Widar Andersson

Widardirekt

Snedvriden bild av Sverige

Norrköping Personerna i DN:s kändisupprop i söndags är egentligen ganska ointressanta i sammanhanget. Jag märker på en del reaktioner på min enormt spridda text ”Alla dessa goda kändisar” på WidarDirekt – bland annat Erik Helmerson på DN:s ledarsida – att kändisarna blir ett stickspår som delvis skymmer min huvudpoäng. Lite självkritiskt antar jag att jag kanske borde ha hoppat över de kända och koncentrerat mig på det jag framförallt ville säga.

Det som stör är att hela det massiva trycket från DN och SvD bygger på en i mina ögon helt felaktig bild av Sverige. I anslaget från redaktionsledningarna sätts en spelplan upp där ”hatet och rasismen” håller på att ta över och att det därför är dags för alla andra - under tidningarnas – ledning att stå upp för det goda och fina.

Sverige och svenskarna är enligt alla tillgängliga undersökningar – t ex SOM-institutet – mycket välkomnande mot flyktingar. 63 procent tycker till exempel att ”invandring är bra för Sverige”. Självklart finns det också hat och rasism ute i marginalerna. Detta är emellertid av en sådan art att det främst utgör polisiära frågor.

När delar av medieetablissemanget gör hatet och rasismen till huvudsak i sin kamp så ger det därför en snedvriden bild av Sverige. Tycker jag.

Bombmattan av okritiska uppfostringsinslag i medierna är provocerande. Tycker jag. Antagligen är den också kontraproduktiv. Det finns så många människor därute som inte har det minsta med hat och rasism att göra som inte gillar att bli skrivna på näsan vad de är för några och/eller som inte anser sig behöva styras av några ”måsten” från stora mediehus.

Sveriges problem i det här sammanhanget är inte att vi tar emot flyktingar från Syrienkriget. Vi skulle ta emot många fler; bara en femtedel av de asylsökande som kommit till Sverige i år kommer från Syrien. Problemet är vår undermåliga migrations- och integrationspolitik som om vi inte åtgärdar problemen riskerar att skapa onödigt stora och långsiktigt verkande försämringar av det svenska samhällsbygget.

Om detta behöver vi en öppen och odramatisk debatt även i politiken. Magnituden i uppropet mot ”hat och rasism” riskerar att återigen trycka ner denna viktiga debatt till andra arenor.

Till sist två saker. 1. Kändisarna i DN:s upprop är säkerligen alldeles utmärkta personer med såväl förnuft och känsla. Upprop av det här slaget – där folk som är ”kända” för olika saker skriver under listor mot Nato, mot hat och rasism, mot kärnkraft och mot det ena och det andra – fyller sällan någon vettig funktion. I vart fall inte om syftet var att få folk att tänka till och ändra sig. 2. De personliga påhopp och oförskämdheter som jag får ta emot då och då får inte mig att förlora perspektivet. De allra flesta människor därute är av ett helt annat slag. De har inget med hat och rasism – eller andra förvridna ismer för den delen att göra.

Widar Andersson

Poeter, liberaler och apparatchiks har fel

WidarDirekt Riksdagens majoritet meddelade på torsdagen att de motsätter sig några av regeringens förmodliga förslag på skattehöjningar i budgeten för 2018. I ett gemensamt uttalande från de fyra borgerliga partierna -med senare instämmande från Sverigedemokraterna – meddelades att om inte regeringen drar tillbaka förslagen om flygskatt, entreprenörsskatt (3:12) och förslaget om att fler löntagare ska betala extra statlig skatt på sina inkomster; ja då kommer riksdagens majoritet att begära misstroendeförklaring mot något av de berörda statsråden.

Det finns mycket man kan säga om detta. Mycket av det som sagts har varit bort i tok. Populistpoeter, klassiskt liberala opålitliga ledarsidor och socialdemokratiska apparatchiks  har öst galla över riksdagsmajoritetens tilltag.

