Widar Andersson

Widardirekt

Det skulle Stefan Löfven må bra av

WidarDirekt Statsminister Stefan Löfven och moderatledaren Anna Kinberg Batra debatterade med varandra i Aktuellt i onsdags kväll. När jag lyssnade på tillställningen i SVT Play på torsdagsmorgonen 26 januari så genomforsades jag av insikten om att det som Löfven framförallt skulle behöva är ett par begåvade borgerliga partier som verkligen ville förhandla och göra upp om viktiga frågor på ett mer kontinuerligt sätt.

Kanske kan det bli så vad det lider? Moderaterna och Anna Kinberg Batra har antagligen (?) och i vart fall påbörjat en försiktig liten marsch bort från Alliansen. Hon har signalerat att hon ser vad alla andra ser: de fyra allianspartierna har ungefär 40 procent – varav KD har 3, 3 procent - i opinionsmätningarna. (till exempel Novus/Expressen 26/1) Vilket inte räcker som underlag för en ”riktig” regering.

Mer att läsa: Hoppa du också Löfven.

 

När hon mötte Löfven i Aktuellt var det emellertid mycket svårt att följa hennes tankegångar om allianspartier, sverigedemokrater och socialdemokrater. Det kan vara så som ordspråket lär oss att det dunkelt tänkta blir det dunkelt sagda. Eller så är det tämligen klara tankar som ännu inte bedöms kunna uttryckas utan döljande dunkel. Hur som helst så genomlever Anna Kinberg Batra just nu en rätt så svårbegriplig och riskfylld period i sitt politiska liv.

Stefan Löfven framstod i jämförelse som ett under av trygghet och stabilitet. Det är verkligen tråkigt för Sverige och svenskarna att inte till exempel Moderaterna och Liberalerna provar hans samarbetsvilja på riktigt i vettiga uppgörelser om bland annat vinster i välfärden och arbetsmarknadspolitiken.

(I Norrköping pågår just nu en spännande förhandling i den styrande kvartetten S, C, L och KD. Partierna är på väg att enas om ett remissvar på Reepalus "Vinster i välfärden." Av det jag sett och hört så stakar de kloka och verklighetsnära politikerna Lars Stjernkvist, Karin Jonsson, Eva-Britt Sjöberg och Reidar Svedahl ut en riktning som mycket väl skulle kunna inspirera riksdagspartierna.)

Mer att läsa: Tramsigt att dölja problem.

 

Socialdemokraterna behöver få visa att de menar allvar med ”Samarbetspartiet.” De förhandlingsuppgörelser som hittills har gjorts under mandatperioden har varit mycket bra. Men S har inte behövt göra några eftergifter. Det är det som krävs nu om S ska kunna undvika att marginaliseras i kommande val. Trots all vänsterromantik och vänsterretorik som flödar så finns det faktiskt mycket klara förklaringar till varför Vänsterpartiet oftast hamnar på 5-7 procent i de allmänna riksdagsvalen.

De borgerliga partierna hittillsvarande strategi har hittills utgått från att försöka röka ut S från Rosenbad genom att tvinga Löfven till samarbete med Vänsterpartiet. Strategin har ju fungerat i så motto att Socialdemokraterna enligt till exempel Novus och Dagens Samhälles stora ”Polls of Polls” har tappat 4 procentenheter sedan valet 2014. Strategin har dock inte fungerat i den meningen att Alliansen har stärkts. Den stora vinnaren är i stället SD – och i viss mening V och C.

För Socialdemokraterna är det A och O att befria sig från vänstern inför valet 2018. Det tycks nu som om Moderaterna under Anna Kinberg Batra har kommit fram till att det kanske inte är A och O men i vart fall B och P att fjärma sig från Alliansen.

Svensk inrikespolitik är i rörelse; så mycket är klart. Skickliga riksdagspolitiker kommer att spela större och viktigare roller i utskotten. Precis så ska det vara i en parlamentarisk demokrati.

