Widar Andersson

Widardirekt

Jimmie Åkesson har inget trollspö

WidarDirekt Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson och liberalernas partiledare Jan Björklund ska debattera mot varandra tre, fyra gånger under den tre veckor långa valrörelse inför valet till EU-parlamentet som börjar nu.


Det kan nog bli roliga och tankeväckande debatter. Åkesson och Björklund har persontycke och är – om humöret är på topp – goda estradörer. Lägg därtill den rastlöshet som präglar de båda. Jan Björklund har inget att göra – alla talar bara om vem som ska bli hans efterträdare – och kampanjpolitikern Jimmie Åkesson behöver en kamp för att tända till.


Än viktigare är att båda har alla anledningar i världen att försöka uppbåda varje möjlig liberal respektive konservativ väljare för sina respektive partier. I sitt sista val som partiledare är Björklund beredd att göra nästan vad som helst för att hans tilltufsade parti inte ska göra fiasko och kanske rentav åka ut ur EU-parlamentet. Jimmie Åkesson å sin sida är också beredd att göra allt vad som krävs för att hans linjebyte i EU-frågan – nej till utträde nu – inte ska innebära att SD för första gången ska göra ett sämre resultat än i det förra valet.


På lördagseftermiddagen höll Jimmie Åkesson vårtal på Långholmen i Stockholm. Tillställningen var samtidigt startpunkten för SD: s kampanj inför EU-valet som avgörs den 26 maj. Jag tog tåget upp och ner från Norrköping för att under några timmar känna in EU-pulsen hos Sverigevännerna. 

 

Videoklipp från Långholmen

 


Trots kylan – några få grader över noll – så var det mycket folk på plats. SD gör ungefär som Vänsterpartiet. V – som ju precis som SD lagt utträdeskravet på hyllan denna gång – kör en kampanj där de i sina budskap sonika byter ut ”Sverige” mot ”Europa.” Kampanjtemat "Ett Sverige för alla inte bara för de rika", från förra årets valrörelse lyder nu "Ett Europa för alla inte bara för de rika."

Jimmie Åkesson drar för sin del en rak linje mellan att vara ”Sverigevän” och ”Europavän.”
Det är ”federalister om Jan Björklund som är de sanna Europafienderna”; så lyder budskapet från scenen på Långholmen denna kyliga eftermiddag i maj. Jimmie Åkesson beskriver sig och SD som sanna Europavänner som vill slå vakt om varje europeiskt land i Europa att utveckla sin kultur och sina livsstilar utan att ”monsterstaten EU” rycker ut och straffar och kräver rättning i ledet.


”Jan Björklund älskar EU. Det gör inte vi. Vi älskar Europa”, sa Jimmie Åkesson.


Mot slutet av sitt tal argumenterade han för sitt linjebyte i frågan om utträde ur EU. ”Jag har inget trollspö. Jag kan inte ändra på att det nu inte finns några förutsättningar för Sverige att lämna EU”, sa han.
Åkesson hänvisade till att det vare sig i ”riksdagen eller hos medborgarna” finns någon vilja att lämna EU. ”Så är det bara”, sa Åkesson. Och så är det ju.


Att inte lämna EU – liksom tidigare antydningar om ett möjligt ändrat förhållningssätt till Nato – är anpassningar till ett större och bredare parti som ledningen nu har att hantera. Partiet sköter skiftet elegant och pragmatiskt. Europas mångfald, demokrati, samarbeten mellan fria länder, skyddet mot ”öst” och skyddet mot ”islamism och terrorism”, är viktiga saker för oss ”Europavänner”, sa Åkesson och kunde lika gärna ha sagt ”Sverigevänner.”


Konflikten mellan EU och Europa är inte något påhitt. Europa är betydligt större än EU. Frågan om hur mycket EU ska styra över Europa är naturligtvis fullt legitim. Båda hållningarna tål att argumenteras för med någorlunda hyfsade argument. Därför ser jag fram mot duellerna mellan Björklund och Åkesson. Med lite tur och förlig vind kan de bli liv- och kunskapsgivande inslag i debatten.


