Widar Andersson

Widardirekt

Filipstad öppnar våra ögon igen

WidarDirekt Filipstad gör sig återigen bemärkt i invandringspolitiken. För snart fyra år sedan – i november 2015 – vill jag hävda att Filipstad hade en avgörande roll för den omläggning av politiken som den S-ledda regeringen genomförde. På Folkbladets ledarsida skrev jag så här 2 november 2015:
”Som bland andra utrikesministern och regeringens mest erfarna politiker Margot Wallström konstaterade i DN nyligen så finns det en punkt då flyktingmottagandet blir en sådan påfrestning på det svenska samhället att vi inte klarar mer: "Vi kan inte upprätthålla ett system där det kanske kommer 190 000 människor varje år, i längden kommer våra system att braka ihop. Och det mottagandet kommer inte att få folkligt stöd." I intervjun med DN redogör Wallström också för ett samtal med Filipstads kommunalråd Per Gruvberger. "De vet inte hur de ska klara sin budget, de har upp till 200 barn som de inte kan placera i skolan nu. Och socialtjänsten går helt på knäna", berättar utrikesministern.”

Tidigare denna vecka skildrades Filipstads nutida vardag i ett omskakande reportage i SVT: s Uppdrag Granskning. Per Gruvberger och hans kollegor har inget lätt fögderi att sköta. Den lilla värmlandskommunen har fått många nya innevånare från bland annat Syrien, Somalia och Irak. Huvuddelen är arbetslösa, många är lågutbildade och ett slags funktionella analfabeter. Uppdrag Granskning visar också att inflyttningen till Filipstad motsvaras av en nästan lika stor utflyttning från kommunen. Svenskar med jobb lämnar medan nyanlända utan jobb kommer.


Förhoppningsvis tar Filipstad än en gång rollen som ögonöppnare i politiken. Margot Wallström talade 2015 om ett läge där det ”kanske kommer 190 000 människor varje år.” Riktigt där är vi inte än. 2018 beviljades 120 000 uppehållstillstånd. Siffrorna för januari – juli 2019 landar på 71 000 beviljade tillstånd.


Givet dagens regelverk – uppluckrade anhöriginvandringsregler och möjlighet att från andra sidan världen få arbetstillstånd i Sverige för okvalificerade arbeten (tillstånd som i sin tur på lite sikt ger rätt till anhöriginvandring) – är det emellertid inget snack om att vi rör oss upp mot Wallströms 190 000.
Avståndet ner till de siffror – 5–8000 per år – som Moderaterna nyligen angav som målsättning för invandringspolitiken är på motsvarande sätt alltmer gigantiskt avlägsna.

Videoklipp: Statens inkompetens är problemet.


Exemplet Filipstad visar att problemen inte var tillfälliga 2015. Tvärtom bör vi räkna med att problemen växer. Andelen i befolkningen med rätt att på det allmännas bekostnad ta sina anhöriga till Sverige, den andelen växer stadigt. I Filipstad syns det extra tydligt. Men det är inte ett Filipstad problem. Det är ett statligt problem.


En del av problemets orsaker är – som jag ser det – en märkligt frånvarande socialdemokrati i de här frågorna. Rädslan för SD tycks ha förlamat partiapparaten. Trots att hälften av SD består av tidigare S-väljare så är det bara enstaka etablerade S-personer som tar enstaka initiativ. På hösten 2015 var det Margot Wallström. Hösten 2019 vet jag inte.
Anne-Marie Lindgren har en lång bakgrund som inofficiell och klok chefideolog inom S. Nyligen tog hon till orda i S-tidningen Aktuellt i Politiken. Pedagogiskt – som om hon talade till barn – går hon igenom att det finns Ja-linjer och att det finns nej-linjer i invandringsfrågan:


”Som de flesta läsare redan insett hör jag själv till mittemellan-linjen. Jag har vuxit upp i facklig miljö, och lärde mig tidigt att det alltid finns ekonomiska realiteter att respektera, vilka visioner om samhällsförbättringar man än må ha. Och jag har i omgångar arbetat i det regeringskansli där alla reformer, hur önskvärda de än var, obönhörligt krävde finansiering.

Då sitter det i ryggmärgen att politik inte bara handlar om god vilja och öppna hjärtan, utan om resurser. Utan resurser, utan fungerande lösningar på praktiska problem, faller de bästa intentioner platt till marken och kan, dessvärre, rent av få negativa resultat.”
Anne-Marie Lindgren har förstås rätt.
Men hur många har den där ryggmärgen kvar som hon talar om?
Det är det som oroar mig.