Det finns ett spirande hopp hos mig om kommande uppgörelser i tunga frågor där Stefan Löfven kan komma till sin rätt som en klok, förnuftig och förhandlande person. Ska detta ske behöver något eller några av de borgerliga partierna inse att även de kan ha en gyllene framtid genom samarbete med S.

Widar Andersson

 

 

Debatten i Agenda gav fyra besked

WidarDirekt Agendas partiledardebatt i SVT på söndagskvällen blev en tydlig illustration av det intressanta inrikespolitiska läget. Alla partier utom Vänsterpartiet har eller hoppas få politisk makt och uttryckte sig därför rimligt sansat och balanserat. Vänsterledaren Jonas Sjöstedt leder däremot ett parti som vare sig har eller vill ha makt och inflytande. Därför slängde Sjöstedt ut horribla anklagelser om rasism och om gynnande av ”rika vita män”. Tonen var extra hård och frän gentemot Socialdemokraterna, som när det kommer inpå benet, alltsedan 1917 är V: s främsta fiende.


Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson uppträder däremot alltmer som en lagspelare. Kamerateamet på SVT lyckades vid ett par, tre tillfällen fånga in Åkesson när han påtagligt tydligt nickade bifall till inlägg från Ulf Kristersson (M). Det eventuella regeringslaget Kristersson, Åkesson och Ebba Busch Thor lade också beslag på medaljplatserna i debatten när tittarna fällde sina domar enligt Demoskop i Expressen. KD: s ledare Busch Thor hamnade överst på prispallen. Vilket är begripligt. Hon gör sig väldigt bra i debatter. Själv är jag särskilt förtjust i när hon säger saker som går lite vid sidan av det traditionella blocktänket om vi och dom. Hon förklarade att problemen i migrationspolitiken beror på att de tre stora partierna M, S och SD som har ungefär samma uppfattningar i sakfrågorna inte förmår att sätta sig ner och komma överens.
Precis så är det.


Socialdemokraterna har det plågsamt. Vilket inte ska tas som intäkt för att det är på väg åt et ena eller andra hållet. Socialdemokrater är nämligen vana vid att ha det plågsamt i debatter. I den socialdemokratiska traditionen av makt och ansvar ingår nämligen att stå upp för helheter och sammanhang som inte alltid gör sig bra i fräna debatter. Det ska medges att dagens statsminister Stefan Löfven kanske har det extra plågsamt med tanke på hur hans regeringsunderlag ser ut. Det är inte lätt för ett egentligen tämligen konservativt och reformistiskt lunkande parti som Socialdemokraterna att plädera för väldigt liberala uppfattningar á la Miljöpartiet och Centerpartiet.


S har inga problem att gå till höger eller vänster; det har man visat under sina hundra år vid makten. Men när partiet lämnar den kollektiva och konservativa basen för liberala experiment med till exempel migration, arbetsförmedling och klimat så blir det svårt. Det finns kort sagt inga liberala stråk i den socialdemokratiska kroppen. Därför blir det extra plågsamt för Stefan Löfven. Hans problem förvärras också av att han – som Göran Persson undsluppit sig – inte ”har orden” med sig. Han är ingen debattmaskin. Sådant går att överleva. Stefan Löfven utstrålar ofta värme och personlighet. Hans ögon – själens fönster – är med honom. När han säger något han verkligen menar så syns det i hans varma ögon. Sådant är viktigt.


Per Bolund är språkrör för Miljöpartiet och statsråd i Löfvens regering. Han gjorde debattdebut på söndagskvällen. Väljarna i Demoskop gav honom en sistaplats av de åtta startande. Det var välförtjänt. Per Bolund påminner mer om en maskin än om en människa. Hans uppenbart genomtänkta ordkaskader flödar ur honom i snabbt tempo utan att hans ansiktsuttryck förändras en millimeter. Jag minns inte något av det han sa. Det fastnar inte. Ögonen är inte med.


