Widar Andersson

Widardirekt

Änglakören har dessbättre splittrats

WidarDirekt

Dagens Nyheters liberala ledarsida publicerar i dag måndag 21 augusti en osignerad text med rubriken "Inte en millimeter åt extremisterna". Tidningens ledarredaktion beklagar sig inledningsvis för att den som håller "fast vid det liberala svaret" när det kommer till frågor om invandringsrelaterade frågor inte får särskilt många "upptummar" i de sociala medierna. Tidningen säger sig hellre "sjunga med änglarna än yla med hundarna."

DN tecknar således en värld där det bara finns två positioner. Antingen körsång med den liberala änglakören eller ylande i extremismnära miljöer.

Just den uppdelningen – med oss eller mot oss – är faktiskt en bra illustration av det tidigare politikmediala invandringskomplexet.

Jag har absolut inget emot änglasjungande i form av till exempel enskilda människor, organisationer , kyrkor, tidningar, partier och artister som ur det civila samhällets djup och bredd stiger fram och talar för att murar ska rivas, för amnesti, för familjeåterförening och för att "vi klarar av att ta emot de som kommer." Till skillnad från DN tycker jag heller inte att de här liberalerna av olika snitt och fasoner skulle vara någon utrotningshotad skara ute på de sociala medierna. Och i gränslandet mellan social – och traditionell media är det definitivt inte så att liberalerna befinner sig i något underläge. Och det är bra. Det gillar jag.

Det jag inte gillar är däremot när regeringsmakten, de stora privata och publicservicemedierna, kändisarna och i stort sett hela det officiella Sverige sjunger i änglakören och samfällt pekar finger åt varje tänkbar kritiker som vore de ylande hundar som bör tystas, misstänkliggöras, hånas och/eller förpassas till det rabiessmittade SD-partiets bakgårdar.

Det var inte längesedan det var på det viset. Hösten 2015 hann verkligheten efter många år ifatt de som har det yttersta ansvaret att sköta landet på bästa möjliga sätt. Regeringen fick i all hast återinföra den reglerade invandringspolitiken i november det året. Hetsen var stor och omläggningen var på många sätt drastisk.

Mer att läsa: Alla dessa goda kändisar.

Nu har vi en betydligt bättre situation. (Även om effekterna av något decenniums allvarligt misskött migrationspolitik kommer att prägla och påfresta Sverige många år framåt) Regeringen har lämnat änglakören – utan att för den sakens skull förvandlas till några ylande hundar. De ylande hundarna är faktiskt väldigt få. Det är därför ohederligt av DN att försöka länka samman den stora bulken av vettig och balanserad och rimlig kritik av den förda invandringspolitiken med några vidriga personer som står och vrålar saker som "Ut med packet" på Medborgarplatsen i Stockholm.

DN smiter också från de svåra frågorna. Ledarsidan skriver att asylsökande personer (självklart) har samma rätt som andra att protestera och demonstrera. Men tidningen lämnar walkover på till exempel frågan om även människor som fått avslag på sina asylansökningar i sista instans också har rätt att demonstrera fast de faktiskt befinner sig illegalt i Sverige? Och vad betyder det att statsministern vid ett otal gånger gjort klart att de som får nej ska lämna landet?

 Mer att läsa: Då exploderade Uppfostringsmedia.

Då är det lättare för DN att träda in i änglakören och låtsas som att alla som demonstrerar på Medborgarplatsen är asylsökande och inte människor som befinner sig olagligt i landet.

Som sagt. Jag har inget emot det. Änglasjungandet alltså. Så länge inte regeringen, polisen, Migrationsverket, Säpo och Försvarsmakten står där och sjunger med DN: s redaktionsledning. Och så länge inte ylande hundar beskrivs som det enda alternativet till änglarna.

Och handen på hjärtat kära DN; är det verkligen jakten på "upptummar" på sociala medier som styr ert skrivande?

Widar Andersson

 

 

 

 

 

 

Jimmie Åkesson har inget trollspö

WidarDirekt Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson och liberalernas partiledare Jan Björklund ska debattera mot varandra tre, fyra gånger under den tre veckor långa valrörelse inför valet till EU-parlamentet som börjar nu.


Det kan nog bli roliga och tankeväckande debatter. Åkesson och Björklund har persontycke och är – om humöret är på topp – goda estradörer. Lägg därtill den rastlöshet som präglar de båda. Jan Björklund har inget att göra – alla talar bara om vem som ska bli hans efterträdare – och kampanjpolitikern Jimmie Åkesson behöver en kamp för att tända till.


