Widar Andersson

Widardirekt

Svenska massproblem behöver utmanas

WidarDirekt Tino Sanandajis bok ”Massutmaning”  (Kuhzad Media 2016) kan läsas som ett slags delbokslut över ett ”experiment med långvarig och storskalig invandring från tredje världen och till välfärdsstaten.” Jag skriver ”delbokslut” eftersom Sanandaji inte på något sätt anser att loppet är kört. I närmast Assar Lindbecksiansk anda levererar Tino Sanandaji ett 25-punkts program för hur saker och ting kan ställas till rätta. Assar Lindbeck är också en av dem som får ett särskilt tack av författaren på försättsbladet. På försättsbladet förekommer även Magnus Henrekson; en professor och person som jag har lärt mig att ha stort förtroende för.)

Tino Sanandaji ägnar sig åt nationalekonomisk forskning sedan han för sex år sedan doktorerade i ”Public policy” vid University of Chicago.

”Massutmaning” är inte bara en fyndig ordlek från Sanandajis sida. Boktiteln strör med rätta lite salt i såren hos det etablissemang inom politik, media och myndigheter som i takt med att invandringens problem blev allt mer uppenbara började benämna massarbetslöshet, massbilbränder och massbidragsberoende som ett slags sporrande utmaningar istället för som de tunga samhällsproblem de utgör.

Enligt Tino Sanandaji har 22 procent av Sveriges befolkning – 17 procent utrikes födda och 5 procent andra generationens invandrare – utländsk bakgrund.

I sin bok beskriver Tino Sanandaji Sveriges misslyckande som invandringsland genom att spegla de 22 procenten ovan mot andra siffror. Utrikes födda utgör 53 procent av de med långa fängelsestraff, 54 procent av de arbetslösa, och mottar 60 procent av de socialbidrag som utbetalas. 71 procent av barnfattigdomen i Sverige finns i hushåll med utländsk bakgrund. 76 procent av medlemmarna i kriminella gäng har invandrarbakgrund.

Ledande politiker talar gärna om ”Flyktingkrisen” 2015 som alla invandrarrelaterade utmaningars moder och orsak. Inget kunde vara felaktigare.

Sanningen är att huvuddelen av de rekordmånga asylsökande som kom till Sverige det året ännu bara belastar det statliga mottagningssystemet.

Faktum är att Sverige allt sedan 1985 och fram till 2015 har haft – räknat per innevånare- en ungefär fyra gånger så hög asylinvandring som övriga länder i Västeuropa.

Mer att läsa: Chockerande skillnader.

Sanandaji skriver att Sverige på grund av den snabba invandringen har en befolkningsökning som ligger i nivå med ”utvecklingsländer som Bangladesh.”

Sverige är samtidigt är sämst i hela den industrialiserade världen med att få ut asylinvandrarna i arbete.

Det är just här som massutmaningen blir riktigt allvarlig.

Enligt flera vetenskapliga beräkningar som Sanandaji refererar till skulle det behövas ett 72 procentigt arbetskraftsdeltagande med skattebetalande och pensionsavgiftserläggande från de utrikes födda för att invandringen skulle vara kostnadsneutral visavi de infödda i landet. Det är mycket långt upp till sådana siffror. Trots en gynnsam ålderssammansättning – många av de invandrade är unga med flera potentiella arbetsår framför sig – så arbetas det alldeles för lite och till för låga löner jämfört med inrikes födda.

Påståenden om att invandringen lät som en plätt ska lösa vårt pensionssystems demografiska problem måste därför tyvärr sorteras in under fliken alternativa fakta

Pensionsmyndigheten har i en beräkning vägt av de inkomster i form av pensionsavgifter med de utgifter i form av pensionsutbetalningar som de utrikesfödda bedöms generera från 2017 och framåt. Varje person utgör en minuspost för pensionssystemet med ungefär 800 000 kronor, enligt Pensionsmyndigheten.

Det låga aktiva arbetskraftsdeltagandet leder i sin tur till en kostnad för invandringen på ungefär 70 000 kronor per person och år.

Det är dessa grundläggande ekonomiska omständigheter som förklarar varför en välfärdsstat som Sverige måste ha en strikt reglerad asylinvandring och anhöriginvandring.