Sverigedemokraternas kommunikationschef Joakim Wallerstein bjöd på en smygpremiär av partiets valfilm i Europavalet. Enligt Wallerstein har filmen kommit till genom att ”tre män åkt runt i Europa i en bil och filmat”. De tre som åkt runt är Jimmie Åkesson, Joakim Wallerstein och fotografen "Jonatan,"


Filmen är sju minuter lång och går på temat ”Vi älskar Europa.” Partiet kunde dock ha sparat in på respengarna och istället låtit Jimmie Åkesson posera framför  genrebilder från olika länder i Europa. Filmen är nämligen ett övertydligt tecken på hur oerhört central Jimmie Åkesson är för sitt parti. Åkesson är med på i stort sett varje filmruta. Han rör sig i olika länder och mot olika bakgrunder – kolkraftverk, terrorism, is, stormar, sol, gatuliv, förorter i Schweiz, skogar i Sverige, bastu i Finland, med mera. Men det är ingen tvekan om att Europa är kuliss och att Jimmie Åkesson är huvudrollen.

Detta är förmodligen helt rätt av partistrategerna.
Ska SD: s mer ljumt intresserade väljare gå och rösta i ett EU-val så ska det nog vara därför att det känns viktigt att göra som ”våran Jimmie gör.”


Vi andra kan – tycker jag – uppmuntras av att vi kanske får en spänstig och nödvändig debatt om skillnaden mellan EU och Europa.
Widar Andersson

 

SD och C öppnar för stopp för tiggeriet

WidarDirekt Ett inte alltför vinklat sätt att beskriva tiggerifrågans utveckling i Norrköping är konstaterandet att Sverigedemokraterna i Norrköping nu har bytt fot och accepterar tiggeriet. Partiet har lämnat in en motion där det föreslås att Norrköping ska tillämpa samma tillståndsmodell för tiggeri som sedan 1 augusti tillämpas i Eskilstuna.

SD: s nationella tiggeripolitiska linje är att det ska införas ett nationellt förbud mot tiggeri. I andra hand kan partiet tänka sig att kommunerna ges möjlighet att införa lokala förbud.

Att SD i Norrköping nu driver på för att det uttryckligen och under vissa villkor ska bli tillåtet att tigga i Norrköping är onekligen ett radikalt skifte. Därmed finns det nu en bred majoritet bland Norrköpings politiker för att följa Eskilstuna kommun i spåren och införa ett tillståndsförfarande för de som ämnar ägna sig åt tiggeri.

Socialdemokraterna och de tre små borgerliga partierna i den styrande Kvartetten är överens om att följa Eskilstuna i spåren. Kommunstyrelsens ordförande Lars Stjernkvist har vid upprepade tillfällen ”tänkt högt” om det tilltalande med en tillståndsmodell.  Det är heller ingen hemlighet att Socialdemokraterna på riksplanet gärna ser att tiggandet minskar i omfattning.

I Kvartetten är det därför endast Centerpartiet som står för ett politikskifte; i riksdagen säger C kategoriskt nej till varje form av administrativa/juridiska insatser mot tiggeriet. Centerpartiet i Norrköping avviker från denna linje i och med beslutet om att införa ett system där polisen kan säga ja eller nej till tiggarna.

Eskilstuna försökte först få till ett rakt förbud i sin lokala ordningsstadga mot ”passiv pengainsamling” ((som tiggeri heter på juridiska) på vissa utpekade platser i kommunen.  Detta underkändes av högre instanser därför att tiggeri inte ansågs störa ordningen.

Mer att läsa: Fattigdom ska inte uppmuntras.

Tillståndsmodellen släpptes dock igenom av förvaltningsrätten; som är lägsta instans i sådana här ärenden. Fokus ligger nu inte längre på ordningen som sådan utan mer på kontrollen av vilka som befinner sig i kommunen.

Sedan den 1 augusti krävs tillstånd för att tigga i Eskilstuna. Tillstånd beviljas av polisen och för att få tillstånd för tre månader i taget krävs främst att den sökande kan identifiera sig och dessutom betalar en (mycket låg) avgift.

Enligt polisen i Eskilstuna har fram till dags dato (12/8) 10 personer sökt tillstånd. Varav nästan alla har fått tillstånd.

Tidigare på måndagen bytte jag några ord med Lars Stjernkvist. Hans dag hade präglats av tämligen ”oreflekterade hejarop och fördömanden” på grund av beslutet om att reglera tiggandet på kommunal mark.

