Widar Andersson

Widardirekt

Äntligen klarspråk om skolproblem

WidarDirekt Kunskapsresultaten i svensk grundskola har kraftigt försämrats under ett par decennier. Den seriösa diskussionen om hur detta kan komma sig och om vad som bör göras åt det har minst sagt haft det trögt i portgången.
Problemen har dimmats ihop till abstrakta utmaningar av olika slag. För att uttrycka det sammanfattat och lite tillspetsat så är inrikespolitikens ännu förhärskande SD-frossa sannolikt den största enskilda orsaken till den vingklippta och stympade diskussionen om de fallande kunskapsresultatens orsaker och motmedel.

 

Mer att läsa: Svensk rädsla för kunskap.

 

Bland mer oblyga människor ute i verkligheterna har det under lång tid varit uppenbart att den med svenska mått mätt omfattande invandringen till Sverige har mycket med saken att skaffa. Förnekelsen om dessa samband har varit legio i vart fall från skolministrar från Jan Björklund och framåt. Förnekelsen har i sin tur vidgat klyftan mellan folk och myndigheter, öppnat upp för tillväxt för – som det upplevs – sanningssägande partier som SD och förnekelsen har även säkerligen bidragit till att invandringens betydelse för skolresultaten både har överdrivits och setts som mer ödesbestämd än vad den är.
Politik och myndigheter har pysslat med sina ”utmaningar” och sina omskrivningar av problemen medan det ute i hundratals svenska skolor har kämpats med effekterna av för stor invandring från avlägsna länder där människornas kunskaper, skolunderbyggnad och ”västliga färdigheter” har varit på mycket låga nivåer.


Det fria skolvalet har pekats ut som ett problem, friskolorna har pekats ut som problem, konferensarrangörerna i Sverige har jublat över alla ”likvärdigskolakonferenser” som arrangerats, Skolinspektionen har jagat skolor utan bibliotek med pappersböcker, Lärarhögskolan, lärarlöner, bristande rättsskydd för lärare och allt annat tänkt och otänkbart har pekats ut.
Allt detta är självfallet inte poänglöst och/eller helt fel. Det som skapar klyftor och det som spär på överdrifter är dock frånvaron av vuxna samtal om hur saker och ting hänger ihop.


29 januari i år kom så västvärldens ekonomiska samarbetsorganisation OECD med en rapport om den svenska skolan och invandringen. Rapporten beställdes av den förra regeringen och är en översyn med några policyförslag som OECD: s utbildningsexperter genomfört i närtid.


Rapporten erbjuder intressant läsning. Det viktigaste – som jag verkligen hoppas att inte minst utbildningsminister Anna Ekström, stödpartisten Jan Björklund och även M-ledaren Ulf Kristersson tar fasta på – är att OECD utan omskrivningar och omsvep beskriver verkligheterna sådana som de ser ut: Resultatet har varit dystert för svenskt vidkommande vad gäller resultaten för invandrarungdomarna. Vilket också blir tydligt när det gäller resultaten i skolan rent allmänt. Nästan två tredjedelar (61 procent) av barnen till första generationens invandrare misslyckas med sina studier. Detta är betydligt fler än i de flesta andra länder.”


Jag kan bara inte låta bli att citera ytterligare en mening som är en lisa för själen för en som aldrig tvekat om det rätta i att ge människor chansen att ta chansen bort från dåliga skolor och dåliga sammanhang i stort: ”För att lösa problemen föreslår OECD ett antal åtgärder. En av dessa är att underlätta för ungdomarna att välja skola.”
Problemet är faktiskt att alldeles för få väljer skola. Inte tvärtom. Skolvalet behöver säkerligen reformeras för att ge nytillträdande bättre chanser. Men det är en annan sak. Lyftet från elände och kunskapsbrist är när det går som bäst en kombination av myndigheters tryck och stöd och den enskildes driv och kamp och egenmakt.