Jag kan själv artikulera ett antal hyggligt stabila invändningar mot agerandet. För att inte tynga med för många punkter så nöjer jag mig med två: 1. Det kommer väldigt sent i mandatperioden. Det doftar lite väl mycket härtill är vi nödda och tvungna över det hela. 2. Skatterna de valt att peka på är lite för utstuderat taktiska för att vinna gehör. En skatt är väldigt mycket MP. En skatt är väldigt mycket V. Ingen skatt är särskilt mycket S. Samtliga tre skatter är tämligen pluttiga. Sveriges bästa tycks kort sagt inte styra riksdagsmajoriteten.

I själva grundfrågan är det dock tveklöst så att riksdagsmajoriteten är i sin fulla rätt att styra regeringen. I vår parlamentariska demokrati är riksdagen den första statsmakten.

Det finns många spelteoretiska inslag i det som händer nu. Och sådant ska inte rynkas på näsan åt. Politik är ett urgammalt hantverk som i grunden inte handlar om sakfrågor och värderingar och sådant. Politik är statskonst; att finna de för stunden bästa sätten att få inflytande och makt.

Därför är det intressant och relevant att diskutera sådant som vad som händer med S om MP lackar ur utan flygskatt och hoppar av regeringen? Hur underlättas och försvåras S övergripande plan om att få till en mittenregering efter nästa val av vad som nu sker? Blir SD: s tillvaro behagligare eller besvärligare vid det eller detta vägvalet?

Det som sker nu är varken högerpopulism eller något försök att rikta misstroendeförklaring mot socialdemokrater för att de är socialdemokrater; som Expressens ledarsida hävdade i en ogenomtänkt ledarkommentar tidigare denna torsdag. En eventuell misstroendeförklaring riktas mot regeringen om den inte hörsammar riksdagsmajoriteten. Inget konstigt med det.

Riksdagen har talat. Det är det hela. Socialdemokraterna har väl i grunden två väsensskilda alternativa förhållningssätt. Antingen visar regeringen stridslust och Stefan Löfven utlyser det extraval som aldrig blev av i mars månad 2015 till september 2017. Eller så visar regeringen anpassningsförmåga och plockar bort de tre misshagliga skatterna – av försumbar betydelse för skatteintäkternas total – från höstens budgetproposition.

Jag vet inte vilket som är bäst. Måste jag välja så säger jag anpassningsspåret eftersom det samtidigt är ett regeringsduglighetsspår; en positiv signal till medborgarna om att ”vi kan regera även i besvärliga förhållanden och även då andra söker ”strider för stridens skull.”

Jag lutar åt detta håll även av misstankar om att det kommer att bli extraval även efter ett eventuellt extraval i september och ett ordinarie val 2018. Politiken är volatil. Nya majoriteter har ännu inte satt sig. Det är klokt att inte trötta ut medborgarna med alltför täta plikter som väljare.

Widar Andersson

Kul men inte alls positivt Sjöberg

WidarDirekt När blev det ”positivt” att anställningskraven sänks i välfärdsverksamheterna? På vilket sätt är det positivt att sänka kunskapskraven på till exempel lärare, poliser, sjuksköterskor, bygglovshandläggare, undersköterskor, socionomer och kuratorer?

Arbetsförmedlingen har hållit pressträffar under dagen. Enligt generaldirektören Mikael Sjöberg kommer arbetslösheten att ”vända svagt uppåt” samtidigt som arbetsmarknaden beskrivs som ”mycket stark just nu”; myndighetens prognos är att ungefär 300 000 nya jobb kommer att skapas fram till utgången av 2018. Det är kul med bra drag i konjunkturen. Förhoppningsvis får många som annars befinner sig långt bort från arbetsmarknaden in en eller ett par fötter i arbetslivet i år och nästa år. Det behövs.

