Widar Andersson

Widardirekt

Ett misstroende som alla tjänar på

WidarDirekt Misstroendeomröstningen mot socialdemokraternas justitieminister Morgan Johansson är oerhört intressant på båda sidorna av konfliktlinjen. På oppositionssidan formerar sig återigen – för första gången sedan Januariavtalsregeringen tillträdde – ett konservativt block med M, SD och KD. Det är också första gången som M och KD ansluter till en misstroendeomröstning som initierats av SD.


För Socialdemokraterna innebär omröstningen att stödpartierna C och L kryper ännu närmare regeringen. Bilden av två nya block som står mot varandra blir allt tydligare i riksdagen.


Om partigruppernas medlemmar och vildarna röstar som man kan anta på fredag så sitter Morgan Johansson säkert på sin post. Spänningen i omröstningen ligger därför främst inte i utgången för Johansson utan i hur styrkorna formeras i omröstningen. Ett nytt politiskt landskap håller på att sätta sig.

På ett sätt är allt som vanligt: En mittenvänster mot en mittenhöger. På ett annat sätt är inget som vanligt. Det största nya är att SD nu på allvar inlett sin resa mot makten. En resa med många och svåra prövningar för partiet som ska växla om från decennier av ansvarslös tillvaro – skyll inte på oss vi har stängts ute – till ett politiskt liv av ansvar och kompromisser.

Det andra stora som sker är att Socialdemokraterna nu på allvar går in i flocken av liberala partier. Ett stort och svårt steg för ett parti som inte har många liberala stråk sina gener.

En spännande tid framöver.

I själva sakfrågan - justiteministerns och regeringens ansvar för den helt absurda eskaleringen av skjutvapenmördandet och sprängandet - är det ju glasklart så att regeringen styr riket. Jag kan tänka mig att en sådan utveckling vi haft i Sverige under de senaste åren skulle ha lett till regeringsombildningar i de flesta andra länder.  Å andra sidan har jag inget emot den mer snälla kultur vi har i Sverige. Men som sagt; ansvaret finns hos regeringen hur man än vrider och vänder på saken. Detta är myntets baksida för alla statsråd.
Widar Andersson

 

Vi ser hellre offret än förtryckaren

WidarDirekt Lisa Magnusson är ledarskribent på Dagens Nyheter. På fredagen (28/2) ägnar hon en ledartext åt att kritisera SVT: s nya debattprogram ”Sverige Möts-Direkt” som hade premiär tidigare i veckan; en premiär som jag hyllade här.

Von oben attityden i DN: s ledartext är snudd på obehaglig. Program av det slag som ”Sverige Möts – Direkt” kännetecknas enligt Lisa Magnusson bland annat av ”bindgalna lösryckta åsikter från diverse västgötar på läktaren.”

DN anser vidare att ”Public service i grunden har ett folkbildande uppdrag. Klick ska inte styra.”

Med ”klick” avses så vitt jag förstår att något är populärt; många vill läsa och titta. Vilket Lisa Magnusson alltså ställer mot ett ”folkbildande uppdrag”. Det framkommer inte i texten vilket folk det är som ska bildas i program som få vill se och höra? Hur ska det gå till?

Mer att läsa: S får se upp med Freud.

Nå, det är nog inte ”bindgalna västgötar” eller ”klick” som stör mest med ”Sverige Möts-Direkt.” Av kommentarer av liknande sort som flödar i sociala medier och på tidningssidor á la DN: s ledarsida ges istället en tydlig bild av att det är SVT: s vinkel på programmet som retar.

I premiären av ”Sverige Möts -Direkt” fick provokatören Joakim Lamotte ställa anklagande frågor till politiker, poliser, advokater, journalister och medborgare som enligt honom inte alls gör tillräckligt för att stoppa de kriminella gängen; utan som tvärtom ”gullar” med våldsverkare. Vinkeln på programmet var närmast självklar ur SVT: s perspektiv. Politikerna i Trollhättan – varifrån programmet sändes – hade förbjudit SVT att sända programmet från Trollhättans eget utanförskapsområde Kronogården.

Detta högst anmärkningsvärda politiska intrång i friheten för medierna motiverades med att SVT kunde orsaka ”oro” i Kronogården. Det hade varit tjänstefel av SVT att inte borra i den vinkelns riktning. Frågan som vinklades – genom Joakim Lamotte men också genom programmets ordlösa dramaturgi och genom Belinda Olssons programledarskap – var kort sagt ”Är det så att det officiella Sverige viker ner sig för de kriminella gängen när det hettar till?” Det är en mycket angelägen fråga.

Svaret från Trollhättan när Sveriges möttes direkt är mer upplysande än upplyftande. Snällismen är utbredd i hjärtan och i institutioner. När läget skärps ser vi hellre offret än förtryckaren i den unga mannen som mördar en annan ung man. Lärdomen att ta med sig från Trollhättan är ungefär ”Det är så här vi är. Det är så här vi fungerar. Det duger inte. Låt oss bli lite bättre.”

Det är vad jag kallar folkbildning. För västgötar och alla andra.

Widar Andersson

 

 

Belinda Olsson är ett sant proffs

WidarDirekt På onsdagskvällen 26 februari sände SVT det första programmet av ”Sverige Möts”; ett debattprogram med Belinda Olsson som programledare. Tanken med ”Sverige Möts” är om jag förstått saken rätt att ta tag i de där surdegarna om invandring, integration, utanförskap och polarisering som i mångt och mycket definierar Sverige av idag.

Det var en mycket lyckad premiär. Belinda Olsson är ett proffs; det visste jag sedan förut. Med sitt ledarskap i ”Sverige möts” visar hon att hon verkligen är rätt person för den här sortens samhällsviktiga program.

Mer att läsa: Invandring är ingen modefluga. 

Belinda Olsson och SVT visar tydligt att de vill komma under och förbi de stereotypa konflikterna i invandrings- och integrationsfrågorna. ”Sverige Möts” är något nytt som Sverige så väl behöver.

Det mesta och bästa var nog på något sätt ordlöst. Som tittare fick vi chansen att för ovanlighetens skull lyssna in tystnaden för att försöka förstå. Det gick att ta på den psykologiska spänningen. Programmet skulle ha sänts från Kronogården; ett av kriminalitet och klaner plågat utanförskapsområde i lilla Trollhättan.

Genom ett beslut från kommunledningen stoppades SVT från att sända från Kronogården. Kommunstyrelsens ordförande i Trollhättan var på plats i den alternativa inspelningsmiljön för att förklara varför SVT inte var välkomna till Kronogården. Den på många sätt hedervärde socialdemokraten som leder kommunpolitiken i Trollhättan förklarade att det var rädslan för ”oro” i samband med SVT: s program som fått kommunen att stoppa direktsändningen från Kronogården. Den närvarande polisen i studion stödde kommunens beslut. Polisen som medverkade i programmet sa det inte rakt ut. Men det ordlösa budskapet var ändä tydligt: Åk inte ut till Kronogården och reta våra unga kriminella män för då blir det bråk och vi har inte kontroll på läget.

Att politiker stoppar SVT från att sända ett program på ett visst sätt och från ett visst ställe är naturligtvis mycket uppseendeväckande. Nyligen drog en enorm upprördhet genom Stockholmsmedia efter att några politiker från SD velat fråga ut chefer i SVT om programinnehållet. Förslaget från SD röstades ner. Men här har vi alltså en styrande politisk majoritet som handfast och konkret stoppar SVT från att göra det program som de fritt och självständigt bestämt sig för att göra. Upprördheten lär lysa med sin frånvaro denna gång. Ochså detta är en av de ordlösa insikterna från "Sverige Möts."

 

En mängd olika personer medverkade i programmet. Folk från idrottsföreningar, socialarbetare, en advokat som företrädde många av de kriminella unga männen från Kronogården, en ung man från Kronogården, politiker från SD i Trollhättan, Nyamko Sabuni från Liberalerna och Linda Snecker från Vänsterpartiet och journalisten Joakim Lamotte var där.

Men som sagt. Det ordlösa var bäst. När provokatören Joakim Lamotte med starka argument utmanade polisen, kommunen och övriga delar av det kulturella försvaret för "vår egen kriminalitet och våra egna upplopp" så visade blickar, kroppshållningar och alltmer ansträngda applåder att SVT gjort ett mycket bra program. Som många kan dra lärdom av.

Polisen i Trollhättan bör nog fundera igenom sin organisation och sin attityd. De styrande politikerna i Trollhättan bör tänka igenom vad som är viktigast. Att hålla SVT eller den lokala kriminaliteten kort? De som brister ut i gallskrik så fort en SD-politiker närmar sig en redaktion bör kanske bredda sitt engagemang?

Budskapet från "Sverige Möts" är att här krävs något annat än det gamla vanliga höger och vänster och god och ond tuggandet.  Det är vad som krävs om det nya Sverige ska mötas på ett vettigt och samhällsnyttigt sätt.

Widar Andersson

Se upp för riksdagens vildhjärnor

WidarDirekt Kina behandlar den svenske medborgaren Gui Minhai som om han vore en av landets egna medborgare. Det vill säga totalt rättslöst och hänsynslöst. Kina erkänner inte dubbelt medborgarskap. När Gui Minhai blev svensk medborgare på 1980-talet så tappade han sitt kinesiska medborgarskap.  Enligt Kina så har nu den i deras ögon kontroversielle bokförläggaren återigen blivit medborgare i Kina eftersom han avsagt sig sitt svenska medborgarskap. Enligt Kina är det således i egenskap av kinesisk medborgare som Gui Minhai nu dömt till tio års fängelse i en rättegång som ingen hört talas om.