De svenska skolresultatens förbättring kräver således enligt OECD en kraftfull och riktad satsning på de invandrade barnens kunskapstillväxt. Språkträning är A och O, konstaterar experterna som har en bred och djup internationell översikt när de ger sina råd till medlemslandet Sverige.
Kanske kan vi snart sluta låtsas; så tänker jag. Kanske kan OECD-rapporten bidra till att skolpolitikens kärna och bästa stämningars längtan återigen blir kunskap, kunskap och kunskap?
Widar Andersson

DN och Aftonbladet fälldes med rätta

WidarDirekt Pressens opinionsnämnd har beslutat att klandra Dagens Nyheter och Aftonbladet för att ha ”åsidosatt” respektive ”brutit mot” god publicistisk sed i artiklar om förre talmannen Urban Ahlin.
I båda fallen har tidningarnas ledarsidor haft avgörande inverkan på besluten i nämnden.


Jag kommenterade saken på Folkbladets ledarsida 10 januari 2018 under rubriken ”Ska Ahlin dömas på rykten?”:


I #metoo - kampanjens kölvatten på senhösten 2017 tog Dagens Nyheter upp de gamla anklagelserna mot Urban Ahlin igen. Ahlin är numera riksdagens talman - vicekung som det sägs en smula vanvördigt på politikerslang - och skulle han tvingas bort i förtid så vore det därför en rejäl skalp för tidningen. DN jagar uppgifter från partikansliet; där väl knappast någon som jobbade i ledande ställning för tio år sedan finns kvar. Eftersom DN så att säga kokar soppa på samma spik som vad Aftonbladet gjorde för 10 år sedan så är det således mycket svårt för nuvarande kanslichef, partisekreterare och partiledare att nu säga något om vad som hände då.
Det är självklart mycket politik i hela den här Ahlinsaken. Aftonbladets ledarsida har vid upprepade tillfällen klagat på att "skalliga 37-åringar" som Urban Ahlin (2002) premieras och har pläderat för att han på grund av USA och Natovänlighet borde "bytas ut". (2010) .
DN: s ledarsida kom för sin del med värsta bredsidan mot Socialdemokraterna på tisdagens ledarsida (9/1). Partiet är en "självgod maktkoloss" och den anonyma ledarsidan slog samtidigt fast att Urban Ahlin "sextrakasserar, mobbar och hotar."


Av materialet från Pressens opinionsnämnd framgår även att DN: s ledarsida har kallat Urban Ahlin för ”svin.”
Att ledarsidorna fälls är välkommet och kan förhoppningsvis leda till kvalitetshöjningar. Aftonbladets ledarsida har under flera år utvecklat en publicistisk sed av personangrepp och påhopp av det mer vidriga slaget. Sådant ägnar sig sällan DN åt men det är uppenbart att den egna redaktionens #metooeggade jakt och hets mot Urban Ahlin fick även ledarsidan att tappa omdömet och sprida obestyrkta uppgifter vidare.


Både DN och Aftonbladet är ivriga i att attackera överdrifter och så kallade ”fake news” i annan media. Det har länge förundrat mig att de – relativt gott bildade och utbildade som de är – har haft så svårt att se bjälken i sina egna ögon?
Kanske kan det ändras nu?
Hur som helst gläds jag med Urban Ahlin. Det är en klockren framgång för honom och hans argument att de två stora tidningarnas ledarsidor får en rejäl påminnelse om att även opinionsbildande journalistik inom det pressetiska systemet ska vara anständig och underbyggd.
Widar Andersson

 

Fler borde göra som Ebba Busch Thor

WidarDirekt Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor riskerar möjligen att drabbas av hybris efter sitt mycket framgångsrika halvår. Hon har det dock förhoppningsvis välbeställt med slavar på vagnen som viskande i hennes öra påminner henne om hennes politiska dödlighet. Hennes utspel på torsdagen 21 mars om att KD – för att få genomslag för politik i sin egen riktning – ska kunna prata med alla inklusive V och SD är hur som helst inget uttryck för farligt övermod. De flesta utanför aktivistkretsarna tycker tvärtom att det självklart att politiker i olika partier talar med varandra för att komma fram till bra politik.