Sveriges kollaps som invandringsland innebär också att moralen och humanismen har fått sig en törn, skriver Tino Sanandaji. Först använder vi hundratals miljarder kronor av pengar som annars skulle gjort stor nytta i de fattigaste delarna av världen för att bygga upp en svindyr mottagningsapparat för jämförelsevis ganska få människor.

Sedan skärper vi upp gränskontrollerna och gör mottagandet något mindre generöst. Samtidigt beter sig Sverige som om flyktingkrisen och folkvandringarna därmed har upphört. Vilket inte är fallet. De folkliga rörelserna mot nord och väst i världen är starkare än på mycket länge. Behovet av hjälp och stöd i de värsta krisregionernas närområden är stort och ökande. För hälften av de skattepengar som används för statliga migrationskostnader 2017 skulle Sverige ensamt kunnat ha finansiera FN: s flyktingorgan UNHCR under ett år.

Nå; loppet är som sagt inte kört. Det som krävs framåt är en realistisk politik för att så snabbt som möjligt öka arbetskraftsdeltagandet hos framförallt de utomeuropeiskt födda personer som får tillstånd att stanna i Sverige. De som får avslag ska däremot så fort som möjligt lämna landet. Här behövs en skärpning av lagarna som hindrar att den offentliga sektorn använder skattemedel för att finansiera så kallade papperslösa människors vistelse i Sverige.

Den svenska produktiviteten och BNP per innevånare har gradvis försämrats under det senaste decenniet. Detta är bekymmersamt och sannolikt det största enskilda hotet mot en framgångsrik etablerings- och integrationspolitik.

Tino Sanandaji avråder från stora avregleringar av arbetsrätten och lönesänkningar. Sådana insatser innebär att styrkan i den svenska ekonomin undermineras än mer. Sanandajis grundrecept är därför att framförallt satsa på högre tillväxttakt istället för särlösningar av olika slag. Långa perioder av tillväxt i ekonomin skapar automatiska förbättringar för människor som idag riskerar att marginaliseras. Att säga tillväxt är naturligtvis lättare än att skapa och underhålla tillväxt. Vi vet emellertid av erfarenhet att det som krävs är breda reformer med syftet att underlätta företagande, entreprenörskap, investeringar, forskning, innovationer och export.

Tina Sanandaji föreslår i grunden ett slags förstärkt och moderniserad variant av den modell för ”solidarisk lönepolitik” som lyfte Sverige under 1950- och 60-talen. ”Det är långt mer värdefullt med fler högavlönade jobb och högre tillväxt i produktivitet och löner för breda grupper än att bara skapa fler låglönejobb.” En gammal ”sanning” roterar i mitt huvud när jag läser Tinos bok: ”Sikta inte på de fattiga med reformerna för då ökar risken att de fattiga blir fler.” Dessa ord fick jag mig levererade för ungefär 25 år sedan av en klok och socialdemokratin närstående domare

Givetvis behövs det också ett ökat utbud av tillgängliga jobb här och nu. Sanandaji skriver om ”medelenkla jobb”. Att försöka återskapa enkla jobb som redan rationaliserats bort är lönlöst enligt författaren. Så är det nog.

Vuxenutbildningen bör satsa på ”medelkvalificerade jobb” inom industrin och välfärden. Sanandaji argumenterar för sänkt skatt för låginkomsttagare, han uppmanar de styrande att bryta det ideologiska motståndet mot fler poliser och en starkare rättsstat. Här är han inne på något mycket viktigt. Att ganska snabbt gå upp i antal och styrka i rättsstaten är ingen besvärlig politik. Problemet är ett kvardröjande motstånd mot detta; känslan av att det skulle vara ett misslyckande för socialpolitiska föreställningar om Sverige med en tyngre och mer kapabel rättsstat. Släpp det och släpp inflytandet för kriminologer och tyckare som argumenterar som om invandringen inte påverkar brottsligheten. Det hjälper dock nämligen föga med invändningar av sorten att det är fattigdomen som driver på brottsligheten och inte specifikt invandringen. Den sortens invandring som Sverige ägnat sig åt driver på fattigdomen och ojämlikheten i samhället vilket ökar brottsligheten. Det är effekterna ute i samhället/ute hos medborgarna som betyder något. Medan en politik för minskad fattigdom sätts på plats behöver samtidigt kriminaliteten näpsas här och nu.