Widar Andersson

Leif GW otäckt nära verkliga döden

WidarDirekt Nyligen läste jag Leif GW Perssons bok ”Bombmakaren och hans kvinna” som kom ut 2015. En otäckt bra bok om terrorism i Sverige och i Storbritannien. En upptakt till händelser i boken är en kvinnlig somalisk självmordsbombare som mördar ett antal människor utanför en arena i Manchester. Intrigen i boken spinner på säkerhetspolisens intensiva försök att förhindra att ett liknande terrordåd genomförs i Sverige.

Denna tisdagsmorgon vaknar vi till verkliga nyheter om vad som anses vara ett misstänkt självmordsattentat mot en ungdomskonsert i Manchester Arena. Om boken var otäckt bra så är verkligheten dödligt hemsk. Polisen rapporterar om ”19 döda och 59 skadade”. Reportrar på plats berättar om ett ”60-tal ambulanser” som ännu flera timmar efter explosionen - som inträffade vid halv tolv tiden i går kväll – åker fram och tillbaka mellan Manchester arena och sjukhusen i regionen.

Enligt vittnen i flera brittiska medier inträffade en väldigt kraftig explosion i området mellan sittplatser/scenen i arenan och entré – utgångsdörrarna. En teori är – enligt BBC: s utsända medarbetare – att en självmordsbombare passat på att gå in i arenan när dörrarna öppnats för att släppa ut de tusentals tonåringarna. Väl inne i foajén utlästes bomben och på någon sekund förvandlades platsen till ett blodbad med döda och skadade ungdomar överallt.

Det återstår att klart fastställa vad som hände i Manchester Arena. Polisen arbetar intensivt. Inte minst pågår sökningar på de flera hundra övervakningskameror som finns ute på offentliga platser i hela Manchester. Det är nästintill omöjligt att röra sig i staden utan att bli filmad. Misstänkta rörelser och personer registreras av de intelligenta systemen.

Boken Bombmakaren och hans kvinna har inte direkt något happy end. Det fick inte heller offren på Manchester Arena. I ett krig där tonåringar på musikkonsert utgör naturliga måltavlor för terrorns monster finns det sällan några lyckliga slut.

 

Tilltufsad Reepalu utan kvalitet

WidarDirekt Ilmar Reepalus mission i sin avslutande artikel som välfärdsutredare är att hitta argument som motsäger förslag om att låta kvalitetskrav vara styrande för vilka verksamheter som ska beviljas skattefinansiering. Sådana argument finns inte om man inte konstruerar dem. Vilket Reepalu har gjort. Han hittar på att välfärdsverksamheter har särskilda hurkrav som gör det ogörligt och byråkratiskt överlastat att bedöma välfärdsverkssamheter utifrån kvalitet.  

Det var en tilltufsad Ilmar Reepalu som på tisdagen 9 maj tog till orda på DN Debatt för att lämna över Välfärdsutredningens slutbetänkande till regeringen. Välfärdsutredningens tidigare betänkande har sågats, strimlats och hackats i småbitar i en omfattning som sällan skådats. Reepalus förslag om ”vinstbegränsning” har knappt fått något starkt stöd från någon respektabel remissinstans.  Tvärtom har statliga myndigheter, domstolar, fackföreningar och andra instanser och intressen av allmän art staplat invändningar och frågetecken på varandra. Utöver detta gäller det politiskt basala – en stor majoritet i riksdagen säger tvärnej till Reepalus förslag.

 

Mer att läsa: Obegripligt att S driver vinstjaktfrågan mot förlust.

 

Jag tycker inte synd om den gode Ilmar. Han visste vad han gav sig in på. Han skulle effektuera en politisk beställning från ett vänsterparti som då beställningen gjordes hade trumf på hand. Priset för att rösta ja till regeringens budget var bland annat en utredning om – i praktiken – ett förbud för självständiga och riktiga företag i välfärdssektorn. Nu har Ilmar Reepalu genomfört sitt uppdrag. Och Socialdemokraterna har inte längre något behov av Vänsterpartiet.

Med ett starkt undantag lär inte Reepalus avslutande DN-artikel som välfärdsutredare gå till historien för sin innehållsrikhet och för sina nydanande argument. Det starka undantaget är ett par häpnadsväckande rader där Ilmar ska förklara varför kvalitetskrav inte kan användas som styrinstrument för välfärdsföretag: "I mer tekniska verksamheter, som till exempel byggnation och sophämtning, är det viktiga framför allt vad som görs. Inom vård, skola och omsorg är det avgörande hur det görs.”

