas på att Jimmie Åkesson och SD frestas att hellre jäklas med Moderaterna än med regeringen. Kanske ”sabbar” Åkesson misstroendeupplägget mot Johansson/Ygeman/? genom ett frankt krav på misstroendeförklaring direkt mot statsministern? Ett krav som skulle åter skulle spräcka de fyra borgerliga partierna.

Widar Andersson

Därför dras Sjöstedt och Lööf mot extremer

Widar Andersson Jag har nu spenderat fem kvällar i Almedalen och lyssnat på politiska tal från ledande personer i fem partier. Lyssnandet har fått en möjlig insikt att gro och gry i mig. Den här möjliga insikten har sannolikt mycket med inrikespolitikens heta regeringsfråga att skaffa. Det finns nämligen en mycket intressant och strukturerande skillnad mellan å ena sidan Socialdemokraterna, Liberalerna och Kristdemkraterna och å andra sidan Vänsterpartiet och Centerpartiet.

Där Jonas Sjöstedt och Annie Lööf dras till extremerna så gör Magdalena Andersson, Ebba Busch Thor och Jan Björklund vad de kan för att hålla sig borta från ytterkanterna. Sjöstedt och Lööf liksom tävlade med varandra om vem som kunde fördöma nazismen i Sverige på det hårdaste sättet. Nazisterna är en helt perifer och i allt väsentligt enbart polisiär angelägenhet i vårt land. Att de tydligen ska demonstrera här i Visby endera dagen förändrar inget. Politiskt är de inget. Att ledarna för två riksdagspartier – som i övrigt inte har mycket att göra med varandra – på det här sättet dras till extremer är intressant. Ur ett traditionellt och rationellt politiskt perspektiv beter de sig orationellt.

Skillnaderna mellan gruppen S-L-KD och V-C fick minnesbanden från mitt livs universitet; Hassela i Hälsingland.

Jag har levt en hygglig del av mitt liv i Hasselakollektivet. Under mer än ett decennium delade jag därmed vardag och helg med unga människor som försökte byta liv och bryta beroenden. Tillvaron som heltidsmissbrukare på gatunivån är extrem och sätter snabbt och starkt sin prägel på människor som vistas i de miljöerna. Det mesta som en ”Svensson” tycker är irrationellt beteende är högst rationellt för en drogstyrd människa.

Kaka söker maka, så lär oss ordspråket. Extremer känner igen andra extremer. För mig var det därför mycket lärorikt att till exempel vandra genom Stockholm eller Almedalen eller besöka en populär krog tillsammans med Leffe; en ”Hasselagamling”som hållt upp med droger några år.

Hans känselspröt fångade upp helt andra vibbar än mina. Jag kände in min verklighet. Han kände in sin verklighet. Där jag i huvudsak såg människor av alla de slag som tycktes ha det bra i det stora hela så pejlade han in missbruk där, langning här och vapen där borta och häleri i det hörnet och ficktjuvar i det andra hörnet.

Antagligen överdrev han något på ungefär samma sätt som jag säkert underdrev något. Det kan vi lämna därhän. Poängen här är hans idoga insniffande av extrema händelser i vardagslunken. Och hans iver att fördöma extremerna. Ju hårdare och kraftigare han kunde fördöma narkotika och kriminalitet (och ibland även narkomaner och kriminella) desto säkrare och bättre kände han sig själv.

På den tiden Annie Lööf hette Annie Johansson och ungdomsförbundare i Centerpartiet var hon under en period mycket liberal. Givet den svenska politiska kontexten är det ingen överdrift att säga att hon och hennes CUF stod för tämligen extrema uppfattningar. Jonas Sjöstedt har formats och danats i ett litet kommunist/socialistparti som i relation till större partier som S och M är extremt i somligt av sin politik och med sina band till slagsmålsvänstern och diktaturer i till exempel Kuba och Venezuela.