Än viktigare är att båda har alla anledningar i världen att försöka uppbåda varje möjlig liberal respektive konservativ väljare för sina respektive partier. I sitt sista val som partiledare är Björklund beredd att göra nästan vad som helst för att hans tilltufsade parti inte ska göra fiasko och kanske rentav åka ut ur EU-parlamentet. Jimmie Åkesson å sin sida är också beredd att göra allt vad som krävs för att hans linjebyte i EU-frågan – nej till utträde nu – inte ska innebära att SD för första gången ska göra ett sämre resultat än i det förra valet.


På lördagseftermiddagen höll Jimmie Åkesson vårtal på Långholmen i Stockholm. Tillställningen var samtidigt startpunkten för SD: s kampanj inför EU-valet som avgörs den 26 maj. Jag tog tåget upp och ner från Norrköping för att under några timmar känna in EU-pulsen hos Sverigevännerna. 

 

Videoklipp från Långholmen

 


Trots kylan – några få grader över noll – så var det mycket folk på plats. SD gör ungefär som Vänsterpartiet. V – som ju precis som SD lagt utträdeskravet på hyllan denna gång – kör en kampanj där de i sina budskap sonika byter ut ”Sverige” mot ”Europa.” Kampanjtemat "Ett Sverige för alla inte bara för de rika", från förra årets valrörelse lyder nu "Ett Europa för alla inte bara för de rika."

Jimmie Åkesson drar för sin del en rak linje mellan att vara ”Sverigevän” och ”Europavän.”
Det är ”federalister om Jan Björklund som är de sanna Europafienderna”; så lyder budskapet från scenen på Långholmen denna kyliga eftermiddag i maj. Jimmie Åkesson beskriver sig och SD som sanna Europavänner som vill slå vakt om varje europeiskt land i Europa att utveckla sin kultur och sina livsstilar utan att ”monsterstaten EU” rycker ut och straffar och kräver rättning i ledet.


”Jan Björklund älskar EU. Det gör inte vi. Vi älskar Europa”, sa Jimmie Åkesson.


Mot slutet av sitt tal argumenterade han för sitt linjebyte i frågan om utträde ur EU. ”Jag har inget trollspö. Jag kan inte ändra på att det nu inte finns några förutsättningar för Sverige att lämna EU”, sa han.
Åkesson hänvisade till att det vare sig i ”riksdagen eller hos medborgarna” finns någon vilja att lämna EU. ”Så är det bara”, sa Åkesson. Och så är det ju.


Att inte lämna EU – liksom tidigare antydningar om ett möjligt ändrat förhållningssätt till Nato – är anpassningar till ett större och bredare parti som ledningen nu har att hantera. Partiet sköter skiftet elegant och pragmatiskt. Europas mångfald, demokrati, samarbeten mellan fria länder, skyddet mot ”öst” och skyddet mot ”islamism och terrorism”, är viktiga saker för oss ”Europavänner”, sa Åkesson och kunde lika gärna ha sagt ”Sverigevänner.”


Konflikten mellan EU och Europa är inte något påhitt. Europa är betydligt större än EU. Frågan om hur mycket EU ska styra över Europa är naturligtvis fullt legitim. Båda hållningarna tål att argumenteras för med någorlunda hyfsade argument. Därför ser jag fram mot duellerna mellan Björklund och Åkesson. Med lite tur och förlig vind kan de bli liv- och kunskapsgivande inslag i debatten.


Sverigedemokraternas kommunikationschef Joakim Wallerstein bjöd på en smygpremiär av partiets valfilm i Europavalet. Enligt Wallerstein har filmen kommit till genom att ”tre män åkt runt i Europa i en bil och filmat”. De tre som åkt runt är Jimmie Åkesson, Joakim Wallerstein och fotografen "Jonatan,"


Filmen är sju minuter lång och går på temat ”Vi älskar Europa.” Partiet kunde dock ha sparat in på respengarna och istället låtit Jimmie Åkesson posera framför  genrebilder från olika länder i Europa. Filmen är nämligen ett övertydligt tecken på hur oerhört central Jimmie Åkesson är för sitt parti. Åkesson är med på i stort sett varje filmruta. Han rör sig i olika länder och mot olika bakgrunder – kolkraftverk, terrorism, is, stormar, sol, gatuliv, förorter i Schweiz, skogar i Sverige, bastu i Finland, med mera. Men det är ingen tvekan om att Europa är kuliss och att Jimmie Åkesson är huvudrollen.