Tiggerifrågan är så ”polariserad och aggressiv” sa Stjernkvist. Han hoppas att tillståndsmodellen ska kunna bidra till en mer sansad diskussion.

Med tillståndskravet följer att kommunen kommer att ”veta vilka tiggarna är, var de bor och vilka lokala myndigheter som är ansvariga”, sa Stjernkvist. ”Kontrollen av tiggeriet kommer att ge ökade kunskaper vilket på sikt ger underlag för en mer nyanserad diskussion hoppas jag”, sa Stjernkvist.

Det har han säkert rätt i.

Mer att läsa: S kunde ha gjort en annan film.

Personligen anser jag att tiggeriet inte borde ha släppts fram i den stora omfattning som skett under det senaste decenniet. På ledarsidan den 3 augusti i år sammanfattade jag min hållning:

”Dessvärre och som bekant så kan ju vare sig fattigdom eller ohälsa förbjudas. Men det är inte förbjudet för politiken att försöka göra vad man kan för att begränsa problemen. Man kan ju tycka att en stat som inte drar sig för att av hälsoskäl förbjuda rökning utomhus inte borde tveka inför att förbjuda något så manifest fattigdomsalstrande som gatutiggeri?”

Med detta väl sagt är det tveklöst så att beskedet från Norrköping i tiggerifrågan är mycket välkommet. Eskilstuna och Norrköping är två större städer som leds av självtänkande, folknära och kloka socialdemokrater i var sin generation. Jimmy Jansson i Eskilstuna och Lars Stjernkvist i Norrköping drar ett stort lass för förnuftets sak i politiken.

Ingen vettig människa som ser ut över de ganska stora tiggarskarorna i Eskilstuna och Norrköping kan anse att tiggeriets utbredning i de båda städerna är positivt eller berömvärt. Den politiska förlamningen som rått har dock dessvärre fått det att framstå som om alla partier utom SD har varit just positiva till tiggeri.

Nu börjar det vända. Tillståndsmodellen är ett första steg som i sin tur kommer att leda till flera och nya steg. Det viktigaste med detta steg är ett tydligt budskap om att kommunerna vill ha ordning och reda och kontroll. Nu får vi se vad som händer. Blir tiggarna färre? Bryr sig polisen om att kolla tillstånd? Leder ID-kravet till att tremånadersregeln – den tid som en medborgare i ett EU-land får vistas i ett annat EU-land för att söka jobb – kommer att efterlevas på ett bättre sätt? Kommer tillstånden att effektivt sätta stopp för förslumning och sanitära olägenheter i tiggeriets spår?

Widar Andersson

37 grader tär på statens förtroende

WidarDirekt Häromdagen gick den statliga myndigheten SMHI ut i pressen och varnade för att det skulle bli 37 grader varmt i Hudiksvall. Några timmar senare kom staten via SMHI med ett kontrabesked. Invånarna i Glada Hudik skulle få nöja sig med 19 grader; en nätt liten nedskrivning med 18 grader.

Min avsikt här är inte att diskutera väderprognosers tillförlitlighet. Det jag är ute efter är istället det alltmer hysteriska väderklimatet som nu även statliga myndigheter spelar med i. Hur gick det till när SMHI bestämde sig för att kabla ut nyheten om 37 grader i Hudik? Det skulle jag vilja veta.

Låt vara att kommersiella aktörer beter sig som de gör. Det finns en logik i att till exempel tidningen Expressen har bildat en särskild redaktion för att skildra det ”klimatnödläge” som nu råder enligt Expressens ledning. Ångest, skam, nödläge och överdrifter är viktiga beståndsdelar i den här sortens journalistik som också har en stor läsekrets. Nackdelen med att ha bestämt sig för att det råder ”klimatnödläge” är förstås att de nyheter som klimatnödlägesredaktionen ska ta fram är predestinerade att bekräfta nödläget. Annars faller ju hela upplägget. Visst liknar sådan journalistik mer propaganda än just journalistik. Men det är en sak för Expressen och deras läsare.

 

Staten – och för den delen de stora offentliga mediehusen SR, SVT och UR – har däremot ett helt annat ansvar att uppträda sakligt, korrekt och balanserat. Överdrifter och påhitt är skadligt för förtroendet och förtroende är det som bygger statens legitimitet och förmåga att hantera de stora och tunga ansvarsområden som medborgarna lagt i statens händer.

Mitt intryck är att SMHI: s vädervarningar har blivit betydligt mer frekventa på senare tid. Framförallt duggar så kallade Klass 1 – varningar ut i en strid ström. Klass 1 – varningar gäller ”Väderutveckling väntas som innebär vissa risker för allmänheten.”

Taket måste ha sänkts rejält för när allmänheten bedöms vara utsatt för risk. Frågan är hur denna taksänkning har gått till och om det finns sakliga grunder för åtgärden?

Är väderriskerna i Sverige betydligt större nu än för något decennium sedan? Jag ska inte låtsas att jag plöjt all offentlig statistik om bränder, stormar, skyfall, översvämningar, snökanoner och hagel; för det har jag inte.  Men av det jag sett har jag inte hittat något som ger belägg för ett mer extremt och därmed varningsbehövande väder i Sverige.

Det statliga problemet ska inte isoleras till SMHI. I samband med det hydrologiska och meteorologiska institutets Hudikvarning passade statens Folkhälsoinstitut på att varna allmänheten för ökade risker att dö när det blir högsommarvärme.

Staten känns kort sagt inte riktigt förtroendeskapande och jordnära i de här frågorna. Risken finns att vi i folket mest garvar och skämtar om de här ideliga varningarna när vi jämför dem med de verklighetsbilder vi ser.

Sådant är verkligen inte bra för förtroendet.

"800 grader, du kan lita på mig", sjöng Ebba Grön. Det är helt okej.

Staten spelar efter helt andra regler: "37 grader, lita inte på mig."

Så hänger det ihop.

Widar Andersson

 

Han säger ifrån om flygtramset

WidarDirekt Reidar Svedahl är kommunalråd för Liberalerna i den styrande majoriteten i Norrköpings kommun. Reidar Svedahl har tagit initiativ till en grupp på Facebook som heter "Rädda vårt flyg". Gruppen har snabbt fått runt 4000 medlemmar.

Svedahl och många av deltagarna i Facebookgruppen har på vanlig svenska lackat ur på allt rabalder om flygskam och på en vuxenvärld i politik och media som hellre tycks anpassa sig till barns klimatångest än till rationella och tekniska argument och fakta. 

Reidar Svedahl gör rätt. Utvecklingen är oroande. Klimatångest och flygskam är grymt irrationellt. Det som oroar mig mest är om och utifall även Socialdemokraterna är på väg att lämna den breda vägens tekniker och ingenjörer åt sitt öde för att istället försöka nästla sig in i identitetspolitiska klimatplakatpolitiska kretsar?

I stora delar av media och i somliga politiska kretsar finns en oemotståndlig dragning åt ”kriser” av olika slag. I dessa kvarter har man nu slagit fast att det råder en klimatkris och pekat ut västvärldens livsstilar som den avgörande krisframkallande faktorn. Få tycks bry sig om att denna utgångspunkt bara till mycket små delar är sann och riktig. Symbolhandlingar ger applåder medan realpolitik skälls som förnekelser. 

Sveriges framgång som klimat- och miljövänlig nation har byggts av sådant som fjärrvärmeverk, vattenkraft, kärnkraft och av industrier som gjort och gör ingenjörsstyrda och marknadsnära insatser för att minimera sina klimat- och/eller miljöriskabla utsläpp.

Det är den vägen som bör gälla även framöver. På det stora hela är jag också övertygad om att det är den vägen som kommer att gälla.

Widar Andersson

 

 

 

Orwell kunde inte gjort det bättre

WidarDirekt Norrköpings grundskolor fortsätter att underprestera gentemot rikssiffrorna. (Som dessvärre inte är särskilt bra de heller.) 77 procent av avgångseleverna i Norrköping är behöriga till gymnasiet. I hela riket är 84 procent behöriga. 69 procent (Norrköping) har godkända kunskaper i alla ämnen; i riket 76 procent. I Norrköping är det genomsnittliga meritvärdet i avgångsklassernas betyg 218 poäng. I riket är poängen 229.