Den där extremnära inskolningen har psykologisk och politisk betydelse; det är jag övertygad om. På ett möjligen betingat och oreflekterat plan reagerar de på andra extremer på ett annorlunda sätt. De ser konkurrens, de ser bjälken i sin nästas öga och de går till attack och upphöjer därmed några hundra förvirrade och i en del fall kriminellt otäcka unga män till relevanta politiska motståndare. Vilket nazisterna naturligtvis tycker är kul.

Att göra bisaker till huvudsaker i politiken är sällan särskilt klokt. Att V och C hamnar så pass nära varandra i extremfrågor är nog inte bara en slump. Kaka söker maka, som sagt.

Vill det sig riktigt illa så kan all gratisreklam som nazisterna får av V och C leda till att de får luft under vingarna. Alla de – långt fler än V och C - som ägnat det senaste decenniet åt att tjoa fascism, nazism, rasism åt SD och som tävlat om vem som i mest hårda ordalag kan fördöma Jimmie Åkesson borde tänka sig för innan de traskar upp på samma väg igen.

 

Widar Andersson

 

 

FKP Scorpio har helt rätt om Bråvalla

WidarDirekt Det är bara att applådera FKP Scorpios beslut att ställa in Bråvallafestivalen 2018. Det är fullt begripligt att Scorpio inte vill förknippas med våldtäkter, ofredanden, våld och misshandel. Bråvallafestivalens arrangör drar ungefär samma slutsats som vad publiken gör – trots ett imponerande startfält såldes betydligt färre biljetter i år än förra året. Och antagligen precis samma beslut som vad många seriösa artister kommer att göra.

Hur kul kan det vara för en artist som Håkan Hellström att under ett par dygn dominera nyhetsflödet i riksmedia: ”En misstänkt våldtäkt ska ha genomförts under Håkan Hellströms konsert på Bråvalla”. Så lät det nästan i varje sändning. Som om Håkan Hellström skulle ha något att allas att göra med den misstänka våldtäkten.

Och på förra årets Bråvalla var det artisten Zara Larsson som hamnade i ett liknande elände. ”Våldtäkt under Zara Larsson konsert” löd krigsrubrikerna då.

Våldtäkter borde alltid vara värda krigsrubriker. Men att dra in Zara Larsson – eller Håkan Hellström – i våldtäktsmiljön är självklart inget som lockar varumärkesnoga artister att komma till festivaler av det här slaget.

Säkerhetskostnaderna har också dragit i höjden för arrangörer av till exempel musikfestivaler. Det stegrade terrorhotet och förra årets vågor av sexuella brott mot unga kvinnor driver upp utgifterna för övervakning och kontroll till nivåer som gör det allt svårare att få ihop evenemangen ekonomiskt.

 

Tidigare i dag talade jag med kommunstyrelsens ordförande i Norrköping Lars Stjernkvist om saken.

Han ställde sig frågande till den debatt som uppkommit om FKP Scorpios ”egentliga orsaker” att ställa in festivalen 2018.

  • Det finns ingen anledning att misstänkliggöra att ekonomi och moral kanske sammanfaller i det här fallet. Tvärtom tycker jag det är en styrka som jag tycker det vore bra om fler arrangörer kunde visa upp, sa Lars Stjernkvist.

Stjernkvist pekade på de enorma kostnader i form av säkerhet och övervakning som både den offentliga sektorn och IFK Norrköping får betala vid vissa matcher. Ändå begås det ständigt lagbrott – till exempel maskering och bengaler – inne på arenan.

  • Tänk om IFK Norrköping sagt till sin publik att ”nej det här går inte. Vil vill förknippas med fotboll och inte med läktarbråk, kriminalitet eller med tungt beväpnade poliser och skenande utgifter för ordningsvakter. Så därför kör vi de nästa hemmamatcherna utan publik.”

Det hade blivit en riktig markering som känts och som tvingat fler än klubbledningen att ta ställning till hur de vill ha det och vad för slags samhälle de vill ha. Hur många våldtäkter och hur mycket gödning av ungdomskriminalitet är det värt för att lyssna på musik/titta på fotboll?

FKP Scorpio är värt beröm för att de brutit mot den mesiga mellanmjölkens attityd till våld och ofredanden och övergrepp.

Widar Andersson

 

 

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson