Widar Andersson

Widardirekt

Riksdagen: Förnekelse och högt tonläge om terror.

WidardDirekt På tisdagen diskuterade företrädare för riksdagens åtta partier vad som bör göras med de ett par-trehundra personer som har återvänt och som kommer att återvända till Sverige efter att ha varit i tjänst hos den islamistiska sekten IS i Syrien och Irak.


Debatten kom till på initiativ av Sverigedemokraterna. Partiets talesperson Adam Marttinen inledde debatten. Marttinen satte tonen genom att tala om de ”så kallade svenskarna” som åkt ner för att kriga för IS. SD förespråkar retroaktiv lagstiftning. Lagar som kommer att kriminalisera deltagande i terrororganisationer väntas gälla först från och med 1 augusti i år. Sverigedemokraterna driver dock linjen att lagarna ska gälla retroaktivt; IS folket ska kunna dömas efter lagar som inte fanns då de drog iväg ner för att stödja mördandet. SD vill också att terrorister ska kunna tas i ”förvar” med särskilt utskrivningsprövning efter modell från rättspsykiatrin.

Adam Marttinen ser också gärna att det svenska medborgarskapet ska ryckas från dömda terrorister. Ett skäl för denna åtgärd är att den underlättar den obligatoriska utvisning som SD anser ska följa på terrordomar.


Mot denna bakgrund behöver jag väl knappast säga att Sverigedemokraterna inte förordar – för att använda en kraftig underdrift – att Sverige aktivt skulle anstränga sig för att forsla hem några av de ”så kallade svenskarna.”


SD hade i denna fråga prioriterat ett högt tonläge och radikala förslag istället för att försöka hitta beröringspunkter med övriga partier. Förslag om att upphäva rättsstaten genom retroaktiv lagstiftning är ett effektivt sätt att få sticka ut i mängden; vilket var vad SD ville denna dag.

Medborgarskapsfrågan är lite av samma sak. Moderaternas Johan Forssell var i och för sig inne på att man skulle kunna tänka sig att ta det svenska medborgarskapet för den terrorist som har dubbelt medborgarskap. Men intensiteten och tvärsäkerheten i medborgarskapsfrågan var av en helt annan karaktär på den sverigedemokratiska sidan denna dag.
Personligen tycker jag att det finns anledning att börja processen för att utröna om det är möjligt att få till grundlagsändringar som gör det möjligt att på ett rättssäkert sätt kunna avbryta ett svenskt medborgarskap.Det bör finnas gränser för vad för slags beteenden som det är möjligt att förena med innehavet med ett (äkta) svenskt pass.

Johan Pehrson från Liberalerna hade flera poänger och en bra attityd i debatten. Han resonerade bland annat om att Sverige har ett ansvar att ta hand om ”sina” terrorister. Precis som vi i Sverige gärna vill utvisa brottslingar till sina hemländer så vill länderna i regionen – och kurderna – gärna bli av med terroristerna som den rika västvärldens länder begåvat dem med.

Pehrson erinrade också om vilka partier som vanemässigt säger nej till förslag som höjer Sveriges beredskap – signalspaning, kameraövervakning, straffskärpningar – mot terrorism.


Ett av dessa partier är Vänsterpartiet som i tisdagens debatt företräddes av Linda Westerlund Snecker. Hon gjorde en variant av ”Schyman och talibanerna” när hon med darr men utan tvekan på rösten slog fast att IS – terroristerna egentligen är ”en karikatyr av manlig våldsam kultur.”


V-partiet har verkligen besvär med att låta verkligheterna tränga in genom dimmorna av anti-rasism, anti-islamofobi och feminism. Terrorister utmärkes ju nuförtiden ofta av sina kopplingar till muslimska länder och till islam. Vilket gör att partiet går i baklås. Antirasism, feminism och anti -islamofobi är den stenhårda normen som styr.  Terrorister med utländskt påbrå görs om till ”våldsamma män”.