Liberalernas Nyamko Sabuni var också debutant. Hon gjorde inga större avtryck vare sig som regeringsrepresentant eller som opposition. Hon sökte en mellanväg i migrationsdebatten genom att passa i huvudfrågan om hur många som kommer och som ska komma och ställde istället lite invecklade frågor till Jonas Sjöstedt om varför han och V inte vill att de som får avslag på sina asylansökningar snabbt ska lämna landet? Jag tror inte att särskilt många tittare riktigt förstod hennes poäng. Sabuni speglar väl i stort partiets position just nu. Den som inte vet vad hon vill utstrålar just det. Och det är sällan en vinnande debattutstrålning.


Annie Lööf var inte så framträdande som hon brukar vara. Hon hämmas möjligen av att hon spelar mer lojalt än de andra (MP och L) med regeringen. Hon tar ansvar för vad de kommit överens om; uppträder som ett regeringsparti på något sätt. Vilket hedrar henne.


Sammanfattningsvis var SVT-debatten en bra och näringsfull illustration av det politiska landskapet just nu. 1. Regeringsblocket är irrationellt visavi många av tidens stora frågor. 2. Utmanarblocket M, SD och KD formerar ställningarna. 3. Liberalerna velar. 4. Vänsterpartiet har lämnat dagspolitiken.
Widar Andersson

När medborgare uppfattas som Hitler

WidarDirekt Så kom den då. Den där opinionsmätningen från ett vanligt och hemtamt opinionsinstitut; i det här fallet Demoskop i en vanlig och hemtam tidning som Expressen: Den där undersökningen där Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna är nästan på vippen lika stora. Det skiljer delar av procentenheter mellan de båda partierna. S får 23, 1 procent av väljarna. SD 22, 9 procent.


Det är hugget som stucket vilket av partierna som är störst. Lägg därtill att Moderaterna når upp till nästan 20 procent. Var och en förstår att medborgarnas intresse för liberala vänstersvängar när det gäller invandring och integration är mycket begränsat.
Sverigedemokraternas framgångar ska inte framförallt uppfattas som andra partiers misslyckanden. Det var mycket längesedan som SD var ett parti som kunde ”hanteras” av de klassiska maktpartierna S och M.

Mer att läsa: När Åkessonnoja slår gängmorden. 

Vi kommer aldrig att få veta hur det egentligen förhåller sig. Men personligen är jag av den uppfattningen att mycket hade kunnat vara annorlunda om S och M – eller i vart fall S eller M i regeringsställning – hade agerat kraftfullt och direkt mot tiggeriet och mot de historiskt sett höga invandringsnivåerna under de senaste 15 åren.


Turligt för SD så föll det sig så att vare sig tiggeri eller invandring har passat in särskilt bra i de dagspolitiska agendorna som har styrt tillvaron för S och M under den period då Sverigedemokraterna växte sig starka.


Socialdemokrater och moderater har antingen varit upptagna med att regera eller med att opponera mot regerandet. Ingendera av positionerna har haft något större utrymme eller bedömt intresse av vare sig tiggeri eller invandring. SD fick därmed hela spelplanen i de frågor som engagerade och oroade medborgarna mest.

Mer att läsa: Befria sig från Sverige.


Att hela spelplanen är inte synonymt med att också kunna ta hand om hela spelplanen. Mycket har talat emot SD. Det egna partiets ofärdigheter och extremister från järnrören och framåt har självfallet varit bromsoljor i framryckningen. Den samlade kampanjen mot SD från övriga partier och från medierna har också bromsat tillväxten. Men när år lagts till år så har motgångarna vänts till framgång. SD har blivit skickligare och mer medborgaranpassade. Människor långt utanför SD: s valkretsar har också upprörts över vad som på goda grunder upplevs som mobbing mot SD från medierna och från övriga partier.


I Demoskops mätning ser vi svart på vitt att skiftet närmar sig. SD framstår alltmer som en arvtagare till S. Partierna påminner om varandra på så många sätt. Sverigedemokraterna växer också på moderaternas bekostnad. Men den tillväxten handlar nästan uteslutande om invandringsfrågan. För Socialdemokraterna är riskerna större än så. Sverigedemokraterna är ute efter att ta socialdemokraternas plats.