Missa inte att lyssna på Widar möter.

Dribblet med medborgarskapen skymmer inte sikten. Jag utgår från att den svenska staten enträget kommer att göra vad man kan för att i diplomatiska ränker och intriger försöka få Gui Minhai fri. Det diplomatiska umgänget med en totalitär stat som Kina kräver sitt och jag tänker mig att det som sker i skydd av diplomatins mingel och mottagningar nog mår bäst av att stanna just där.

Ur en mer politiskt publik vinkel finns det emellertid skäl att varna för att riksdagens vildhjärnor – i det här fallet Vänsterpartiet, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna - ska tillåtas ta befäl över svensk utrikespolitik. Utrikesminister Ann Linde (S) har vad jag förstår stöd från skuggutrikesminister Hans Wallmark (M) när det gäller att hålla emot de tre partiernas krav på spektakulära utvisningar av Kinas ambassadör i Sverige. S/M-axeln i utrikespolitiken är viktig även om den i rådande parlamentariska läge inte når upp till fornstora majoriteter i kammaren. Med insatser av Centerpartiet så borde dock svenskt förnuft, pragmatiskt sinnelag och försiktighet kunna prägla även denna konflikt med en totalitär stat.

Regeringskansliet i Sverige har lång erfarenhet av framgångsrikt diplomatiskt/politiskt umgänge med diktaturer i vår absoluta närhet. Nazisternas Tyskland och kommunisternas Sovjet var inte att leka med då det begav sig. Det kostade på att värna svenska intressen i de sammanhangen. Kina är annorlunda; framförallt eftersom ett militärt angrepp mot Sverige förefaller mycket avlägset. Men självklart är relationen till Kina inget som någon regering någonstans kan bagatellisera. Ekonomi och handel är trots allt världens smörjmedel. Uppgiften för Sverige är att stå upp för det man tror på utan att på allvar riskera det man tror på.

På tisdagskvällen medverkade UD: s kabinettsekreterare Robert Rydberg i SVT: s Aktuellt. Rydberg har en lång karriär i UD bakom sig. Han har bland annat varit ambassadör i Israel och Italien – där han för övrigt kommer att ersättas av Jan Björklund så fort som denne dansat färdigt i Let´s dance i TV4. Det var en fröjd att se och höra Robert Rydberg. Han förstår Sverige, han förstår världen och han förstår vad han håller på med.

Om Gui Minhai någon gång blir fri så kan det mycket väl vara Robert Rydbergs förtjänst. Fast det kommer vi i så fall aldrig få veta.

Widar Andersson

Sjöstedt fick draghjälp av Januaripartister

WidarDirekt Jonas Sjöstedt meddelade på onsdagskvällen att han kommer att avgå som partiledare för Vänsterpartiet på partiets kongress i maj senare i vår. De extra doser av frimodig och koncis populism som han uppvisade under partiledardebatten på onsdagsförmiddagen hämtade sannolikt näring från hans inre vetskap om att detta var sista skiftet för hans del.


Synd på många sätt.

Det hade varit kul att få se hur långt Sjöstedt hade kunnat och tillåtits att driva sin linje i dagspolitiken.


Utan att psykologisera till överdrift så skulle jag vilja hävda att det efter mer än hundra år av ”träningsmatcher” (en tradition som Jonas Sjöstedt sade sig vilja avsluta när han kampanjade under partiledarvalet för drygt åtta år sedan) har satt sig en rädsla och obekvämhet inför den riktiga politikens möjligheter, krav och risker inom Vänsterpartiet.

 

Mer att läsa: Valvilja och populism i riksdagen.


De samarbeten som V från och till har haft – i takt med fallande väljarstöd för Socialdemokraterna – har varit ytterst begränsade och kan inte på något sätt jämföras med regeringsansvar. Att som under förra mandatperioden få hålla pressträffar i budgettider varje år och dela ut några tiotals eller hundra miljoner till behjärtansvärda ändamål; det har inget med regeringsarbetets vardag att göra. Vardagen för en regering är snarare kantad av pressträffar om satsningar som inte görs, om satsningar som gått fel, om en samhällsutveckling som på många områden går på tvärs mot det man vill, om pengabrist och om konstiga vapenexportaffärer.


Jag hade stora förväntningar på Jonas Sjöstedt när han valdes. I par med den begåvade partisekreteraren Aron Etzler borde han ha kunnat göra mer för att skapa en mer folklig vänster som även skulle kunna attrahera LO-medlemmar. Så blev det inte riktigt. Inte förrän nu på slutet.