Häromdagen lyssnade jag på statsvetarprofessorlegenden emeritus Sören Holmberg. På ett seminarium hos SNS talade han om boken ”Demokratins framtid” som riksdagen gav ut i slutet av förra året och där han och statsvetardocenten Katarina Barrling är redaktörer.


Sören Holmberg redogjorde för en större demokratiundersökning som gjorts i arbetet med boken. I sammanfattning var resultatet att större delen av medborgarna är tämligen nöjda med demokratin i Sverige. Det finns dock en betydande missnöjespunkt ute bland människorna: Övriga partiers vilja att utestänga Sverigedemokraterna från inflytande och samarbete upplever många i Holmbergs undersökning som en stor eller mycket stor brist i demokratin.

 

Mer att läsa: I grunden populist.


Jag har lätt för att instämma i kritiken. Inte därför att det är ”odemokratiskt” av några partier att inte vilja samarbeta med/regera med några andra partier. Det finns inget i den parlamentariska demokratin som föreskriver att andra partier måste samarbeta med till exempel SD. Däremot är den här retoriska sjupartiblockaden mot det ”åttonde partiet” (som Fredrik Reinfeldt sa) ett mycket stort misstag.


Aktivistattityder som på sin höjd representerar några få procent av svenskarna har blivit mittenpolitik i Sverige. Vilket ”vanligt folk” har reagerat mot. Förtroendesiffrorna för de politiska partierna har aldrig varit så låga som nu. SD har samtidigt växt otroligt snabbt och är nu i sammanvägda opinionsmätningar det näst största partiet i Sverige.


Reaktionerna på Ebba Busch Thors stillsamma utspel har till dels varit smått hysteriska. Centerpartiledaren Annie Lööf fördömde raskt saken som gynnande av nazism och rasism. Liberalernas Jan Björklund var ute och tassade i samma slemma terränger. För att inte tala om de maktpolitiskt motiverade utbrotten från (S)tatsråd på sociala medier av olika slag.
Självklart finns det en maktpolitisk dimension här. Men det är ingen framgångsväg att överdriva och slamra med ”vargen kommer” argument i gälla toner.

 

Mer att läsa: Extremismens dragningskraft. 


SD är en ganska stor del av riksdagen. Alla av de övriga sju partierna har redan i olika sammanhang varit på samma sida som SD i olika frågor för att få majoritet för någon hjärtefråga. Detta ser alla, vet alla, kan inte förnekas. Att övriga sju partier under så många år har försökt att slå i folk att de inte gör det de gör; det har allvarligt skadat förtroendet. Därför hoppas jag innerligt och verkligen att fler partier säger och står upp för det självklara som Ebba Busch Thor sagt idag: Vi kan tala med alla partier för att bygga majoriteter i frågor där vi har liknande uppfattningar.


För det är precis vad människor med rätta förväntar sig att de politiker de röstar på och försörjer faktiskt ska ägna sig åt. Aktivistattityder är däremot förödande för förtroendet och därmed på sikt för legitimiteten i den parlamentariska demokratin.
Widar Andersson

 

Riksdagen: Förnekelse och högt tonläge om terror.

WidardDirekt På tisdagen diskuterade företrädare för riksdagens åtta partier vad som bör göras med de ett par-trehundra personer som har återvänt och som kommer att återvända till Sverige efter att ha varit i tjänst hos den islamistiska sekten IS i Syrien och Irak.


Debatten kom till på initiativ av Sverigedemokraterna. Partiets talesperson Adam Marttinen inledde debatten. Marttinen satte tonen genom att tala om de ”så kallade svenskarna” som åkt ner för att kriga för IS. SD förespråkar retroaktiv lagstiftning. Lagar som kommer att kriminalisera deltagande i terrororganisationer väntas gälla först från och med 1 augusti i år. Sverigedemokraterna driver dock linjen att lagarna ska gälla retroaktivt; IS folket ska kunna dömas efter lagar som inte fanns då de drog iväg ner för att stödja mördandet. SD vill också att terrorister ska kunna tas i ”förvar” med särskilt utskrivningsprövning efter modell från rättspsykiatrin.