Jag kan förstå AF-ledningens glädje och optimism över att kunna rapportera om nya jobb i hundratusental. Det har varit en tung period:

Den höga arbetslösheten bland utrikes födda är inte längre ett marginellt problem i det stora hela eftersom de utrikes föddas andel av arbetskraften är mycket stor.

Enligt förmedlingen ingår snart uppemot 80 procent av de inskrivna på AF i gruppen som har ”svårt att få jobb” vilket betyder att de saknar grundläggande kunskaper och/eller färdigheter som behövs på den svenska arbetsmarknaden.

Den politiska diskussionen om behovet av ”enkla jobb” är stundtals mycket het.

Flera borgerliga partier vill avveckla Arbetsförmedlingen.

Ylva Johansson har satt in en överdirektör i direktionsvåningen för att hålla bättre koll på Sjöberg.

När en reporter från Ekot som bevakar AF: s pressträff frågar om det är så att ”det som har beskrivits som politikens kanske viktigaste utmaning framöver, det kommer att ordna sig? ” så svarar Mikael Sjöberg att ” Det är inte så att vi tycker att arbetet är klart med det här men det är en väldigt stark situation.”

Jag kan som sagt förstå Mikael Sjöbergs iver. Livet och politiken har dock lärt mig att stark optimism bör i görligaste mån reserveras för sådant som bevisligen redan har hänt. Inför det ännu ohända rekommenderas däremot mer svala känslouttryck.

Men det är inte så mycket att orda om.

En annan del av intervjun med Ekot gör mig emellertid mer orolig. Mikael Sjöberg säger att ”vi ser redan nu något väldigt positivt och det är att arbetsgivare börjar ändra sitt sätt att rekrytera.”

Det positiva som inträffat är enligt Sjöberg att ”fler arbetsgivare, framför allt i offentlig sektor, har sänkt kraven när de ska anställa.”

När blev det ”positivt” att anställningskraven sänks i välfärdsverksamheterna? På vilket sätt är det positivt att sänka kunskapskraven på till exempel lärare, poliser, sjuksköterskor, bygglovshandläggare, undersköterskor, socionomer och kuratorer?

Jag kan tänka mig att många arbetsgivare – inte minst i tunga välfärdsverksamheter – från och till kan känna sig mycket oroliga och smått desperata över svårigheten att rekrytera kvalificerade medarbetare till de verksamheter som de ansvarar för. Jag kan känna empati med dessa arbetsgivare när de kanske anställer obehöriga och outbildade medarbetare utifrån Biskop Brasks motto ”Härtill är jag nödd och tvungen.”

Inget positivt med det.

Widar Andersson

Klargörande dom om papperslösa

WidarDirekt Högsta förvaltningsdomstolen fattade på måndagen den 5 juni ett viktigt beslut: Kommuner är inte skyldiga att ge socialbidrag åt människor som befinner sig illegalt i Sverige. Att beslutet fattades dagen före nationaldagen har en viss symbolik. Välfärdsstaten är en mycket nationell företeelse.

Jag har följt saken under närmare två år. Förvaltningsrätten i Umeå kom den 8 juli 2015 fram till ett revolutionerande politiskt domslut som undanröjde hela grunden för Sveriges reglerade invandringspolitik. Domen innebar dessutom i sin teoretiska förlängning att alla människor på hela planeten – som lever i länder med lägre levnadsnivå än i Sverige – kan ha rätt till socialbidrag.

 

Mer att läsa: Sista striden om papperslösheten?

Jag kommenterade den uppseendeväckande domen första gången 28 juli 2015: ”Ärendet är i korthet detta. En person som domstolen kallar Ana Melker ansökte hos vård- och omsorgsnämnden i Vännäs kommun om försörjningsstöd för maj månad 2015 för sig själv och sina tre barn. Vård- och omsorgsnämnden (nämnden) avslog hennes ansökan. Ana Melker överklagade avslaget och Förvaltningsrätten gav henne rätt. Ana Melker har ansökt om asyl i Sverige två gånger och fått avslag båda gångerna. Senaste avslaget var för två år sedan. Sedan dess lever familjen som ”gömda” i lilla Vännäs. Barnen går i skolan och Ana Melker läser svenska. Enligt regelverket kan hon ansöka om asyl på nytt tidigast våren 2017.