Detta är förmodligen helt rätt av partistrategerna.
Ska SD: s mer ljumt intresserade väljare gå och rösta i ett EU-val så ska det nog vara därför att det känns viktigt att göra som ”våran Jimmie gör.”


Vi andra kan – tycker jag – uppmuntras av att vi kanske får en spänstig och nödvändig debatt om skillnaden mellan EU och Europa.
Widar Andersson

 

Nazisterna finns knappt inte alls

WidarDirekt Dagens Nyheters reporter Ulrika By var i Ludvika på första maj. Hon var inte ensam. Alla större redaktioner hade medarbetare på plats för att titta på när knappt hundra unga män lekte nazister. I Ulrika Bys reportage säger Sara Zeki som är Ludvikabo sedan barnsben: ”De är inte många, nazisterna, men de tar ändå allt större plats.”

Så sant som det är sagt. De tar större plats eftersom så många har intressen av att ge dem större plats.

Åsa Meuller, pensionär i Ludvika säger så här till Ulrika By:  ”Egentligen handlar det bara om några förvirrade män som bor ute i byarna omkring tätorten. Ska jag vara ärlig tror jag få bryr sig om dem – utom en sådan här dag, förstås.”

Ludvika är denna dag proppfullt av poliser, vänsteraktivister, präster, partiledare, (Annie Lööf) föreläsare, Greta Thunberg och mängder av nyfikna som vill se vad som händer.

Jag klagar inte på media och jag klagar inte på de nyfikna. Media är och ska vara nyhetsspetsade. Undantaget är det som gör en nyhet. Att nazister demonstrerar i Sverige på första maj är dessbättre ett undantag. De nyfikna triggas dit av media.

Det jag klagar på är politiker och politiska kommentatorer som av olika skäl blåser upp denna politiskt totalt oviktiga händelse till något stort och viktigt. Som om ett knappt hundratal förvirrade och polisiärt kända män skulle vara ett hot mot demokratin och statsskicket.

Seraj Ahmed kom till Ludvika från Libyen 2013. Han säger till Ulrika By att: ”Jag tycker Sverige är fantastiskt med sin yttrandefrihet. Det rör mig inte i ryggen vad de säger så länge de inte använder våld.”

Så är det. Nazister är ett polisiärt problem. Polisen har bra koll på den lilla skaran. De ska övervakas, bevakas och människor som känner sig hotade/rädda ska ges skydd och stöd.

Förhoppningsvis taggar media ner vad det lider. De här demonstrationerna kommer att fortsätta; slutar snart att vara nyheter och undantag. Då får de nyfikna hitta andra grejer att kolla på.

Nazister ska inte ta någon större plats i Sverige. För de finns knappt.

Widar Andersson

 

 

 

 

 

Jag tror att vi behöver en väckelse

WidarDirekt Natten mot påskdagen mördades två unga män i Helsingborg. Båda sköts ihjäl. Nyheten om två nya offer den ungdomsdrivna kriminella världen är mer gammal än ny. Under flera år har vi marinerats i liknande händelser. Jag ska inte mata på med siffror om antalet mord i den kriminella miljön under senare år. Det behövs inte. Vi vet hur det förhåller sig:  På kort tid har det dödliga våldet exploderat ute i några av förorterna runt flera av våra städer. Vi vet vad det beror på: En invandringspolitik som helt har gått över styr. Det finns ingen anledning att älta dessa grundläggande fakta ännu ett varv. Det som krävs är att Sverige försöker samla ihop sig på allvar runt de samhällsproblem som steg för steg strukturerar om samhället på ett sätt som ytterst få människor önskar.

Politiken behöver ta problemen på ett större och mer samlat allvar. Brett över parti-och expertgränser behövs en uppryckning som motarbetar det slags tilltagande sociala likgiltighet som alltmer breder ut sig i samhället. Socialpolitiken lyser med sin totala frånvaro. Och detta i ett land som tidigare så starkt präglats av socialpolitiska fundament som till exempel Rita Liljeströms klassiker ”Uppväxtvillkor” och ”Våra barn och andras ungar.”

Jag lockas nästan att skriva att Sverige är i stort behov av en socialpolitisk ”väckelse”. Det är i vart fall något åt det hållet som skulle kunna bryta mönstret.

Idag har vi fastnat i en nedåtgående spiral där politikens ovilja att öppet och utan krusiduller och utan överdrivet sneglande på opinionssiffror ta tag i problemen bidrar till den sociala likgiltighetens tillväxt.