Linda Westerlund Snecker drog sig denna dag inte ens för att från riksdagens talarstol uppträda som religionsexpert. Enligt Vänsterpartiet förhåller det sig nämligen på det viset att IS bara ”tror att de förespråkar islam”.


Miljöpartiets Rasmus Ling fick med något undantag hålla igen i debatten. Till skillnad från V så sitter Miljöpartiet i regeringen där Socialdemokraterna är angelägna om att efter en hel del långbänkar förra mandatperioden nu se till att få en mängd nya lagar och signalspaning med mera på plats.


Inrikesminister Mikael Damberg talade för regeringen i debatten. Hans första inlägg var av det mer ovanliga slaget. Damberg läste nämligen – ordagrant skulle jag vilja påstå – den debattartikel som han och justitieminister Morgan Johansson hade införd i Dagens Nyheter just denna dag. (12/3)


I debatten som sedan följde var enigheten tämligen stor mellan de gamla allianspartierna och Socialdemokraterna. Möjligtvis med ett visst frågetecken för Centerpartiet som företräddes av Jonny Cato Hansson; en ny bekantskap för mig. Min osäkerhet om Centerpartiet grundar sig på att jag inte förstod vad han sa. Vilket inte var en effekt av hans behagliga skånska dialekt utan av att jag inte lyckades utröna några direkta uppfattningar i hans tre anföranden i debatten.

Mer att läsa: Från skjutfält till skjutfält.

 


Vid sidan av detta och vid sidan av lite gny om ”för lite och före sent” och lite ”vad gjorde ni själva när ni hade makten i åtta år” så fanns det en betydande samstämmighet på centrala områden.

Damberg och Forssell är drivna politiker och utgör en stabil ram i frågor av det här slaget.

Andreas Carlson från KD anslöt något från höger medan Johan Pehrson från Liberalerna anslöt något lätt från vänster. Pehrson var också som sagt den som var mest realistisk när det gäller Sveriges ansvar för de terrorister som släppts iväg ner till terrorkrigandet i Syrien och Irak. Det här talet om ”tribunaler” av olika slag är nog mest just tidsfristskapande tal medan det funderas på vad som kan göras.


Annars var de överens om det mesta. De var även eniga om att det är mycket ”komplicerat” hur man ska hantera de kanske 40 barn till svenska IS-terrorister som nu försmäktar i fångläger i närheten av det ödelagda kalifatet.


Linda Westerlund Snecker ville för sin del ta hem barnen till Sverige även om det skulle kräva att staten tog över vårdnaden från föräldrarna. Rasmus Ling såg framför sig ett ”statligt specialiststöd” under lång tid för dessa barn om de kommer till Sverige. SD: s Adam Marttinen gjorde vad jag märkte ingen skillnad på barn och vuxna.


Socialdemokraterna bör ta till sig medborgarskapstankarna från Moderaterna. Rörligheten i världen kommer förhoppningsvis inte att minska här framöver. Ett svenskt pass är och ska vara attraktivt. Attraktiviteten kan ha en förebyggande effekt på grov brottslighet.


Förra veckan rapporterade jag med gillande om Erik Nord; områdeschefen för polisen i Storgöteborg som på polisens intranät har utvecklat sina tankar om medborgarskapet:


”Erik Nord vill för sin del inte på förhand avfärda att Sverige i vissa fall skulle kunna ta medborgarskapet från en person även om det innebär att personen blir statslös. Den springande punkten är att det vid utgivandet av uppehållstillstånd och medborgarskap står fullständigt klart för alla att Sverige har möjlighet att återkalla medborgarskap. Och att det är lika klart att Sverige är berett att använda den möjligheten vid till exempel grova terrorbrott. Jag delar hans uppfattning. Dessa folkrättsliga frågor kräver en mycket grundlig beredning. Därför bör Sverige inte vila på hanen. Det är otillständigt att vårt rika land levererar terrorister till fattiga och krigsplågade regioner. Vi bör göra betydligt mer för att avhålla och hindra internationell terrorism.”
Widar Andersson

 

 

Han säger ifrån om flygtramset

WidarDirekt Reidar Svedahl är kommunalråd för Liberalerna i den styrande majoriteten i Norrköpings kommun. Reidar Svedahl har tagit initiativ till en grupp på Facebook som heter "Rädda vårt flyg". Gruppen har snabbt fått runt 4000 medlemmar.