Och då fick han – på ungefär samma sätt som Sverigedemokraterna – stor draghjälp av ett verklighetsfrämmande politiskt etablissemang.
Att skriva in i Januariavtalet att syftet med avtalet var att Vänstern och SD inte skulle ha något inflytande på politiken var så feltänkt och omoget att klockorna stannade. Sjöstedt släppte ändock igenom denna regering men hugget mot honom satte spår; det är jag övertygad om. Och svinhugg går som sagt igen.


Sverigedemokraterna är Sveriges mest inflytelserika parti idag. SD strukturerar såväl hur eventuella partners som motståndare positionerar sig. Vänsterpartiet är inte i den klassen riktigt. Men Sjöstedt hade något på gång. Hur långt det hade kunnat gå får vi aldrig veta.


När Sjöstedt nu går så upprepas historien från Gudrun Schymans dagar. I början av 2000-talet hade Schymans V-parti tvåsiffriga opinionssiffror och ett växande och stort stöd inte minst från LO-förbundet Kommunals kvinnliga medlemmar. Här fanns antydan till en folklig och icke-doktrinär vänster som det kunde ha blivit något intressant av. Men icke så. Schyman gick i drickat ungefär på samma sätt som Sjöstedt nu går till Hanoi.
Synd. Men också vänstertypiskt på något sätt.

Widar Andersson

 

Populism och extraval i riksdagens pangstart

WidarDirekt Riksdagen startade säsongen 2020 på ett strålande sätt. Inledningen av onsdagens partiledardebatt utvecklades till en uppvisning i hur splittrat och svårstyrt Sverige är för stunden. Och det är förstås inget att hurra över. Men när det nu är som det är så är det bra att hela fältet visar upp sig. Och att partiledarna visar upp sina kvaliteter. 


Moderatledaren Ulf Kristersson uttalade partiets ambition att så snabbt som möjligt försöka få till ett extraval till riksdagen. ”Den som inte kan leda landet den ska inte leda landet”, sa Kristersson. På ett sätt kan man ju tycka att oppositionen alltid vill/borde vilja avsätta regeringen så snabbt som möjligt. Men den traditionen har vi inte. Vi har levt i en annan struktur som har varit mycket bra och stabil för Sverige och svenskarna.

Nu finns det dock inte längre några riktigt rationella och vettiga majoriteter kvar i riksdagen. Därför är det en händelse att Kristersson tydligt säger att han säker ett extraval. Nu är det förstås statsminister Stefan Löfven som har avgörandet i sin hand när det gäller extraval. Och det lär inte stå särskilt högt på hans önskelista. Eller vem vet? 


V-ledaren Jonas Sjöstedt visade upp vänsterpopulistiska kvaliteter av hög klass. Vanvördigt, drastiskt och provocerande slungade han ut sina smockor åt alla håll. Framförallt mot regeringen förstås; denna regering som har ett januariavtal där det stadgas att ett syfte med avtalet är att Vänsterpartiet inte ska ha något inflytande.


Ebba Busch Thor (KD) visade upp motsvarande högerpopulistiska talanger i sitt första inlägg. Med darr på rösten hävdade hon att en ”storbanks-vd” nu får 63 200 kronor i sänkt skatt medan en sjuksköterska/undersköterska inte får ett enda öre i sänkt skatt. ”Välkommen tillbaka till borgerligheten”, hälsade Ebba Busch Thor till Centerpartiet och Liberalerna. Även KD: s ledare sade sig gärna se ett nyval.


Jimmie Åkesson från SD framstod närmast som balanserad i sin kritik av regeringen. Regeringen är ”häpnadsväckande usel” och ”saknar krisinsikt”, sa Åkesson som i övrigt höll sig till kritik av att antalet uppehållstillstånd ligger på fortsatt höga nivåer.


Statsminister Stefan Löfven krigade på och höll sig på det vänsterkonservativa fältet skulle man väl kunna säga. Starkt samhälle, likvärdighet, markeringar mot ”kulturer och religioner” som tror sig stå över lagen, solidaritetsförklaringar med landsbygdens och förorternas människor, kritik av marknadslösningar och ”dyra konsulter.” Löfven får strida på många fronter och det blir uppehållande och brandsläckande strider som gäller för statsministern.


Det är ett svårt läge för svensk politik. Förtroendesiffrorna är rekordlåga vad som än mäts. Vilket är det mest allvarliga som ett politiskt system – inte minst av vår sort som handhar typ halva ekonomin i samhället – kan drabbas av. Viket talar för att de större partierna – som kan hålla populismen på rimliga nivåer – behöver söka bredare och gemensamma lösningar på de problem som står i centrum av medborgarnas uppmärksamhet. Det är lätt att säga. Svårare att göra. Kanske behöver politiken krisa ännu mer innan den kan bli bättre?

 

Widar Andersson

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson

Bloggar