Jag tror att det är några avgörande år för Socialdemokraterna här framöver. Sedan Mona Sahlin tvingades att ta med Vänsterpartiet i den MP-gemensamma utmaningen mot Reinfeldtregeringen 2010 så har det myrsteg för myrsteg gått bakåt.


S möjligheter att på allvar ta sig an de tunga frågorna tiggeri/invandring har försvagats genom de konstellationer som man valt att ingå i och genom den fascism/rasism/nazism-retorik man valt att stödja och upprätthålla och premiera.
Gjort är gjort och spilld mjölk är spilld och allt det där. Och det är sannolikt inte kört. Socialdemokratins fenomenala regeringsrekordinnehav i Sverige handlar inte om ideologier av något slag. Däremot är framgångarna ett resultat av att ligga nära stora och breda medborgaruppfattningar om viktiga frågor. Det är det man har missat på senare tid. Man förväxlade sunt medborgarmotstånd mot tiggeri och höga invandringstal med Hitler och rasism. Då går det som det går.

Widar Andersson

 

Skräck för SD får S att krampa

WidarDirekt Efter ett initiativ från moderatledaren Ulf Kristersson ska nu regeringen bjuda in riksdagens partier för extraordinära överläggningar om åtgärder mot de kriminella gängens dödsskjutningar. I SVT-programmet Agenda på söndagskvällen 31 augusti meddelade inrikesminister Mikael Damberg att alla partier ”utom Sverigedemokraterna” ska bjudas in till dessa överläggningar. Enligt regeringen har SD ”fel värdegrund” och de förespråkar dessutom enligt S-regeringen allt för ”enkla lösningar” på de svåra och komplicerade problem som ska överläggas om.

Socialdemokraterna har allt att förlora och inget att vinna på det här beteendet.

Man kan tycka vad man vill om olika riksdagspartiers ”värdegrunder” och åsikter om det ena och det andra. Men själva kvintessensen med den parlamentariska demokratin är faktiskt att riksdagspartier utifrån sina utgångspunkter och sin storlek är med och påverkar och utformar landets politik.

Sverigedemokraterna har sjutton procent av rösterna i senaste riksdagsvalet, är riksdagsparti sedan 2010, har ledamöter i alla utskott i riksdagen, sitter med i försvarsberedningen och partiledaren Jimmie Åkesson är ledamot i den migrationspolitiska kommitté som inleder sitt arbete nu här snart

Riksdagen, riksdagens utskott, försvarsberedningen och migrationspolitiken – där SD deltar som vilket parti som helst – handhar varje dag svåra och komplicerade problem som inte låter sig hanteras med hjälp av konstiga värdegrunder av olika slag. Att peka finger åt SD just när det gäller komplexiteten i de kriminella gängens dödsskjutningar ter sig därför mycket långsökt och skruvat.

”Dagisfasoner” var kommentaren i SVT från en talesperson i SD. Jag vet inte vad förskolorna har gjort för ont för att dras in i detta. Agerandet från regeringen är kort och gott dålig, irrationell och oklok politik.

Det som krampar för S är invandringspolitiken. Frågan om dödsskjutningar och kriminella gäng är bara ett av flera angelägna samhällsproblem där S på grund av invandringspolitisk blygsel har svårt att leva upp till traditionell folklig och politisk rationalitet.

Mer att läsa: Filipstad öppnar våra ögon.

Förmågan att tala om en spade som en spade har sjunkit. Utrymmet för en ledande socialdemokrat att ta itu med frågor sådana de är utan att ängsligt snegla på invandringsfrågan har begränsats anmärkningsvärt. Jag vet inte riktigt hur det har gått till. Det finns ju mycket bra folk. Stefan Löfven själv naturligtvis, Magdalena Andersson, Peter Hultqvist, Lena Hallengren för att nu bara nämna några av de främsta.  Men det vill sig liksom inte.