Svedahl och många av deltagarna i Facebookgruppen har på vanlig svenska lackat ur på allt rabalder om flygskam och på en vuxenvärld i politik och media som hellre tycks anpassa sig till barns klimatångest än till rationella och tekniska argument och fakta. 

Reidar Svedahl gör rätt. Utvecklingen är oroande. Klimatångest och flygskam är grymt irrationellt. Det som oroar mig mest är om och utifall även Socialdemokraterna är på väg att lämna den breda vägens tekniker och ingenjörer åt sitt öde för att istället försöka nästla sig in i identitetspolitiska klimatplakatpolitiska kretsar?

I stora delar av media och i somliga politiska kretsar finns en oemotståndlig dragning åt ”kriser” av olika slag. I dessa kvarter har man nu slagit fast att det råder en klimatkris och pekat ut västvärldens livsstilar som den avgörande krisframkallande faktorn. Få tycks bry sig om att denna utgångspunkt bara till mycket små delar är sann och riktig. Symbolhandlingar ger applåder medan realpolitik skälls som förnekelser. 

Sveriges framgång som klimat- och miljövänlig nation har byggts av sådant som fjärrvärmeverk, vattenkraft, kärnkraft och av industrier som gjort och gör ingenjörsstyrda och marknadsnära insatser för att minimera sina klimat- och/eller miljöriskabla utsläpp.

Det är den vägen som bör gälla även framöver. På det stora hela är jag också övertygad om att det är den vägen som kommer att gälla.

Widar Andersson

 

 

 

Orwell kunde inte gjort det bättre

WidarDirekt Norrköpings grundskolor fortsätter att underprestera gentemot rikssiffrorna. (Som dessvärre inte är särskilt bra de heller.) 77 procent av avgångseleverna i Norrköping är behöriga till gymnasiet. I hela riket är 84 procent behöriga. 69 procent (Norrköping) har godkända kunskaper i alla ämnen; i riket 76 procent. I Norrköping är det genomsnittliga meritvärdet i avgångsklassernas betyg 218 poäng. I riket är poängen 229.


"Betygsresultaten har förbättrats", skriver kommunen apropå detta i ett pressmeddelande. (18 juni) En sådan marknadsföring är inte seriös. Sådana pressmeddelanden leder mina tankar till George Orwells nyspråk i romanen 1984: ”Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.”


Visst. Den som letar hittar några korn av sanning i kommunens beskrivning av de egna skolornas resultat. Jag hade kunnat leva med en rubrik som "Betygsresultaten har inte försämrats." Att spinna nyheter om förbättringar ur en dramatisk historia om att nästan en fjärdedel av avgångseleverna inte är behöriga till gymnasiet; det skickar däremot och dessvärre ut signaler om att Norrköping inte tar utbildningsproblemen på allvar.


Intrycket av bristande allvar understryks av en artikel i Folkbladet (17 juni). I artikeln nämns att en av grundskolorna har gjort glädjande framsteg när det gäller antalet behöriga elever. Det omnämns också att "sex av kommunens elva högstadieskolor har backat." Kommunens utbildningsdirektör Sofie Lindén kommenterar kunskapsutvecklingen: "Jag hade önskat att behörigheten hade gått upp, självklart, men jag ser samtidigt att vi minskat spridningen och på så sätt ökat likvärdigheten."


Lindéns uttalande är en utmärkt - och lite småruggig - illustration till de risker som är förknippade med att skolans folk har slutat tala om "kunskap" för att istället betona "likvärdighet" när skolresultaten kommer på tal.

Det hon säger på vanlig svenska är att det är glädjande att några elever blir lite bättre medan de flesta andra blir lite sämre eftersom skillnaderna då minskar. I den absurda förlängningen av sådana resonemang finns en fulländad slutpunkt där likvärdigheten är total eftersom alla är urusla.

Så här är det:

1. Likvärdighet är inget seriöst mål. 2. Likvärdighet är ett resultat av en kunskapsskola för alla barn. 3. Norrköpings kommun växer med ärlighet och kunskap.

Widar Andersson

Sverige är farligare än Danmark

WidarDirekt Idag den femte juni går danskarna till val. Danmark är en väl fungerande välfärdsstat med höga skatter och generösa sociala förmåner. På Dagens Nyheters ledarsida konstateras idag att ”Det danska exemplet visar att det är farligt att följa i tangentens riktning bara för att till varje pris behålla makten.”

Det lustiga är att den osignerade texten inte ger några exempel på vad som är farligt med det ”danska exemplet”. Danmark är liksom bara ”farligt” eftersom den politiske redaktören på tidningen tycker att Danmark är farligt eftersom landet för en stram invandringspolitik.

Mer att läsa: Staten ska inte smyga i busken.

Kvartals medarbetare Ola Wong kommenterade för några veckor sedan den skruvade bilden av Danmark i de svenska medierna. Han pekade på risken för att ”utrikesbevakningen reduceras till en spegel för inrikespolitik. Omvärlden får agera projektionsyta för fantasier om vad som kan hända om Sverige genomför en viss politik, eller agera spegel för hur svenskarna vill se sig själva. Problemet med den inställningen är att intresset för omvärlden som en aktör på sina egna premisser då försvinner. Och därmed också behovet av att förklara den på ett rättvisande sätt. ”

En elegant sammanfattning av Wong.

DN: s ledarsidesskribenter vill ha en mer liberal invandringspolitik, de vill inte ha något som helst inflytande för Sverigedemokraterna och de vill gärna varna för maktfullkomliga socialdemokrater.

Därför är Danmark farligt för DN: s skribenter. Alldeles oavsett vad som egentligen händer i verkligheternas Danmark så är det farligt eftersom valet tycks kunna landa i en S-statsminister som har konstaterat det uppenbara att ett land med så generös och universell välfärdspolitik lever i symbios med en stram invandring och en effektiv integration. Vilket de allra flesta förstår.

Vilket också var allmän och vedertagen kunskap hos socialdemokrater och moderater i Sverige för bara tjugo år sedan.

Danmark är Danmark och Sverige är Sverige. Som välfärdsländer i norra Europa spelar vi dock på samma arena; har att anpassa oss till liknande krav och villkor.

I det perspektivet är Sverige betydligt farligare för Sverige än vad Danmark är.

Widar Andersson

Begleraffären har ett särskilt allvar

WidarDirekt Inga oväntade saker inträffade då riksdagen på tisdagen röstade om sitt förtroende för statsrådet Annika Strandhäll. Ingen romersk Gud steg ner från himlen i form av liberala vildar eller protesterande centerpartister. Moderaterna, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Liberalerna fick ihop 173 röster för ett misstroende. Det hade krävts två röster till.


Hade Ulf Kristersson varit åklagare och Annika Strandhäll stått inför skranket på tinget så hade utgången varit tämligen klar. Moderatledarens bevisföring är stark i sak. Hans starkaste argument är när han pekar på den unika och öppna uppställningen för Begler från aktiva och höga tjänstemän. Sådant kan inte vara viftas bort. Ingen bestrider att regeringen har rätt att tillsätta och att avskilja generaldirektörer från sina uppdrag likt vad som skedde med Försäkringskassans generaldirektör Ann-Marie Begler. Men det finns regelverk att följa. I regeringskansliet är regelverken mycket viktiga och centrala. Det finns goda skäl till att det är på det viset. Ett regeringskansli med tillhörande statliga myndigheter är nämligen mycket politiknära verksamheter. Alla dessa regelverks uppgift är att begränsa möjligheten till direkt partipolitisk styrning av staten.