I Tino Sanandajis 25-punkts program ingår en hel del smått och gott som till exempel ökad studietakt och mer strukturerad pedagogik i skolorna, uppskärpning av SFI, nolltolerans för patriarkala (heders) strukturer och pedagogiska förskolor.

Massutmaning är en mycket viktig bok. Med källbelagda siffror – som Sanandaji hämtat från aktuella forskningsfält och officiella beräkningar och som kritiskt kan granskas – visar han på punkt efter punkt att väldigt många centrala delar av den svenska välfärdsstatens verksamheter och värderingar är utsatta för hårt tryck. Det gäller allt från sjukvård och skola till pensioner och produktivitet. Fattigdomen och ojämlikheten ökar, arbetslösheten är manifest på nivåer vi inte tidigare sett.

 

Tino Sanandaji visar på sunda och realistiska samhälleliga och politiska förhållningssätt till de tunga samhällsproblem som kräver åtgärder på bred front.

Det finns inget extremt i resonemangen i hans bok. Om något alls är extremt så är det väl snarare den hittillsvarande ivern att försöka misstänkliggöra budbärare av Tino Sanandajis kaliber.

Jag hoppas att fler av de kloka, erfarna och upplysta människor som finns inom politiken, inom fackföreningsrörelsen, i mediehusen och inom akademin ska våga släppa sargen och medverka till en öppen debatt och en genomtänkt politik.

Alla problem löser förvisso sig själv om man bara väntar tillräckligt länge. Lösningen på de massproblem som Tino Sanandaji skriver om kräver dock – förutom tid – en genomtänkt politik som argumenteras hem av politiker som säger som det är och som vare sig svart- eller skönmålar hur landet ligger.

Widar Andersson

 

 

SD och C öppnar för stopp för tiggeriet

WidarDirekt Ett inte alltför vinklat sätt att beskriva tiggerifrågans utveckling i Norrköping är konstaterandet att Sverigedemokraterna i Norrköping nu har bytt fot och accepterar tiggeriet. Partiet har lämnat in en motion där det föreslås att Norrköping ska tillämpa samma tillståndsmodell för tiggeri som sedan 1 augusti tillämpas i Eskilstuna.

SD: s nationella tiggeripolitiska linje är att det ska införas ett nationellt förbud mot tiggeri. I andra hand kan partiet tänka sig att kommunerna ges möjlighet att införa lokala förbud.

Att SD i Norrköping nu driver på för att det uttryckligen och under vissa villkor ska bli tillåtet att tigga i Norrköping är onekligen ett radikalt skifte. Därmed finns det nu en bred majoritet bland Norrköpings politiker för att följa Eskilstuna kommun i spåren och införa ett tillståndsförfarande för de som ämnar ägna sig åt tiggeri.

Socialdemokraterna och de tre små borgerliga partierna i den styrande Kvartetten är överens om att följa Eskilstuna i spåren. Kommunstyrelsens ordförande Lars Stjernkvist har vid upprepade tillfällen ”tänkt högt” om det tilltalande med en tillståndsmodell.  Det är heller ingen hemlighet att Socialdemokraterna på riksplanet gärna ser att tiggandet minskar i omfattning.

I Kvartetten är det därför endast Centerpartiet som står för ett politikskifte; i riksdagen säger C kategoriskt nej till varje form av administrativa/juridiska insatser mot tiggeriet. Centerpartiet i Norrköping avviker från denna linje i och med beslutet om att införa ett system där polisen kan säga ja eller nej till tiggarna.

Eskilstuna försökte först få till ett rakt förbud i sin lokala ordningsstadga mot ”passiv pengainsamling” ((som tiggeri heter på juridiska) på vissa utpekade platser i kommunen.  Detta underkändes av högre instanser därför att tiggeri inte ansågs störa ordningen.

Mer att läsa: Fattigdom ska inte uppmuntras.

Tillståndsmodellen släpptes dock igenom av förvaltningsrätten; som är lägsta instans i sådana här ärenden. Fokus ligger nu inte längre på ordningen som sådan utan mer på kontrollen av vilka som befinner sig i kommunen.

Sedan den 1 augusti krävs tillstånd för att tigga i Eskilstuna. Tillstånd beviljas av polisen och för att få tillstånd för tre månader i taget krävs främst att den sökande kan identifiera sig och dessutom betalar en (mycket låg) avgift.