Adam Marttinen ser också gärna att det svenska medborgarskapet ska ryckas från dömda terrorister. Ett skäl för denna åtgärd är att den underlättar den obligatoriska utvisning som SD anser ska följa på terrordomar.


Mot denna bakgrund behöver jag väl knappast säga att Sverigedemokraterna inte förordar – för att använda en kraftig underdrift – att Sverige aktivt skulle anstränga sig för att forsla hem några av de ”så kallade svenskarna.”


SD hade i denna fråga prioriterat ett högt tonläge och radikala förslag istället för att försöka hitta beröringspunkter med övriga partier. Förslag om att upphäva rättsstaten genom retroaktiv lagstiftning är ett effektivt sätt att få sticka ut i mängden; vilket var vad SD ville denna dag.

Medborgarskapsfrågan är lite av samma sak. Moderaternas Johan Forssell var i och för sig inne på att man skulle kunna tänka sig att ta det svenska medborgarskapet för den terrorist som har dubbelt medborgarskap. Men intensiteten och tvärsäkerheten i medborgarskapsfrågan var av en helt annan karaktär på den sverigedemokratiska sidan denna dag.
Personligen tycker jag att det finns anledning att börja processen för att utröna om det är möjligt att få till grundlagsändringar som gör det möjligt att på ett rättssäkert sätt kunna avbryta ett svenskt medborgarskap.Det bör finnas gränser för vad för slags beteenden som det är möjligt att förena med innehavet med ett (äkta) svenskt pass.

Johan Pehrson från Liberalerna hade flera poänger och en bra attityd i debatten. Han resonerade bland annat om att Sverige har ett ansvar att ta hand om ”sina” terrorister. Precis som vi i Sverige gärna vill utvisa brottslingar till sina hemländer så vill länderna i regionen – och kurderna – gärna bli av med terroristerna som den rika västvärldens länder begåvat dem med.

Pehrson erinrade också om vilka partier som vanemässigt säger nej till förslag som höjer Sveriges beredskap – signalspaning, kameraövervakning, straffskärpningar – mot terrorism.


Ett av dessa partier är Vänsterpartiet som i tisdagens debatt företräddes av Linda Westerlund Snecker. Hon gjorde en variant av ”Schyman och talibanerna” när hon med darr men utan tvekan på rösten slog fast att IS – terroristerna egentligen är ”en karikatyr av manlig våldsam kultur.”


V-partiet har verkligen besvär med att låta verkligheterna tränga in genom dimmorna av anti-rasism, anti-islamofobi och feminism. Terrorister utmärkes ju nuförtiden ofta av sina kopplingar till muslimska länder och till islam. Vilket gör att partiet går i baklås. Antirasism, feminism och anti -islamofobi är den stenhårda normen som styr.  Terrorister med utländskt påbrå görs om till ”våldsamma män”.

Linda Westerlund Snecker drog sig denna dag inte ens för att från riksdagens talarstol uppträda som religionsexpert. Enligt Vänsterpartiet förhåller det sig nämligen på det viset att IS bara ”tror att de förespråkar islam”.


Miljöpartiets Rasmus Ling fick med något undantag hålla igen i debatten. Till skillnad från V så sitter Miljöpartiet i regeringen där Socialdemokraterna är angelägna om att efter en hel del långbänkar förra mandatperioden nu se till att få en mängd nya lagar och signalspaning med mera på plats.


Inrikesminister Mikael Damberg talade för regeringen i debatten. Hans första inlägg var av det mer ovanliga slaget. Damberg läste nämligen – ordagrant skulle jag vilja påstå – den debattartikel som han och justitieminister Morgan Johansson hade införd i Dagens Nyheter just denna dag. (12/3)


I debatten som sedan följde var enigheten tämligen stor mellan de gamla allianspartierna och Socialdemokraterna. Möjligtvis med ett visst frågetecken för Centerpartiet som företräddes av Jonny Cato Hansson; en ny bekantskap för mig. Min osäkerhet om Centerpartiet grundar sig på att jag inte förstod vad han sa. Vilket inte var en effekt av hans behagliga skånska dialekt utan av att jag inte lyckades utröna några direkta uppfattningar i hans tre anföranden i debatten.