 

Mer att läsa: Firma Strandhäll & Begler


Vid pläderingen före omröstningen var det slående att ingen av talarna på nej-till-misstroende-sidan yttrade ett ord till försvar för Annika Strandhäll. Annelie Karlsson talade för S. Hon valde att kritisera Moderaterna för deras ”anmärkningsvärda” sätt att ”kringgå KU” och för att M nu riskerar den nya och goda traditionen med ”eniga granskningsbetänkanden från Konstitutionsutskottet.”

 


Centerpartiets Anders W Jonsson förklarade C: s nedlagda röster i förtroendevoteringen med att partiet vill invänta granskningsbetänkandet från KU om Annika Strandhäll. Att använda det ”skarpaste verktyget” som riksdagen förfogar över och förklara sitt missförtroende för Strandhäll några dagar innan KU: s beslut kommer; det vore en märklig hantering enligt W Jonsson.
Han upprepade partiets tidigare kritik mot avsättningen av Begler men ville som sagt inte föregå KU: s besked.
Talespersonerna för V och MP markerade båda två att de tänkte vara ”mycket korta” i sina pläderingar. Vilket de också var. MP skällde lite på Moderaterna. V skällde på alla inklusive sossar och kapitalismen.
Christer Nylander i Liberalerna gjorde en annan bedömning och sällade sig till de som ville uttrycka misstroende här och nu.


Att Centerpartiet och Socialdemokraterna skulle hålla ihop har jag tagit för givet. Jag tänkte mig dock att sammanhållningen skulle uppnås genom att Annika Strandhäll valde att självmant avgå, för att på så sätt befria Centerpartiet från att återigen behöva ”rädda en sosseregering” genom ett aktivt ställningstagande mot de övriga tre borgerliga partierna.


Politiker ägnar sig åt politik; inte åt rättegångar. Vilket naturligtvis också gäller moderater. Kanske var beskedet om att M tänkte begära en misstroendeförklaring mot Annika Strandhäll användbart i EU-valets slutspurt? Kanske var det värt en förlust i voteringen för att ”spela 1–1” med Socialdemokraterna? Moderaterna fick L medan S behöll Centerpartiet.


En sak i Ulf Kristerssons plädering är värd att tas på riktigt allvar. Med tanke på den unikt starka och öppna uppställningen för Ann-Marie Begler från före detta och nuvarande chefer på Försäkringskassan  finns det risk för att ett rättning-i- ledet-missmodstystnad sprider sig ute i myndighetssverige när politiken även i detta fall låter politiken gå före rimlig rätt.
Det vore i så fall mycket illa.


Ledande partipolitiker känner rimligtvis till vad KU: s granskning av Annika Strandhäll kommer att landa i för slags kritik och anmärkningar. Betänkandet justeras idag eller i morgon och debatten i kammaren är nästa vecka. Det finns skäl att misstänka att betänkandet kommer att följa stridslinjerna från förtroendevoteringen och att hela saken kommer att upplösas i pajkastning och analyser av sorten ”det är inte ens fel att två bråkar.”


Jag inser värdet av och sympatiserar med att Centerpartiet och Socialdemokraterna på allvar försöker utröna om de kan bygga en platta för framtida regeringar ihop och tillsammans. I den riktiga politiken får man ibland göra saker och ting som man helst inte skulle vilja göra. När man gör sådana saker tillsammans med andra som också behöver korsa en och annan finger för att få det gjort så lär oss gruppsykologins A-kurs att man gärna trycks ihop lite extra mycket av det man gjort och upplevt tillsammans. Det är vi mot världen typ.
Som erfaren tidigare amatörsocialarbetare vet jag att risken med relationer som byggs på det sättet är att de kan spåra ur om inte haspen är på.