Enligt polisen i Eskilstuna har fram till dags dato (12/8) 10 personer sökt tillstånd. Varav nästan alla har fått tillstånd.

Tidigare på måndagen bytte jag några ord med Lars Stjernkvist. Hans dag hade präglats av tämligen ”oreflekterade hejarop och fördömanden” på grund av beslutet om att reglera tiggandet på kommunal mark.

Tiggerifrågan är så ”polariserad och aggressiv” sa Stjernkvist. Han hoppas att tillståndsmodellen ska kunna bidra till en mer sansad diskussion.

Med tillståndskravet följer att kommunen kommer att ”veta vilka tiggarna är, var de bor och vilka lokala myndigheter som är ansvariga”, sa Stjernkvist. ”Kontrollen av tiggeriet kommer att ge ökade kunskaper vilket på sikt ger underlag för en mer nyanserad diskussion hoppas jag”, sa Stjernkvist.

Det har han säkert rätt i.

Mer att läsa: S kunde ha gjort en annan film.

Personligen anser jag att tiggeriet inte borde ha släppts fram i den stora omfattning som skett under det senaste decenniet. På ledarsidan den 3 augusti i år sammanfattade jag min hållning:

”Dessvärre och som bekant så kan ju vare sig fattigdom eller ohälsa förbjudas. Men det är inte förbjudet för politiken att försöka göra vad man kan för att begränsa problemen. Man kan ju tycka att en stat som inte drar sig för att av hälsoskäl förbjuda rökning utomhus inte borde tveka inför att förbjuda något så manifest fattigdomsalstrande som gatutiggeri?”

Med detta väl sagt är det tveklöst så att beskedet från Norrköping i tiggerifrågan är mycket välkommet. Eskilstuna och Norrköping är två större städer som leds av självtänkande, folknära och kloka socialdemokrater i var sin generation. Jimmy Jansson i Eskilstuna och Lars Stjernkvist i Norrköping drar ett stort lass för förnuftets sak i politiken.

Ingen vettig människa som ser ut över de ganska stora tiggarskarorna i Eskilstuna och Norrköping kan anse att tiggeriets utbredning i de båda städerna är positivt eller berömvärt. Den politiska förlamningen som rått har dock dessvärre fått det att framstå som om alla partier utom SD har varit just positiva till tiggeri.

Nu börjar det vända. Tillståndsmodellen är ett första steg som i sin tur kommer att leda till flera och nya steg. Det viktigaste med detta steg är ett tydligt budskap om att kommunerna vill ha ordning och reda och kontroll. Nu får vi se vad som händer. Blir tiggarna färre? Bryr sig polisen om att kolla tillstånd? Leder ID-kravet till att tremånadersregeln – den tid som en medborgare i ett EU-land får vistas i ett annat EU-land för att söka jobb – kommer att efterlevas på ett bättre sätt? Kommer tillstånden att effektivt sätta stopp för förslumning och sanitära olägenheter i tiggeriets spår?

Widar Andersson

37 grader tär på statens förtroende

WidarDirekt Häromdagen gick den statliga myndigheten SMHI ut i pressen och varnade för att det skulle bli 37 grader varmt i Hudiksvall. Några timmar senare kom staten via SMHI med ett kontrabesked. Invånarna i Glada Hudik skulle få nöja sig med 19 grader; en nätt liten nedskrivning med 18 grader.

Min avsikt här är inte att diskutera väderprognosers tillförlitlighet. Det jag är ute efter är istället det alltmer hysteriska väderklimatet som nu även statliga myndigheter spelar med i. Hur gick det till när SMHI bestämde sig för att kabla ut nyheten om 37 grader i Hudik? Det skulle jag vilja veta.

Låt vara att kommersiella aktörer beter sig som de gör. Det finns en logik i att till exempel tidningen Expressen har bildat en särskild redaktion för att skildra det ”klimatnödläge” som nu råder enligt Expressens ledning. Ångest, skam, nödläge och överdrifter är viktiga beståndsdelar i den här sortens journalistik som också har en stor läsekrets. Nackdelen med att ha bestämt sig för att det råder ”klimatnödläge” är förstås att de nyheter som klimatnödlägesredaktionen ska ta fram är predestinerade att bekräfta nödläget. Annars faller ju hela upplägget. Visst liknar sådan journalistik mer propaganda än just journalistik. Men det är en sak för Expressen och deras läsare.