Polisen och kriminalvården kämpar på med sina knappa resurser och otillräckliga räckvidder. Det finns många enskilda människor och sammanslutningar av olika slag som kämpar på för att kunna vända enstaka unga människors liv innan det är försent. Det finns många enskilda lärare och rektorer som kämpar på för att bringa ordning, struktur och kunskapstillväxt i utsatta och svåra miljöer. Det finns socialarbetare som kämpar på för att ge stöd och support åt enskilda och familjer i knepiga lägen.

Alla dessa insatser av alla dessa människor behöver ses, förstås och sättas in i ett begripligt socialt sammanhang. Idag har vi istället fastnat i ängsliga åsiktskorridorer där de som lyfter upp invandringsproblemen ses som halvrasister och smygsdeare medan de som lyfter upp ”hur bra allt går” ses som verklighetsförnekande politruker.

Jag ser framför mig någon form av samlande kommission som kan bringa hygglig samstämmighet i de tre centrala frågorna i livet och politiken: Varifrån kommer vi? Var står vi nu? Vart ska vi?

Dagens läge där Sverige snabbt förvandlats till ett av världens mest dödligt skjutglada länder blir helt omöjligt att förstå om vi inte tillåts se hur problemen har uppkommit. Problemen blir samtidigt helt omöjliga att lösa om vi fastnar i fäktningar om mördarnas och de mördades etnicitet och bakgrunder. Problemen är svenska. Punkt. Morden sker här. Barnens uppväxter sker här. Ansvaret finns här och ingen annanstans.

Ansvaret är personligt, politiskt och socialt.

Politiken har alltför länge abdikerat från de socialpolitiska barrikaderna. Medan Sveriges sociala problem dramatiskt har försämrats så har den svenska rikspolitiken blivit alltmer inåtvänd och samhällsfrånvarande.

Det är ett svårt läge med många låsta positioner. Det är därför jag nästan vill använda ordet ”väckelse.” Vi behöver inse att vårt samhälle har stora problem och att det finns möjlighet att ta sig an problemen på ett sätt som samlar medborgarna mer än vad det polariserar.

Widar Andersson

 

DN och Aftonbladet fälldes med rätta

WidarDirekt Pressens opinionsnämnd har beslutat att klandra Dagens Nyheter och Aftonbladet för att ha ”åsidosatt” respektive ”brutit mot” god publicistisk sed i artiklar om förre talmannen Urban Ahlin.
I båda fallen har tidningarnas ledarsidor haft avgörande inverkan på besluten i nämnden.


Jag kommenterade saken på Folkbladets ledarsida 10 januari 2018 under rubriken ”Ska Ahlin dömas på rykten?”:


I #metoo - kampanjens kölvatten på senhösten 2017 tog Dagens Nyheter upp de gamla anklagelserna mot Urban Ahlin igen. Ahlin är numera riksdagens talman - vicekung som det sägs en smula vanvördigt på politikerslang - och skulle han tvingas bort i förtid så vore det därför en rejäl skalp för tidningen. DN jagar uppgifter från partikansliet; där väl knappast någon som jobbade i ledande ställning för tio år sedan finns kvar. Eftersom DN så att säga kokar soppa på samma spik som vad Aftonbladet gjorde för 10 år sedan så är det således mycket svårt för nuvarande kanslichef, partisekreterare och partiledare att nu säga något om vad som hände då.
Det är självklart mycket politik i hela den här Ahlinsaken. Aftonbladets ledarsida har vid upprepade tillfällen klagat på att "skalliga 37-åringar" som Urban Ahlin (2002) premieras och har pläderat för att han på grund av USA och Natovänlighet borde "bytas ut". (2010) .
DN: s ledarsida kom för sin del med värsta bredsidan mot Socialdemokraterna på tisdagens ledarsida (9/1). Partiet är en "självgod maktkoloss" och den anonyma ledarsidan slog samtidigt fast att Urban Ahlin "sextrakasserar, mobbar och hotar."


Av materialet från Pressens opinionsnämnd framgår även att DN: s ledarsida har kallat Urban Ahlin för ”svin.”
Att ledarsidorna fälls är välkommet och kan förhoppningsvis leda till kvalitetshöjningar. Aftonbladets ledarsida har under flera år utvecklat en publicistisk sed av personangrepp och påhopp av det mer vidriga slaget. Sådant ägnar sig sällan DN åt men det är uppenbart att den egna redaktionens #metooeggade jakt och hets mot Urban Ahlin fick även ledarsidan att tappa omdömet och sprida obestyrkta uppgifter vidare.