En viktig läxa är också att så långt det bara går försöka undvika förtroendeomröstningar av det här slaget. De bör väl egentligen bara användas då det är i stort sett glasklart att statsrådet/regeringen kommer att falla.
I andra fall är det bättre att knyta näven i fickan, gnissla lite tänder och öka trycket genom opinionsbildning som inte tar hjälp och stjälp av parlamentariska regelverk.
Widar Andersson

 

Rid på paragrafer - inte på politruker

WidarDirekt Maria Hemström Hemmingsson är tillförordnad generaldirektör i Försäkringskassan. Nyligen tog hon till orda i en debattartikel i Aftonbladet. Hennes artikel är en bland annat en reaktion på att tidningens politiske redaktör Anders Lindberg på ledarsidan har klagat på att ”utgångspunkten på Försäkringskassan verkar inte längre vara att hjälpa människor utan att rida på paragrafer”.
Maria Hemström Hemmingsson argumenterar som sig bör – på ett övertygande sätt dessutom – för att Försäkringskassan självklart rider på paragraferna. Eller med andra ord så följer Försäkringskassan de lagar som riksdagen stiftat och de regleringsbrev som regeringen fattar beslut om.


Anders Lindbergs önskan om att Försäkringskassan – och andra statliga myndigheter – inte ska rida på paragraferna är liktydigt med en uttalad önskan om att myndigheterna inte ska följa lagarna. Vilket jag inte för ett ögonblick tror att Anders Lindberg menar. Men hafsiga och slafsiga och partipolitiskt motiverade angrepp är tyvärr mer regel än undantag från den sidan.
Tidigare denna tisdag 21 maj deltog jag på ett seminarium med anledning av att Gabriel Heller Sahlgrens och Nima Sanadajis pärla till bok Glädjeparadoxen släpptes ut i det fria.
Boken handlar om skolan. (Jag skriver om boken på Folkbladets ledarsida på onsdag 22 maj).

I ett kapitel uppmärksammar författarna att den statliga myndigheten Skolinspektionen riktar kritik mot de allra flesta av de tjugo mest framstående grundskolorna i Sverige. Kritiken gäller att dessa skolor inte ger eleverna tillräckligt inflytande över undervisningen. I boken Glädjeparadoxen – läs den för guds skull! – argumenteras starkt och övertygande för att dessa skolors framgång till stor del beror på att just ett genomtänkt och lärarlett pedagogiskt arbete överflyglar elevinflytandet.


Gabriel Heller Sahlgren medverkade på seminariet. Han konstaterade att Skolinspektionen framstår som ”paragrafryttare” av rang i sin kritik av dessa skolor. Borde de inte i stället framhålla dessa skolor som förebilder och modeller för alla andra tusentals grundskolor? Det kan man tycka. Jag tycker det vore utmärkt om det vore på det viset.


Men Skolinspektionen är lika lite som Försäkringskassan några privata verksamheter. De är styrda av just lagar och paragrafer. Och – vilket Gabriel Heller Sahlgren underströk – så kan inte Skolinspektionen hitta på några egna grunder för sin granskning än den som riksdag och regering bestämt.


Precis så är det. I dessa intensiva politikdagar då inte minst Aftonbladets ledarsida med emfas och tät frekvens skäller på det rättsosäkra läget i några andra EU-länder så är det extra angeläget att framhålla och understryka att statliga myndigheter inte är några förlängda armar till politiska partier av vare sig det ena eller andra slaget. Statliga myndigheter är självständiga i det dagliga visavi politiken. Statliga myndigheter ändrar profil på sin verksamhet när politiken så beslutar.


Så länge politiken instruerar Skolinspektionen att kontrollera graderna av elevinflytande ute i skolorna så ska inspektionen göra det. Så länge politiken instruerar Försäkringskassan att få ner antalet skattebetalda sjukdagar så ska Försäkringskassan göra det.
Myndigheterna ska kort sagt rida på paragraferna. Alternativet -att rida på politrukerna – vore förödande.
Widar Andersson

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson

Bloggar