Försöket att utestänga SD från de här överläggningarna kommer dessutom bara att leda till att SD får större sympatier och till att alltfler ställer sig frågan om det är S rädsla för invandringspolitisk kritik som gör att man vill hålla SD borta från rampljuset?

Stefan Löfven – eller någon annan ledande socialdemokrat som talar för partiet – behöver göra ungefär det som Ulf Kristersson gjort för Moderaterna: Ställa sig upp och säga att den tidigare invandringspolitiken inte har varit tillräckligt stram och reglerad. Mottagandet har blivit dåligt och det svenska samhället utsätts för stora påfrestningar genom detta. 

S behöver dessutom visa att man menar allvar genom att avstå från framtida tokerier likt den så kallade gymnasielagen och liberaliseringar i anhöriginvandringen och arbetskraftsinvandringen till lågkvalificerade arbeten.

Mer att läsa: Den fria svenska marken förenar.

Gör man detta så är partiet dels i harmoni med sina vanliga väljare. Dels kan man frejdigt diskutera dödsskjutningar och kriminella gäng med alla partier. Problemet med dödsskjutningarna och kriminaliteten är nämligen helt och totalt svenska problem.

Visst har en alldeles för omfattande invandring och misslyckad integration starkt bidragit till kriminaliteten. Men problemen finns här i Sverige. Att älta de kriminellas och de mördades blodsband och ursprung är en återvändsgränd.

Det enda rationella förhållningssättet är att se problemen i vitögat och konstatera att detta är ett svenskt problem som utspelas i Sverige och som kräver en svensk regering som har förstånd och förmåga att överlägga med hela den svenska riksdagens alla partier och värdegrunder.

Widar Andersson

 

Filipstad öppnar våra ögon igen

WidarDirekt Filipstad gör sig återigen bemärkt i invandringspolitiken. För snart fyra år sedan – i november 2015 – vill jag hävda att Filipstad hade en avgörande roll för den omläggning av politiken som den S-ledda regeringen genomförde. På Folkbladets ledarsida skrev jag så här 2 november 2015:
”Som bland andra utrikesministern och regeringens mest erfarna politiker Margot Wallström konstaterade i DN nyligen så finns det en punkt då flyktingmottagandet blir en sådan påfrestning på det svenska samhället att vi inte klarar mer: "Vi kan inte upprätthålla ett system där det kanske kommer 190 000 människor varje år, i längden kommer våra system att braka ihop. Och det mottagandet kommer inte att få folkligt stöd." I intervjun med DN redogör Wallström också för ett samtal med Filipstads kommunalråd Per Gruvberger. "De vet inte hur de ska klara sin budget, de har upp till 200 barn som de inte kan placera i skolan nu. Och socialtjänsten går helt på knäna", berättar utrikesministern.”

Tidigare denna vecka skildrades Filipstads nutida vardag i ett omskakande reportage i SVT: s Uppdrag Granskning. Per Gruvberger och hans kollegor har inget lätt fögderi att sköta. Den lilla värmlandskommunen har fått många nya innevånare från bland annat Syrien, Somalia och Irak. Huvuddelen är arbetslösa, många är lågutbildade och ett slags funktionella analfabeter. Uppdrag Granskning visar också att inflyttningen till Filipstad motsvaras av en nästan lika stor utflyttning från kommunen. Svenskar med jobb lämnar medan nyanlända utan jobb kommer.


Förhoppningsvis tar Filipstad än en gång rollen som ögonöppnare i politiken. Margot Wallström talade 2015 om ett läge där det ”kanske kommer 190 000 människor varje år.” Riktigt där är vi inte än. 2018 beviljades 120 000 uppehållstillstånd. Siffrorna för januari – juli 2019 landar på 71 000 beviljade tillstånd.