Längre fram i sin text ger Ilmar Reepalu exempel på varför det enligt honom inte går att mäta välfärdskvalitet på ungefär liknande sätt som annan kvalitet mäts:

Hur mäter man till exempel den kvalitet som uppstår när en engagerad lärare uppmärksammar att en elev har en svår situation i hemmet? Eller då en kirurg tar sig extra tid för att förklara en kommande operation för patientens anhöriga?”

Det Reepalu åstadkommer i dessa delar är utväxter av samma slags utvecklingsfientliga flummeri som jag för min del har slagits mot alltsedan mina dagar som medarbetare på Hasselakollektivet i Hälsingland på 1970 – och 80-talen. Vi kämpade för att bli seriöst utvärderade: Hade vår verksamhet effekt i den grundläggande meningen att ungdomarna efter tiden på Hassela långsiktigt avstod från droger och kriminalitet?

Det ansågs närmast ”halvfascistiskt” att ställa sådana utvärderingskrav på ”människoarbete” på den tiden. Ungdomar var väl inga varor som monterades ihop på löpande band? Nej i människoarbetet var det processer och andra hur-frågor som var helt avgörande.

 

Mer att  läsa: Kommissionens lott är kunskap.

I själva verket är det alltid resultatet som är viktigast. Oavsett om det gäller sophämtning eller skolutbildning så är det vad som åstadkoms som är det centrala. Hur-frågorna har stor roll i rena hygienfrågor: Respekt för gällande lagar och regler. Professionellt utbildade och för uppgiften väl lämpade medarbetare. Dokumenterad kompetens i övrigt; exempelvis i form av certifiering till utpekade kvalitetsinstrument eller rektorsutbildningar eller vad det nu kan vara.

Att det i övrigt skulle föreligga särskilda hur-krav inom välfärdsverksamheterna är en grundläggande villfarelse.

Ur elev – föräldra – och samhällsperspektiv är det vad som görs som ska mätas. Lär sig eleverna det som de ska enligt statens läroplan? Får den sjuke adekvat vård som botar eller lindrar på bästa sätt? Får de arbetslösa vuxeneleverna sådana yrkeskunskaper att de blir anställningsbara och får jobb? Och så vidare.

Välfärdsutredningen är nu vid vägs ände. Det är bra. Det som är dåligt är att de verkliga problem som finns med segregation, betygssättning, skolvalet och stopp för oseriösa utförare fortfarande återstår att lösa.

Widar Andersson

 

 

Linköping halkar efter på rälsen

WidarDirekt Projektet Ostlänken har redan börjat ge effekter i Norrköping. Hotellen rapporterar om ökad beläggning av konsulter som arbetar i projektet. Bostadsbyggandet har tagit fart med runt 1 000 påbörjade lägenheter varje år sedan beslutet kom. I höst kommer första spadtaget för Kardonbanan, det första steget i projektet Ostlänken. Man väntar bara på ett byggstartsbeslut som borde komma snart. Men vad händer i Linköping? Ska residensstaden med på tåget eller?

Mer att läsa: Norrköping mot ny storhetstid?

Ostlänken har en ansenlig förhistoria. Det har varit många turer sedan regeringen år 2003 beslutade att järnvägsprojektet skulle in i dåvarande Banverkets investeringsplan. Den nu framlidne landshövdingen Bo Holmberg presenterade i december 2006 ett förslag om byggstart 2010 för Ostlänken.

Den nytillträdda regeringen med Fredrik Reinfeldt och Anders Borg var emellertid minst sagt ointresserad av järnvägsdragning genom Östergötland.

Mer att läsa: Sosecontainer i ny skepnad.

2008 satsade Linköping, Norrköping och landstinget tillsammans 50 miljoner kronor i Citybanan i Stockholm. I utbyte fick man en ny utredning/förhandling om Ostlänken.

2011 bytte Östergötland argumentationslinje. Lars Stjernkvist (S) i Norrköping och Paul Lindvall (M) i Linköping fokuserade nu på kapacitetsbristen och argumenterade för två ytterligare spår mellan Linköping och Norrköping.

Den hållningen fick starkt stöd i Kapacitetsutredningen 2012 som leddes av Lena Erixon som numera är generaldirektör på Trafikverket. Senare samma år bytte också alliansregeringen fot; nu skulle Ostlänken byggas meddelades det. Den nuvarande regeringen har ökat takten. 13 december 2016 tog riksdagen beslut om att godkänna satsningen på höghastighetståg. Utbyggnaden ska dock ske i en takt som ekonomin tillåter.