Mer att läsa: Från skjutfält till skjutfält.

 


Vid sidan av detta och vid sidan av lite gny om ”för lite och före sent” och lite ”vad gjorde ni själva när ni hade makten i åtta år” så fanns det en betydande samstämmighet på centrala områden.

Damberg och Forssell är drivna politiker och utgör en stabil ram i frågor av det här slaget.

Andreas Carlson från KD anslöt något från höger medan Johan Pehrson från Liberalerna anslöt något lätt från vänster. Pehrson var också som sagt den som var mest realistisk när det gäller Sveriges ansvar för de terrorister som släppts iväg ner till terrorkrigandet i Syrien och Irak. Det här talet om ”tribunaler” av olika slag är nog mest just tidsfristskapande tal medan det funderas på vad som kan göras.


Annars var de överens om det mesta. De var även eniga om att det är mycket ”komplicerat” hur man ska hantera de kanske 40 barn till svenska IS-terrorister som nu försmäktar i fångläger i närheten av det ödelagda kalifatet.


Linda Westerlund Snecker ville för sin del ta hem barnen till Sverige även om det skulle kräva att staten tog över vårdnaden från föräldrarna. Rasmus Ling såg framför sig ett ”statligt specialiststöd” under lång tid för dessa barn om de kommer till Sverige. SD: s Adam Marttinen gjorde vad jag märkte ingen skillnad på barn och vuxna.


Socialdemokraterna bör ta till sig medborgarskapstankarna från Moderaterna. Rörligheten i världen kommer förhoppningsvis inte att minska här framöver. Ett svenskt pass är och ska vara attraktivt. Attraktiviteten kan ha en förebyggande effekt på grov brottslighet.


Förra veckan rapporterade jag med gillande om Erik Nord; områdeschefen för polisen i Storgöteborg som på polisens intranät har utvecklat sina tankar om medborgarskapet:


”Erik Nord vill för sin del inte på förhand avfärda att Sverige i vissa fall skulle kunna ta medborgarskapet från en person även om det innebär att personen blir statslös. Den springande punkten är att det vid utgivandet av uppehållstillstånd och medborgarskap står fullständigt klart för alla att Sverige har möjlighet att återkalla medborgarskap. Och att det är lika klart att Sverige är berett att använda den möjligheten vid till exempel grova terrorbrott. Jag delar hans uppfattning. Dessa folkrättsliga frågor kräver en mycket grundlig beredning. Därför bör Sverige inte vila på hanen. Det är otillständigt att vårt rika land levererar terrorister till fattiga och krigsplågade regioner. Vi bör göra betydligt mer för att avhålla och hindra internationell terrorism.”
Widar Andersson

 

 

Hon är knappast en jävig lobbyist

WidarDirekt
För en knapp vecka sedan intervjuades Maria Wetterstrand av DN: s politikreporter Karin Eriksson. Intervjun rörde sig över breda fält. Ett fokus var den utredning om biobränslen för flyget som Wetterstrand precis var färdig med för regeringens räkning. Ett annat kraftfält i intervjun var den förra toppolitikerns negativa känslor och erfarenheter av den slags personjournalistik som följer i spåren av framgång och popularitet:


Det fanns en stark önskan att komma åt mig med någonting, eftersom jag hade väldigt höga förtroendesiffror. Då fanns det inget intresse för politik egentligen, utan det var bara fokus på om man släckte lampan på Earth hour och vilken bil man körde och vilka kvitton man hade lämnat in till riksdagen och vilka vabdagar som man hade tagit ut. (--) Jag blev jättestressad, jag blev lätt paranoid, fast jag inte hade något att dölja. För man vet att medierna kan förstöra ens liv och omöjliggöra hela ens framtida karriär.” (--) Man blir rädd för att försvara kolleger, det tycker jag kanske är det värsta”, säger Maria Wetterstrand till DN.


Hon tar ett exempel från i fjol: Granskningen av Isabella Lövins flygresor, när det visade sig att Miljöpartiets språkrör brukade åka business class.