Givet dagens regelverk – uppluckrade anhöriginvandringsregler och möjlighet att från andra sidan världen få arbetstillstånd i Sverige för okvalificerade arbeten (tillstånd som i sin tur på lite sikt ger rätt till anhöriginvandring) – är det emellertid inget snack om att vi rör oss upp mot Wallströms 190 000.
Avståndet ner till de siffror – 5–8000 per år – som Moderaterna nyligen angav som målsättning för invandringspolitiken är på motsvarande sätt alltmer gigantiskt avlägsna.

Videoklipp: Statens inkompetens är problemet.


Exemplet Filipstad visar att problemen inte var tillfälliga 2015. Tvärtom bör vi räkna med att problemen växer. Andelen i befolkningen med rätt att på det allmännas bekostnad ta sina anhöriga till Sverige, den andelen växer stadigt. I Filipstad syns det extra tydligt. Men det är inte ett Filipstad problem. Det är ett statligt problem.


En del av problemets orsaker är – som jag ser det – en märkligt frånvarande socialdemokrati i de här frågorna. Rädslan för SD tycks ha förlamat partiapparaten. Trots att hälften av SD består av tidigare S-väljare så är det bara enstaka etablerade S-personer som tar enstaka initiativ. På hösten 2015 var det Margot Wallström. Hösten 2019 vet jag inte.
Anne-Marie Lindgren har en lång bakgrund som inofficiell och klok chefideolog inom S. Nyligen tog hon till orda i S-tidningen Aktuellt i Politiken. Pedagogiskt – som om hon talade till barn – går hon igenom att det finns Ja-linjer och att det finns nej-linjer i invandringsfrågan:


”Som de flesta läsare redan insett hör jag själv till mittemellan-linjen. Jag har vuxit upp i facklig miljö, och lärde mig tidigt att det alltid finns ekonomiska realiteter att respektera, vilka visioner om samhällsförbättringar man än må ha. Och jag har i omgångar arbetat i det regeringskansli där alla reformer, hur önskvärda de än var, obönhörligt krävde finansiering.

Då sitter det i ryggmärgen att politik inte bara handlar om god vilja och öppna hjärtan, utan om resurser. Utan resurser, utan fungerande lösningar på praktiska problem, faller de bästa intentioner platt till marken och kan, dessvärre, rent av få negativa resultat.”
Anne-Marie Lindgren har förstås rätt.
Men hur många har den där ryggmärgen kvar som hon talar om?
Det är det som oroar mig.

Widar Andersson

SD och C öppnar för stopp för tiggeriet

WidarDirekt Ett inte alltför vinklat sätt att beskriva tiggerifrågans utveckling i Norrköping är konstaterandet att Sverigedemokraterna i Norrköping nu har bytt fot och accepterar tiggeriet. Partiet har lämnat in en motion där det föreslås att Norrköping ska tillämpa samma tillståndsmodell för tiggeri som sedan 1 augusti tillämpas i Eskilstuna.

SD: s nationella tiggeripolitiska linje är att det ska införas ett nationellt förbud mot tiggeri. I andra hand kan partiet tänka sig att kommunerna ges möjlighet att införa lokala förbud.

Att SD i Norrköping nu driver på för att det uttryckligen och under vissa villkor ska bli tillåtet att tigga i Norrköping är onekligen ett radikalt skifte. Därmed finns det nu en bred majoritet bland Norrköpings politiker för att följa Eskilstuna kommun i spåren och införa ett tillståndsförfarande för de som ämnar ägna sig åt tiggeri.

Socialdemokraterna och de tre små borgerliga partierna i den styrande Kvartetten är överens om att följa Eskilstuna i spåren. Kommunstyrelsens ordförande Lars Stjernkvist har vid upprepade tillfällen ”tänkt högt” om det tilltalande med en tillståndsmodell.  Det är heller ingen hemlighet att Socialdemokraterna på riksplanet gärna ser att tiggandet minskar i omfattning.

I Kvartetten är det därför endast Centerpartiet som står för ett politikskifte; i riksdagen säger C kategoriskt nej till varje form av administrativa/juridiska insatser mot tiggeriet. Centerpartiet i Norrköping avviker från denna linje i och med beslutet om att införa ett system där polisen kan säga ja eller nej till tiggarna.