Förvaltningsrättens domare och lekmän anger som domskäl att ”Ana Melker och barnen inte kan anses vara tillförsäkrade en skälig levnadsnivå om de återvänder till sitt hemland. (--) Denna bedömning kan inte påverkas av den omständigheten att en prövning enligt utlänningslagen har lett till att Ana Melker inte har ansetts ha tillräckliga skäl för att stanna i Sverige.”

Saken överklagades till Kammarrätten i Sundsvall.

Den 26 maj 2016 gav Kammarrätten i Sundsvall Vännäs kommun rätt och undanröjde Förvaltningsrättens domar. Jag kommenterade utslaget i domstolen samma dag: ”Det var rätt av kommunen att avslå Ana Melkers ansökan om socialbidrag. Kammarrättens domskäl kan förvisso även de få en lekman att häpna. Men domstolen ägnar sig i vart fall åt juridiska övervägningar och resonemang.

Domstolen skriver att rätten till bidrag enligt Socialtjänstlagen är ”subsidiärt i förhållande till andra av samhället tillhandahållna stödformer. Om behovet kan tillgodoses på annat sätt föreligger alltså inte förutsättningar för att erhålla bistånd med stöd av Socialtjänstlagen.”

Enligt Kammarrätten ska försörjningen av den som illegalt uppehåller sig i Sverige tillgodoses genom lagen om mottagande av asylsökande. (LMA) Domstolen hänvisar till en dom i Högsta Förvaltningsdomstolen från 2013 där det slås fast att även ”den som håller sig undan så att ett beslut om avvisning eller utvisning inte kan verkställas omfattas av LMA.”

Märklig ordning förstås: Att svenska staten ska stå för logi och dagersättning för människor som håller sig undan lagen. Dess bättre så ändras Lagen om mottagande av asylsökande nu på onsdag den 1 juni. Den som nått sista instans i sitt asylsökande ska nu förlora sin dagersättning och i förekommande fall sin plats på ett av statens anläggningsboenden.”

Saken överklagades till Högsta förvaltningsrätten som idag den 5 juni 2017 således gav Vännäs kommun rätt. Det är en mycket viktig dom som återställer sans och balans i den offentliga sektorn.

Det miljöpartistiska påfundet med ”papperslösa” kan därmed läggas till handlingarna. I mänsklig mening är självklart ingen människa ”illegal”. Människovärdet är lika och okränkbart. Att människor utan lov uppehåller sig i Sverige är en del av hur världen ser ut. Att konstatera dessa grundläggande förhållanden är däremot något helt annorlunda än att ge alla människor i världen laglig rätt till socialbidrag i Sverige.

Högsta förvaltningsrätten skriver i sin dom att det inte är förbjudet för kommuner att ge socialbidrag åt människor som olagligen befinner sig i landet. Så är det säkerligen. Den kommunala självstyrelsen är långtgående.

Kommunerna ibland annat Malmö och Stockholm använder sig av detta självstyre på detta sätt. Kan bli en intressant fråga i de kommunala valrörelserna.

Widar Andersson

 

 

 

Det näst bästa med Jimmie Åkesson

WidarDirekt

Större delen av pingsthelgen viger jag åt Sverigedemokraterna som är på besök i Norrköping för att hålla en "utvecklingskonferens" med ungefär 1400 av sina mest aktiva medlemmar och förtroendevalda.

Pingsten är ju hänryckningens och tungomålstalandets helg. Partiledaren Jimmie Åkesson inledningstalade på lördagsmorgonen. Han höll sig nogsamt borta från hänryckningsvibbar. Åkesson höll sig på den praktiska politikmarken. Hans tungomål var av den arten som förstås i breda kretsar.