 

Staten – och för den delen de stora offentliga mediehusen SR, SVT och UR – har däremot ett helt annat ansvar att uppträda sakligt, korrekt och balanserat. Överdrifter och påhitt är skadligt för förtroendet och förtroende är det som bygger statens legitimitet och förmåga att hantera de stora och tunga ansvarsområden som medborgarna lagt i statens händer.

Mitt intryck är att SMHI: s vädervarningar har blivit betydligt mer frekventa på senare tid. Framförallt duggar så kallade Klass 1 – varningar ut i en strid ström. Klass 1 – varningar gäller ”Väderutveckling väntas som innebär vissa risker för allmänheten.”

Taket måste ha sänkts rejält för när allmänheten bedöms vara utsatt för risk. Frågan är hur denna taksänkning har gått till och om det finns sakliga grunder för åtgärden?

Är väderriskerna i Sverige betydligt större nu än för något decennium sedan? Jag ska inte låtsas att jag plöjt all offentlig statistik om bränder, stormar, skyfall, översvämningar, snökanoner och hagel; för det har jag inte.  Men av det jag sett har jag inte hittat något som ger belägg för ett mer extremt och därmed varningsbehövande väder i Sverige.

Det statliga problemet ska inte isoleras till SMHI. I samband med det hydrologiska och meteorologiska institutets Hudikvarning passade statens Folkhälsoinstitut på att varna allmänheten för ökade risker att dö när det blir högsommarvärme.

Staten känns kort sagt inte riktigt förtroendeskapande och jordnära i de här frågorna. Risken finns att vi i folket mest garvar och skämtar om de här ideliga varningarna när vi jämför dem med de verklighetsbilder vi ser.

Sådant är verkligen inte bra för förtroendet.

"800 grader, du kan lita på mig", sjöng Ebba Grön. Det är helt okej.

Staten spelar efter helt andra regler: "37 grader, lita inte på mig."

Så hänger det ihop.

Widar Andersson

 

Han säger ifrån om flygtramset

WidarDirekt Reidar Svedahl är kommunalråd för Liberalerna i den styrande majoriteten i Norrköpings kommun. Reidar Svedahl har tagit initiativ till en grupp på Facebook som heter "Rädda vårt flyg". Gruppen har snabbt fått runt 4000 medlemmar.

Svedahl och många av deltagarna i Facebookgruppen har på vanlig svenska lackat ur på allt rabalder om flygskam och på en vuxenvärld i politik och media som hellre tycks anpassa sig till barns klimatångest än till rationella och tekniska argument och fakta. 

Reidar Svedahl gör rätt. Utvecklingen är oroande. Klimatångest och flygskam är grymt irrationellt. Det som oroar mig mest är om och utifall även Socialdemokraterna är på väg att lämna den breda vägens tekniker och ingenjörer åt sitt öde för att istället försöka nästla sig in i identitetspolitiska klimatplakatpolitiska kretsar?

I stora delar av media och i somliga politiska kretsar finns en oemotståndlig dragning åt ”kriser” av olika slag. I dessa kvarter har man nu slagit fast att det råder en klimatkris och pekat ut västvärldens livsstilar som den avgörande krisframkallande faktorn. Få tycks bry sig om att denna utgångspunkt bara till mycket små delar är sann och riktig. Symbolhandlingar ger applåder medan realpolitik skälls som förnekelser. 

Sveriges framgång som klimat- och miljövänlig nation har byggts av sådant som fjärrvärmeverk, vattenkraft, kärnkraft och av industrier som gjort och gör ingenjörsstyrda och marknadsnära insatser för att minimera sina klimat- och/eller miljöriskabla utsläpp.

Det är den vägen som bör gälla även framöver. På det stora hela är jag också övertygad om att det är den vägen som kommer att gälla.

Widar Andersson

 

 

 

Orwell kunde inte gjort det bättre

WidarDirekt Norrköpings grundskolor fortsätter att underprestera gentemot rikssiffrorna. (Som dessvärre inte är särskilt bra de heller.) 77 procent av avgångseleverna i Norrköping är behöriga till gymnasiet. I hela riket är 84 procent behöriga. 69 procent (Norrköping) har godkända kunskaper i alla ämnen; i riket 76 procent. I Norrköping är det genomsnittliga meritvärdet i avgångsklassernas betyg 218 poäng. I riket är poängen 229.