 

Nå. I Norrköping är det full fart. Det ser jag varje dag här i stan. Men i Linköping gör osäkerheten om dragningen genom staden att det blir byggstopp i centrala områden.

Fortfarande finns också ett fullmäktigebeslut om tunnel. Ett alternativ som kostar tio miljarder mer än en bro. Vem vill skjuta till de pengarna?

 

Trafikverket håller fortfarande fast vid att Ostlänken ska vara färdigbyggd 2028. Men det förutsätter att man snarast kommer fram till en ansvarsfull lösning för passagen genom Linköping.

Widar Andersson

(Artikeln har nyligen publicerats i Corren under vinjetten "Widars vinkel.")

 

 

.

Invandring kan stärka Stefan Löfven

WidarDirekt Invandring, integration och lag och ordning. Se där topp tre när Demoskop för Expressens räkning frågar medborgare/väljare om vilka de viktigaste valfrågorna är just nu. Onekligen intressant. Enligt Peter Santesson på Demoskop så ”ryckte” invandringsfrågan upp i täten på ett statistiskt säkerställt sätt efter terrordådet i Stockholm för en vecka sedan.

Jag känner mig för egen del väl innesluten i medborgar/väljarkollektivets uppfattningar och prioriteringar. Såsom landet ligger finns inget som är i närheten av att vara lika viktigt att få ordning på som just invandringen, integrationen och lag och ordning. Dessa tre frågor – i synnerhet invandring och integration – påverkar i stort sett hela samhället.

Mer att läsa: Noll intresse för Sverige.

Socialdemokraterna avslutade sin kongress i onsdags. Partiet visar att man är på väg tillbaka till den politiska relevans som så starkt kännetecknat socialdemokratin under långa historiska perioder. De tre frågor som dominerade på S-kongressen var just invandring, integration och lag och ordning.

Vänstern och liberalerna i Sverige har aldrig förstått sig på vad socialdemokrati egentligen är. I dag på långfredagen klagar till exempel Expressens ledarsida på socialdemokraternas ”härskartekniker”; att partiet med självklar pondus bara kliver in och tar en ny position i heta frågor utan att skämmas för att de tidigare haft en helt annan position i bland annat frågor om antal poliser, om tiggeri, om invandring eller om integration/etablering. Vänstern å sin sida klagar på sossarna för att de låter som ”högern” när de istället borde stå och kackla (kunde bara inte låta bli; det är ju påsk gubevars) vänsterdogmer som ingen bryr sig om.

Mer att läsa: Positionsbyte för Löfven

Socialdemokraterna kan dock inte nöja sig med att inta positioner lite si så där allt eftersom vad som är på det politiska modet. Det vill till att leverera också. Per Gudmundson har en poäng på Svenskans ledarsida idag när han pekar på det märkliga i att migrations- och justitieminister Morgan Johansson kommit så lätt undan efter terrordådet.

Den misstänkte terrormördaren befann sig olagligt i Sverige. Han skulle avvisas men stannade kvar. Socialdemokraterna har under ganska lång tid nu gjort retoriska poänger typ Löfven på S-kongressen – ”Ett ja är ett ja och ett nej är ett nej” – apropå hur asylpolitiken ska fungera.

Avvisningarna fungerar mycket dåligt. Det är Morgan Johanssons ansvar. Gudmundson vill gärna avsätta honom för den sakens skull. Det vill inte jag. Men det krävs att regeringen skärper sig. Avvisningar, inre gräns kontroller och det legala surträsket runt papperslösa” behöver tas tag i och fixas till. Invandringen var även 2016 mycket omfattande. Den behöver ner på hanterbara nivåer och dessutom domineras av arbetskraftsinvandring om det ska gå vägen.

Invandring, integration och lag och ordning är inga tillfälliga gäster på topplistan. De kommer att vara superviktiga under många år i hela samhället. Och i nästa val.

 Widar Andersson

Tror dom att vi är monster eller?

WidarDirekt/Göteborg Efter terrordådet i Stockholm är det något med maktens infantiliserande tilltal gentemot medborgarna som stör och skaver. Jublet över att många människor var beredda att sträcka ut en hand till sin nästa; det indikerar förvåning över det som skedde. Under ett par dygn nu har jag hört programledare, chefredaktörer, kulturpersonligheter och politiker stå och hylla ”folket” för att det uppträder anständigt och erbjöd skjuts till en strandsatt eller hämtade en annan människas barn på förskolan eller frågade någon om hon ville ha en pizza. Tror dom att folk är monster?