Både DN och Aftonbladet är ivriga i att attackera överdrifter och så kallade ”fake news” i annan media. Det har länge förundrat mig att de – relativt gott bildade och utbildade som de är – har haft så svårt att se bjälken i sina egna ögon?
Kanske kan det ändras nu?
Hur som helst gläds jag med Urban Ahlin. Det är en klockren framgång för honom och hans argument att de två stora tidningarnas ledarsidor får en rejäl påminnelse om att även opinionsbildande journalistik inom det pressetiska systemet ska vara anständig och underbyggd.
Widar Andersson

 

Fler borde göra som Ebba Busch Thor

WidarDirekt Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor riskerar möjligen att drabbas av hybris efter sitt mycket framgångsrika halvår. Hon har det dock förhoppningsvis välbeställt med slavar på vagnen som viskande i hennes öra påminner henne om hennes politiska dödlighet. Hennes utspel på torsdagen 21 mars om att KD – för att få genomslag för politik i sin egen riktning – ska kunna prata med alla inklusive V och SD är hur som helst inget uttryck för farligt övermod. De flesta utanför aktivistkretsarna tycker tvärtom att det självklart att politiker i olika partier talar med varandra för att komma fram till bra politik.


Häromdagen lyssnade jag på statsvetarprofessorlegenden emeritus Sören Holmberg. På ett seminarium hos SNS talade han om boken ”Demokratins framtid” som riksdagen gav ut i slutet av förra året och där han och statsvetardocenten Katarina Barrling är redaktörer.


Sören Holmberg redogjorde för en större demokratiundersökning som gjorts i arbetet med boken. I sammanfattning var resultatet att större delen av medborgarna är tämligen nöjda med demokratin i Sverige. Det finns dock en betydande missnöjespunkt ute bland människorna: Övriga partiers vilja att utestänga Sverigedemokraterna från inflytande och samarbete upplever många i Holmbergs undersökning som en stor eller mycket stor brist i demokratin.

 

Mer att läsa: I grunden populist.


Jag har lätt för att instämma i kritiken. Inte därför att det är ”odemokratiskt” av några partier att inte vilja samarbeta med/regera med några andra partier. Det finns inget i den parlamentariska demokratin som föreskriver att andra partier måste samarbeta med till exempel SD. Däremot är den här retoriska sjupartiblockaden mot det ”åttonde partiet” (som Fredrik Reinfeldt sa) ett mycket stort misstag.


Aktivistattityder som på sin höjd representerar några få procent av svenskarna har blivit mittenpolitik i Sverige. Vilket ”vanligt folk” har reagerat mot. Förtroendesiffrorna för de politiska partierna har aldrig varit så låga som nu. SD har samtidigt växt otroligt snabbt och är nu i sammanvägda opinionsmätningar det näst största partiet i Sverige.


Reaktionerna på Ebba Busch Thors stillsamma utspel har till dels varit smått hysteriska. Centerpartiledaren Annie Lööf fördömde raskt saken som gynnande av nazism och rasism. Liberalernas Jan Björklund var ute och tassade i samma slemma terränger. För att inte tala om de maktpolitiskt motiverade utbrotten från (S)tatsråd på sociala medier av olika slag.
Självklart finns det en maktpolitisk dimension här. Men det är ingen framgångsväg att överdriva och slamra med ”vargen kommer” argument i gälla toner.

 

Mer att läsa: Extremismens dragningskraft. 


SD är en ganska stor del av riksdagen. Alla av de övriga sju partierna har redan i olika sammanhang varit på samma sida som SD i olika frågor för att få majoritet för någon hjärtefråga. Detta ser alla, vet alla, kan inte förnekas. Att övriga sju partier under så många år har försökt att slå i folk att de inte gör det de gör; det har allvarligt skadat förtroendet. Därför hoppas jag innerligt och verkligen att fler partier säger och står upp för det självklara som Ebba Busch Thor sagt idag: Vi kan tala med alla partier för att bygga majoriteter i frågor där vi har liknande uppfattningar.


För det är precis vad människor med rätta förväntar sig att de politiker de röstar på och försörjer faktiskt ska ägna sig åt. Aktivistattityder är däremot förödande för förtroendet och därmed på sikt för legitimiteten i den parlamentariska demokratin.
Widar Andersson

 

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson

Bloggar