En sån dag som denna när SD fyller hela Louis de Geer med hyfsat vanligt och vettigt folk och när till och med "statliga SCB*" nyss har bekräftat att Sverigedemokraterna nu är större än Moderaterna; en sådan dag visar Jimmie Åkesson varför han framstår som den bästa och skickligaste partiledaren och kommunikatören i Sverige just nu. Gudrun Schyman och Jan Björklund må ursäkta; men så är det.

Mer att läsa: Åkesson jagar förtroende.

Utvecklingskonferensens tema är – med mina ord – att det är partiet och inte politiken som är SD: s problem. Sverigedemokraternas framgångsrika spindoktor Joakim Wallerstein talade från stora scenen strax efter Jimmie Åkesson.

Wallerstein redogjorde för en undersökning som han låtit göra: 2000 personer har ombetts berätta vad de spontant tänker på när någon sa "Sverigedemokraterna."

Joakim Wallersteins lista innehåller 8 punkter. På pallplats är dessa tre tankar: "Rasism, främlingsfientlighet och okunskap."

Det duger självklart inte att ha det på det viset.

Wallerstein har tagit fram ett utkast till ny kommunikationsplan för SD. Där presenteras ett gäng av lämpliga attityder för alla SD: are; från nyaste medlem till högsta företrädare. "Ödmjukhet" står i centrum. "Vad var det vi sa?"; står i skamvrån.

Efter Wallensteins tal får jag möjlighet att byta några enskilda ord med honom. Jag frågar Joakim om det finns likheter mellan honom och moderaternas tidigare kommunikationsguru Per Schlingmann? Schlingmann ville ju som bekant också göra något åt partiet och hur det såg ut i väljarnas ögon. Vissa ord som "förnyelse" skulle bort. Pärlhalsband likaså.

Joakim Wallerstein ser inte alls några likheter mellan honom själv och moderaternas tidigare kommunikationschef.

"Schlingmann förstörde Moderaterna. Han tog bort alla värderingar och förvandlade partiet till en slogan", sa Wallerstein med eftertryck.

Jimmie Åkessons fyrtio minuter på stora scenen i Louis de Geer var väldigt pedagogiska. Han talade om hur det kommer att påfresta "oss alla" när vi ska växa in i rollen som ett allt "bredare parti" som vad det lider kommer att ha stort inflytande på de politikområden som "vi tycker är viktigast."

Det viktigaste för oss är "politikens sakinnehåll" och inte om "jag och några andra blir ministrar", sa Jimmie Åkesson.

Åkesson anslog kort sagt en reformistisk agenda. I en faktiskt nära dialog med alla medlemmarna i salen så resonerade han om de där "51 procenten" som troligen aldrig kommer och om att det "näst bästa" är att använda de procent man har för att på bästa sätt kunna få genomslag för sin politik genom samverkan med andra.

"Om det nu är omöjligt för Alliansen att förhandla med oss och om Alliansen efter valet 2018 behöver vårt stöd för att kunna regera; ja då får vi laga efter läge. Om de utan förhandlingar med oss vill genomföra stora delar av vår politik så kommer jag att säga okey", sa Jimmie Åkesson.

Under Åkessons tal satt jag uppflugen på första raden i Louis de Geers stora sal. Runt omkring mig satt ivrigt applåderande men också lyssnande partimedlemmar av alla de slag och sorter. Det var fascinerande att känns in deras lyssnande och deras öppna funderande visavi Åkessons förslag och slutsatser.

En bärande punkt i kommunikationen från partier av SD: s sort är att exploatera klyftan mellan "etablissemang och vanligt folk".