"Betygsresultaten har förbättrats", skriver kommunen apropå detta i ett pressmeddelande. (18 juni) En sådan marknadsföring är inte seriös. Sådana pressmeddelanden leder mina tankar till George Orwells nyspråk i romanen 1984: ”Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.”


Visst. Den som letar hittar några korn av sanning i kommunens beskrivning av de egna skolornas resultat. Jag hade kunnat leva med en rubrik som "Betygsresultaten har inte försämrats." Att spinna nyheter om förbättringar ur en dramatisk historia om att nästan en fjärdedel av avgångseleverna inte är behöriga till gymnasiet; det skickar däremot och dessvärre ut signaler om att Norrköping inte tar utbildningsproblemen på allvar.


Intrycket av bristande allvar understryks av en artikel i Folkbladet (17 juni). I artikeln nämns att en av grundskolorna har gjort glädjande framsteg när det gäller antalet behöriga elever. Det omnämns också att "sex av kommunens elva högstadieskolor har backat." Kommunens utbildningsdirektör Sofie Lindén kommenterar kunskapsutvecklingen: "Jag hade önskat att behörigheten hade gått upp, självklart, men jag ser samtidigt att vi minskat spridningen och på så sätt ökat likvärdigheten."


Lindéns uttalande är en utmärkt - och lite småruggig - illustration till de risker som är förknippade med att skolans folk har slutat tala om "kunskap" för att istället betona "likvärdighet" när skolresultaten kommer på tal.

Det hon säger på vanlig svenska är att det är glädjande att några elever blir lite bättre medan de flesta andra blir lite sämre eftersom skillnaderna då minskar. I den absurda förlängningen av sådana resonemang finns en fulländad slutpunkt där likvärdigheten är total eftersom alla är urusla.

Så här är det:

1. Likvärdighet är inget seriöst mål. 2. Likvärdighet är ett resultat av en kunskapsskola för alla barn. 3. Norrköpings kommun växer med ärlighet och kunskap.

Widar Andersson

Sverige är farligare än Danmark

WidarDirekt Idag den femte juni går danskarna till val. Danmark är en väl fungerande välfärdsstat med höga skatter och generösa sociala förmåner. På Dagens Nyheters ledarsida konstateras idag att ”Det danska exemplet visar att det är farligt att följa i tangentens riktning bara för att till varje pris behålla makten.”

Det lustiga är att den osignerade texten inte ger några exempel på vad som är farligt med det ”danska exemplet”. Danmark är liksom bara ”farligt” eftersom den politiske redaktören på tidningen tycker att Danmark är farligt eftersom landet för en stram invandringspolitik.

Mer att läsa: Staten ska inte smyga i busken.

Kvartals medarbetare Ola Wong kommenterade för några veckor sedan den skruvade bilden av Danmark i de svenska medierna. Han pekade på risken för att ”utrikesbevakningen reduceras till en spegel för inrikespolitik. Omvärlden får agera projektionsyta för fantasier om vad som kan hända om Sverige genomför en viss politik, eller agera spegel för hur svenskarna vill se sig själva. Problemet med den inställningen är att intresset för omvärlden som en aktör på sina egna premisser då försvinner. Och därmed också behovet av att förklara den på ett rättvisande sätt. ”

En elegant sammanfattning av Wong.

DN: s ledarsidesskribenter vill ha en mer liberal invandringspolitik, de vill inte ha något som helst inflytande för Sverigedemokraterna och de vill gärna varna för maktfullkomliga socialdemokrater.

Därför är Danmark farligt för DN: s skribenter. Alldeles oavsett vad som egentligen händer i verkligheternas Danmark så är det farligt eftersom valet tycks kunna landa i en S-statsminister som har konstaterat det uppenbara att ett land med så generös och universell välfärdspolitik lever i symbios med en stram invandring och en effektiv integration. Vilket de allra flesta förstår.

Vilket också var allmän och vedertagen kunskap hos socialdemokrater och moderater i Sverige för bara tjugo år sedan.

Danmark är Danmark och Sverige är Sverige. Som välfärdsländer i norra Europa spelar vi dock på samma arena; har att anpassa oss till liknande krav och villkor.

I det perspektivet är Sverige betydligt farligare för Sverige än vad Danmark är.

Widar Andersson

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson

Bloggar