”Att inte statsministern går ut och säger att ”våra ministrar åker business class och vi tycker att det är rimligt”. Att han inte förklarar att det kan handla om status och bekvämlighet och att man ska vara ska vara pigg när man kommer fram. Sånt gör den här typen av journalistik. Att man inte vågar stå upp för sina kolleger. Ingen vågar försvara den som är utsatt i drevet. Inte heller jag.”


De senaste dagarna har varit som en film – tragedi/komedi - om precis det som Maria Wetterstrand talade om och varnade för i DN-intervjun. En film där hon själv spelar huvudrollen. En film där saken betyder inget och personen betyder allt.
Allt det som gjorde att hon lämnade politiken en gång slog henne direkt i ansiktet när hon efter mycket tvekan kom tillbaks på ett litet hörn som statlig utredare.

 

Mer att läsa: Hon säger hellre som det är.


Det som satte igång drevet var att det slogs upp som en nyhet att Maria Wetterstrand är aktieägare och sitter i styrelse i företaget Cortus Energy som fått stöd från Energimyndigheten att undersöka möjligheterna att producera förnybart biobränsle i Sverige.


Aha! Se på fan! Maria Wetterstrand är jävig, en lakej för det snöda kapitalet, är korrumperad, är en lobbyist, är…
Det blev snabbt en snöboll som nådde alla medier, stora som små, statliga och privata. På twitter dundrade vänsteraktivister om korruption och andra miljöpartiovänner skällde Wetterstrand för lobbyist.


Visst kan det förefalla pikant att en utredare om biobränsle äger aktier i ett litet grönt energiföretag som levererar förnybar energigas och som undersöker möjligheten att producera förnybart biobränsle i Sverige. Pikant; men inte mer än så.


Det som förvånar mig är att ingen har gått till källan. Hennes direktiv från regeringen är glasklara.

Utredaren ska analysera ”hur flygets användning av hållbara biobränslen kan främjas.”


Frågan om biobränsle ska användas är således redan avgjord i de politiska direktiven till hennes utredning.


Dessutom var hon inte ensam i utredningen. 10 experter medverkade. I det särskilda yttrande som finns i betänkandet föreslår en av experterna mer biobränsleanvändning än vad utredningen gör.
Maria Wetterstrand är ingen jävig lobbyist för biobränslen. Hon är utredare för en regering som vill ha mer biobränsle. Det är något helt annat. Dessutom har hon lagt ett modest och vad jag förstår förmodligen mycket verklighetsnära förslag som kanske kan intressera flygbranschen på ett nytt sätt. Vilket vore mycket tacknämligt i den viktiga sakfrågan.
Spel- och skandalvinklar har blivit allt vanligare i svensk politisk mediabevakning. I den nya boken ”Demokratins framtid” refererar statsvetarna Katarina Barrling och Sören Holmberg till studier där det visar sig att ”sakgestaltade” politiska nyheter har minskat från 59 procent 2002 till 38 procent 2014. Samtidigt har ”spelgestaltningar” ökat från 37 till 49 procent medan skandalgestaltningarna ökat från 4 och till 13 procent. Detta är tveklöst ett av demokratins problem.
Och inte blir problemet mindre av att Maria Wetterstrand nu kanske för andra gången och mer definitivt väljer att avsluta det politiska samhällsarbetet.

Widar Andersson

 

Det skriks fascist alldeles för ofta

WidarDirekt Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl ger oss i ”Ledarintervjun” (16/2) en chans att ta del av Mauricio Rojas perspektiv på Sverige och världen. För mig utgör intervjun ett kärt återseende. Tillbaka i tiden hade vi en del att göra med varandra. Han var en fascinerande personlighet då; stark, skör, intellektuell, känslosam, bildad, jämlik, latinamerikan och svensk. Motsatsparen – som är det som per definition ger underlag för fascinerande personligheter – kan staplas på hög när det gäller Rojas. Det tänker jag inte göra.