I tankarna färdas jag 20 månader bakåt i tiden. Det är september 2015. Sveriges invandringspolitik håller på allvar på att kapsejsa. Av detta syns dock knappt något i de stora och ”fina” medierna. Där härskar istället Uppfostringsmedia. I väldigt ensidigt vinklade tidningsuppslag och medieinslag körs istället kampanjer för ”alla människors lika värde” där kändisar, chefredaktörer, politiker och kulturpersonligheter manar folket att stå upp för det goda och fina. Det var som om maktens tilltal präglades av rädslan för ett folk som plötsligt gått och blivit rasistiskt?

Jag hade då i september 2015 och även nu i april 2017 känslan av att makten smått desperat gick och går och väntar och hoppas på en så kallad ”game changer”; en händelse som ska kunna stjäla dagordningen från de onda. Det är väl därför de drar på så ini helsike när tillfälle yppar sig? Bilden på den stackars omkomne kurdiske pojken som efter ett misslyckat flyktförsök över Medelhavet hittades död på en strand i Turkiet togs som intäkt för en monstruös kampanj mot alla som stod upp för behovet av ordning och reda i invandringspolitiken.

Mer att läsa: Löfven kan undgå Perssons öde.

Med terrordådet på Drottninggatan känns det ungefär på samma sätt. Fast i en mildare variant än i september 2015; det ska tacksamt medges. Lärpengarna har trillat ner. Visst ser jag hur det beskrivs som ett under av solidaritet att 10 000 människor samlas på Sergels torg för att hedra offren i terrordådet. Och visst vimlar det av hoppfulla utrop om att ”stockholmarna står upp mot terrorn” när det civila samhället ”krokar arm” med offentligheten som en stockholmsredaktör skriver idag.

10 000 på Sergels torg. Självklart är det 10 000 på Sergels torg. Men dessa 10 000 säger inte något mer förvånande om stockholmarna än vad kanske 75 000 fotbollsfirande människor i Rålambshovsparken i juli 1994 hade att säga om Sverige eller Stockholm.

Mer att läsa: Ganska avspänt om vinster.

Lite proportioner tack kort sagt. Svenskarna – och säkerligen inga andra heller – är inte några monster eller några rasister. Det finns ingen anledning att tala till oss som barn.

Antagligen är det så att det politiska etablissemanget har fått Sverigedemokraterna på hjärnan. Allt som händer och sker relateras till SD. Direkt i politrukernas jakt på vinklar och nyhetsspinn. Indirekt i mer svåråtkomliga psykologiska processer där makten känner underläge och viss rädsla och osäkerhet gentemot medborgarna.

Därav alla dessa märkliga utfall om fascism, nazism och populism. Därav alla dessa jubelrop över att en medmänniska har erbjudit sig att köpa en pizza åt en annan människa som blivit strandsatt genom avspärrningarna efter ett överraskande terrordåd i Stockholm.

Anders Lindberg på Aftonbladets ledarsida skriver klokt och initierat om det slags ”anständiga populism” som förhoppningsvis ska kunna knö sig in även här hos oss igen.

” Martin Schulz lyfter fram social rättvisa och ökad jämlikhet som sätt att möta globaliseringens avigsidor. Han talar direkt till dem som upplever sig vara utvecklingens förlorare i stället för att låtsas som om problemen inte finns.

- Han är en bra populist, en anständig populist, säger Michael Broening.
Det ligger mycket i detta. Schulz ställer de enkla frågorna - men utan de förenklade lösningarna.

Hittills har Socialdemokrater i Europa haft svårt att hantera arvet efter Tony Blair och problemet med att alla partier samlas i mitten. I Storbritannien och Frankrike har Löfvens systerpartier flyttat sig så långt åt vänster att de inte längre verkar vara valbara för breda grupper. Någon dramatisk vänstersväng av den typen är knappast aktuell i Tyskland, snarade handlar det om att återupprätta SPD:s självförtroende och våga föra en mer traditionell socialdemokratisk politik med betoning på generösa socialförsäkringar och ett starkt välfärdssamhälle.”

 Stefan Löfven har chansen att axla ett ledarskap som inte styrs av rädsla. Parollen Trygghet i en ny tid är som gjuten för en renässans för anständig populism av klassiskt socialdemokratiskt framgångssnitt.

Widar Andersson

 

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson

Bloggar