Eskilstuna försökte först få till ett rakt förbud i sin lokala ordningsstadga mot ”passiv pengainsamling” ((som tiggeri heter på juridiska) på vissa utpekade platser i kommunen.  Detta underkändes av högre instanser därför att tiggeri inte ansågs störa ordningen.

Mer att läsa: Fattigdom ska inte uppmuntras.

Tillståndsmodellen släpptes dock igenom av förvaltningsrätten; som är lägsta instans i sådana här ärenden. Fokus ligger nu inte längre på ordningen som sådan utan mer på kontrollen av vilka som befinner sig i kommunen.

Sedan den 1 augusti krävs tillstånd för att tigga i Eskilstuna. Tillstånd beviljas av polisen och för att få tillstånd för tre månader i taget krävs främst att den sökande kan identifiera sig och dessutom betalar en (mycket låg) avgift.

Enligt polisen i Eskilstuna har fram till dags dato (12/8) 10 personer sökt tillstånd. Varav nästan alla har fått tillstånd.

Tidigare på måndagen bytte jag några ord med Lars Stjernkvist. Hans dag hade präglats av tämligen ”oreflekterade hejarop och fördömanden” på grund av beslutet om att reglera tiggandet på kommunal mark.

Tiggerifrågan är så ”polariserad och aggressiv” sa Stjernkvist. Han hoppas att tillståndsmodellen ska kunna bidra till en mer sansad diskussion.

Med tillståndskravet följer att kommunen kommer att ”veta vilka tiggarna är, var de bor och vilka lokala myndigheter som är ansvariga”, sa Stjernkvist. ”Kontrollen av tiggeriet kommer att ge ökade kunskaper vilket på sikt ger underlag för en mer nyanserad diskussion hoppas jag”, sa Stjernkvist.

Det har han säkert rätt i.

Mer att läsa: S kunde ha gjort en annan film.

Personligen anser jag att tiggeriet inte borde ha släppts fram i den stora omfattning som skett under det senaste decenniet. På ledarsidan den 3 augusti i år sammanfattade jag min hållning:

”Dessvärre och som bekant så kan ju vare sig fattigdom eller ohälsa förbjudas. Men det är inte förbjudet för politiken att försöka göra vad man kan för att begränsa problemen. Man kan ju tycka att en stat som inte drar sig för att av hälsoskäl förbjuda rökning utomhus inte borde tveka inför att förbjuda något så manifest fattigdomsalstrande som gatutiggeri?”

Med detta väl sagt är det tveklöst så att beskedet från Norrköping i tiggerifrågan är mycket välkommet. Eskilstuna och Norrköping är två större städer som leds av självtänkande, folknära och kloka socialdemokrater i var sin generation. Jimmy Jansson i Eskilstuna och Lars Stjernkvist i Norrköping drar ett stort lass för förnuftets sak i politiken.

Ingen vettig människa som ser ut över de ganska stora tiggarskarorna i Eskilstuna och Norrköping kan anse att tiggeriets utbredning i de båda städerna är positivt eller berömvärt. Den politiska förlamningen som rått har dock dessvärre fått det att framstå som om alla partier utom SD har varit just positiva till tiggeri.

Nu börjar det vända. Tillståndsmodellen är ett första steg som i sin tur kommer att leda till flera och nya steg. Det viktigaste med detta steg är ett tydligt budskap om att kommunerna vill ha ordning och reda och kontroll. Nu får vi se vad som händer. Blir tiggarna färre? Bryr sig polisen om att kolla tillstånd? Leder ID-kravet till att tremånadersregeln – den tid som en medborgare i ett EU-land får vistas i ett annat EU-land för att söka jobb – kommer att efterlevas på ett bättre sätt? Kommer tillstånden att effektivt sätta stopp för förslumning och sanitära olägenheter i tiggeriets spår?

Widar Andersson

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson

Bloggar