"Betygsresultaten har förbättrats", skriver kommunen apropå detta i ett pressmeddelande. (18 juni) En sådan marknadsföring är inte seriös. Sådana pressmeddelanden leder mina tankar till George Orwells nyspråk i romanen 1984: ”Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.”


Visst. Den som letar hittar några korn av sanning i kommunens beskrivning av de egna skolornas resultat. Jag hade kunnat leva med en rubrik som "Betygsresultaten har inte försämrats." Att spinna nyheter om förbättringar ur en dramatisk historia om att nästan en fjärdedel av avgångseleverna inte är behöriga till gymnasiet; det skickar däremot och dessvärre ut signaler om att Norrköping inte tar utbildningsproblemen på allvar.


Intrycket av bristande allvar understryks av en artikel i Folkbladet (17 juni). I artikeln nämns att en av grundskolorna har gjort glädjande framsteg när det gäller antalet behöriga elever. Det omnämns också att "sex av kommunens elva högstadieskolor har backat." Kommunens utbildningsdirektör Sofie Lindén kommenterar kunskapsutvecklingen: "Jag hade önskat att behörigheten hade gått upp, självklart, men jag ser samtidigt att vi minskat spridningen och på så sätt ökat likvärdigheten."


Lindéns uttalande är en utmärkt - och lite småruggig - illustration till de risker som är förknippade med att skolans folk har slutat tala om "kunskap" för att istället betona "likvärdighet" när skolresultaten kommer på tal.

Det hon säger på vanlig svenska är att det är glädjande att några elever blir lite bättre medan de flesta andra blir lite sämre eftersom skillnaderna då minskar. I den absurda förlängningen av sådana resonemang finns en fulländad slutpunkt där likvärdigheten är total eftersom alla är urusla.

Så här är det:

1. Likvärdighet är inget seriöst mål. 2. Likvärdighet är ett resultat av en kunskapsskola för alla barn. 3. Norrköpings kommun växer med ärlighet och kunskap.

Widar Andersson

Sverige är farligare än Danmark

WidarDirekt Idag den femte juni går danskarna till val. Danmark är en väl fungerande välfärdsstat med höga skatter och generösa sociala förmåner. På Dagens Nyheters ledarsida konstateras idag att ”Det danska exemplet visar att det är farligt att följa i tangentens riktning bara för att till varje pris behålla makten.”

Det lustiga är att den osignerade texten inte ger några exempel på vad som är farligt med det ”danska exemplet”. Danmark är liksom bara ”farligt” eftersom den politiske redaktören på tidningen tycker att Danmark är farligt eftersom landet för en stram invandringspolitik.

Mer att läsa: Staten ska inte smyga i busken.

Kvartals medarbetare Ola Wong kommenterade för några veckor sedan den skruvade bilden av Danmark i de svenska medierna. Han pekade på risken för att ”utrikesbevakningen reduceras till en spegel för inrikespolitik. Omvärlden får agera projektionsyta för fantasier om vad som kan hända om Sverige genomför en viss politik, eller agera spegel för hur svenskarna vill se sig själva. Problemet med den inställningen är att intresset för omvärlden som en aktör på sina egna premisser då försvinner. Och därmed också behovet av att förklara den på ett rättvisande sätt. ”

En elegant sammanfattning av Wong.

DN: s ledarsidesskribenter vill ha en mer liberal invandringspolitik, de vill inte ha något som helst inflytande för Sverigedemokraterna och de vill gärna varna för maktfullkomliga socialdemokrater.

Därför är Danmark farligt för DN: s skribenter. Alldeles oavsett vad som egentligen händer i verkligheternas Danmark så är det farligt eftersom valet tycks kunna landa i en S-statsminister som har konstaterat det uppenbara att ett land med så generös och universell välfärdspolitik lever i symbios med en stram invandring och en effektiv integration. Vilket de allra flesta förstår.

Vilket också var allmän och vedertagen kunskap hos socialdemokrater och moderater i Sverige för bara tjugo år sedan.

Danmark är Danmark och Sverige är Sverige. Som välfärdsländer i norra Europa spelar vi dock på samma arena; har att anpassa oss till liknande krav och villkor.

I det perspektivet är Sverige betydligt farligare för Sverige än vad Danmark är.

Widar Andersson

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson

Bloggar