"När sådana som jag då och då "äter middag med kungen" och när allt fler av våra förtroendevalda har förhållandevis höga löner som heltidspolitiker, så säger våra motståndare att vi i SD nu har blivit en del av etablissemanget vi också. Men så är det inte, sa Åkesson

Etablissemanget är en "vänsterliberal värdegemenskap" som står för allt som vi är emot, sa Jimmie Åkesson.

 

Sverigedemokraterna står nu inför ett av sina svåraste moment. Breddningen av partiet måste ske i samklang med det allt större partiet där det fortfarande finns en hel del hyfsat uppsatta företrädare som ger kött på benen åt de som tänker på "rasism, främlingsfientlighet och okunskap" när de tänker på SD.

Jimmie Åkesson och Joakim Wallerstein talade varmt om SD mer som en "folkrörelse än som ett politiskt parti." Det är en möjlig färdväg.

Konstiga medlemmar i ett politiskt parti kan ställa till allvarliga problem i den parlamentariska dagspolitikens pragmatiska grottekvarn. Konstiga medlemmar i en folkrörelse är däremot bara konstiga medlemmar i en folkrörelse.

Det är 15 månader till nästa riksdagsval. Mycket kan hända och ske. Pingsthelgen i Norrköping bjuder på ett parti som hemskt gärna vill notera fler sakpolitiska framgångar efter nästa val. Men det är långtifrån säkert att det blir så.

 

  • Relativt privata opinionsinstitut ligger S ofta högre och SD lägre i SCB: s mätningar. I opinionsmätarbranschen sägs gärna att skillnaden beror på att folk tror att det är regeringen som ringer när SCB ringer. Och då slår anpassningen till; fler svarar S och färre svarar SD. En skröna förstås. Men rätt kul.

 

 

Widar Andersson

 

 

 

S och M har slutat blöda till SD

WidarDirekt SCB: s partisympatiundersökning bjuder oss idag på ett smått historiskt halvår. Mellan november 2016 och maj 2017 har vare sig Moderaterna eller Socialdemokraterna tappat något till Sverigedemokraterna. Det var mycket längesedan vi såg något sådant.

 

Mer att läsa: En applåd för Kinberg Batra.

 

Det riktigt intressanta med SCB är just deras redovisning av flöden mellan partierna. SD ökar på totalen med 0.9 procent sedan november 2016. Men den enda statistiskt säkerställda flödet under det senaste halvåret är en förlust på 0.3 procent till Centerpartiet.

 

Mer att läsa: Socialdemokrati helt ur form.

 

Sannolikt visar detta att Moderaterna och Socialdemokraterna har varit framgångsrika i sina försök att få stopp på blödningen till Sverigedemokraterna. Socialdemokraternas tydliga fokus på brott och straff, reglerad invandring och på konservativa och nationella värden har rentav gett partiet ett säkerställt lyft på 1. 9 procent. S börjar så smått hitta den gamla goda formen där de framförallt lyckas mobilisera folk i Soffan (1.4 procent) och tar även lite smått från både vänstern och höger.

 

Mer att läsa: Kejsaren är naken sa Baudin.

 

Moderaterna har haft ett tuffare halvår genom sitt kringelikrokiga närmande till SD. Partiet förlorar till Soffan (1. 8 procent) och till Centerpartiet (1.7 procent). För den som tänker i gamla blocktermer är dock förlusterna mycket små. 0.7 procent till S; det är det hela.

Som bekant får framtiden utvisa om detta vi ser idag i SCB är ett trendskifte eller ett enstaka hack i kurvan. Personligen tror jag – eller kanske mest hoppas – att det är ett trendskifte. Att få stopp på de till synes ostoppbara förlusterna till SD är ett viktigt etappmål. Bra nu om S och M håller i. För stabilitetens skull känns det tryggt om S och M tillsammans i vart fall kan räkna in mellan 55 och 60 procent av väljarna i sina fållor. Dit är det ännu en lång väg att gå. Men omöjligt är det inte.

Widar Andersson

 

 

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson

Bloggar