När jag läste Tove Lifvendahls intervju med den nutida Mauricio Rojas slogs jag emellertid av en insikt om vad och vilket motsatspar som verkligen fångade och fångar mig med honom: Vänster och Höger. Det är det han är. Han är både vänster och höger. Och han tar ut svängarna som både vänster och höger. Det är det jag gillar.


Mauricio Rojas inledde sin bana som vänsteraktivist i Chile. Han formades den hårda vägen i skarpa lägen. Väl i Sverige utvecklades han steg för steg till en riksdagsledamot för Folkpartiet, han samarbetade en del med Moderaterna, han var i ledningen för högertankesmedjan Timbro, med mera och med flera högersignalerande positioner och uppdrag.

 

Mer att läsa: Utländsk brottslighet. (Widars ledare om Rojas från 2005.


Vänsteraktivisten finns dock där hela tiden; så läser jag honom. Hela hans ingång i integrations- och migrationsproblemen lös vänster lång väg. Det var flyktingarnas och invandrarnas väl och ve som stod i centrum för honom. Han var på vänsteraktivisters sätt oerhört tuff och skarp mot makthavares ignorans, fumlighet och kulturella inkompetenser. I Sverige fanns emellertid och dessvärre ingen annan vänster än den som skrek ”fascist och rasist” åt sådana som Rojas. Så där var han inte välkommen.

Dåvarande folkpartiledaren Lars Leijonborg insåg potentialen och rekryterade in Rojas. (Med samma fingertoppskänsla plockade ”Lejonkungen” också in Nyamko Sabuni, en yngre begåvning med liknande kompetenser som Rojas.) Folkpartiet hade dock inte varit just Folkpartiet om man inte efter några år blev rädd för sin egen framgång och därför bytte politik och återvände till den mer trygga sektliknande tillvaron.


Jag tror det är fel att säga att Rojas har ”gått från vänster och till höger.” När jag läser intervjun i Svenskan slås jag istället starkt av känslan att han ”är både höger och vänster.”


Ett litet smakprov:


”Aldrig har det varit så bra som det är globalt vad gäller fattigdom och allt vad du kan nämna, men vi kan inte glömma dem som förlorar på detta, framförallt i de gamla industrinationerna. Deras inkomster ökar inte, deras trygghet försvinner. Vi måste ta itu med detta. Friheten är viktig, men om vi glömmer den andra sidan, kommer andra att plocka upp det. (--) Patriotism är att bry sig om dem som är här och nu, oavsett var de kommer ifrån. Eliterna måste komma tillbaka till det här, bejaka sitt folk. Annars blir det protester och populism.”


Detta är inte framförallt en hyllning till Mauricio Rojas. Min poäng är att beskriva kraften i att vara både höger och vänster. Ensidiga vänsterröster är lika tröttande i mina öron som ensidiga högerröster.


Det är vänsterns klara blick för orättvisor, förtryck och mobbing i kombination med högerns rationella blick för ordning, sammanhållning, jämvikt och balanser som jag letar efter.


Att vifta bort problemen med invandring och bara lägga nya förslag om anhöriginvandring och nya asylgrunder är lika tokigt som att vifta bort världens problem som leder till folkvandringar och ensidigt propagera för gränshinder. Jag leds ihjäl av symbiosen mellan medier och klimatskräckpastorerna på samma sätt som jag förstrött vänder blad när klimatförändringsförnekelser ploppar upp. Jag längtar efter vänsterrösten som tar strid för alla – framförallt fattiga och oskyddade människor – vars liv hotas av klimatförändringar – men som tar fram ”högeringenjören” i industrierna när det talas om åtgärder och lösningar.


Det som gör Mauricio Rojas till ett bra exempel i sammanhanget är att hans vänsterhöger inte handlar om triangulering; jag talar inte om poserande i olika frågor för att attrahera både högt och lågt.
Rojas är genuin vänsteraktivist och genuin högerlektor. Det är det som är kraften och det är det som fascinerar mig med honom. Politiskt är det ju också där i skärningspunkten mellan orättviseaktivism och ordningsadministration som de mest väsentliga verkligheterna är belägna. Så tänker jag i vart fall.
Widar Andersson

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson

Bloggar