WidarDirekt Jonas Sjöstedt meddelade på onsdagskvällen att han kommer att avgå som partiledare för Vänsterpartiet på partiets kongress i maj senare i vår. De extra doser av frimodig och koncis populism som han uppvisade under partiledardebatten på onsdagsförmiddagen hämtade sannolikt näring från hans inre vetskap om att detta var sista skiftet för hans del.

Synd på många sätt.

Det hade varit kul att få se hur långt Sjöstedt hade kunnat och tillåtits att driva sin linje i dagspolitiken.

Utan att psykologisera till överdrift så skulle jag vilja hävda att det efter mer än hundra år av ”träningsmatcher” (en tradition som Jonas Sjöstedt sade sig vilja avsluta när han kampanjade under partiledarvalet för drygt åtta år sedan) har satt sig en rädsla och obekvämhet inför den riktiga politikens möjligheter, krav och risker inom Vänsterpartiet.

Mer att läsa: Valvilja och populism i riksdagen.

De samarbeten som V från och till har haft – i takt med fallande väljarstöd för Socialdemokraterna – har varit ytterst begränsade och kan inte på något sätt jämföras med regeringsansvar. Att som under förra mandatperioden få hålla pressträffar i budgettider varje år och dela ut några tiotals eller hundra miljoner till behjärtansvärda ändamål; det har inget med regeringsarbetets vardag att göra. Vardagen för en regering är snarare kantad av pressträffar om satsningar som inte görs, om satsningar som gått fel, om en samhällsutveckling som på många områden går på tvärs mot det man vill, om pengabrist och om konstiga vapenexportaffärer.

Jag hade stora förväntningar på Jonas Sjöstedt när han valdes. I par med den begåvade partisekreteraren Aron Etzler borde han ha kunnat göra mer för att skapa en mer folklig vänster som även skulle kunna attrahera LO-medlemmar. Så blev det inte riktigt. Inte förrän nu på slutet.

Och då fick han – på ungefär samma sätt som Sverigedemokraterna – stor draghjälp av ett verklighetsfrämmande politiskt etablissemang.
Att skriva in i Januariavtalet att syftet med avtalet var att Vänstern och SD inte skulle ha något inflytande på politiken var så feltänkt och omoget att klockorna stannade. Sjöstedt släppte ändock igenom denna regering men hugget mot honom satte spår; det är jag övertygad om. Och svinhugg går som sagt igen.

Sverigedemokraterna är Sveriges mest inflytelserika parti idag. SD strukturerar såväl hur eventuella partners som motståndare positionerar sig. Vänsterpartiet är inte i den klassen riktigt. Men Sjöstedt hade något på gång. Hur långt det hade kunnat gå får vi aldrig veta.

När Sjöstedt nu går så upprepas historien från Gudrun Schymans dagar. I början av 2000-talet hade Schymans V-parti tvåsiffriga opinionssiffror och ett växande och stort stöd inte minst från LO-förbundet Kommunals kvinnliga medlemmar. Här fanns antydan till en folklig och icke-doktrinär vänster som det kunde ha blivit något intressant av. Men icke så. Schyman gick i drickat ungefär på samma sätt som Sjöstedt nu går till Hanoi.
Synd. Men också vänstertypiskt på något sätt.

Widar Andersson

WidarDirekt Riksdagen startade säsongen 2020 på ett strålande sätt. Inledningen av onsdagens partiledardebatt utvecklades till en uppvisning i hur splittrat och svårstyrt Sverige är för stunden. Och det är förstås inget att hurra över. Men när det nu är som det är så är det bra att hela fältet visar upp sig. Och att partiledarna visar upp sina kvaliteter. 

Moderatledaren Ulf Kristersson uttalade partiets ambition att så snabbt som möjligt försöka få till ett extraval till riksdagen. ”Den som inte kan leda landet den ska inte leda landet”, sa Kristersson. På ett sätt kan man ju tycka att oppositionen alltid vill/borde vilja avsätta regeringen så snabbt som möjligt. Men den traditionen har vi inte. Vi har levt i en annan struktur som har varit mycket bra och stabil för Sverige och svenskarna.

Nu finns det dock inte längre några riktigt rationella och vettiga majoriteter kvar i riksdagen. Därför är det en händelse att Kristersson tydligt säger att han säker ett extraval. Nu är det förstås statsminister Stefan Löfven som har avgörandet i sin hand när det gäller extraval. Och det lär inte stå särskilt högt på hans önskelista. Eller vem vet? 

V-ledaren Jonas Sjöstedt visade upp vänsterpopulistiska kvaliteter av hög klass. Vanvördigt, drastiskt och provocerande slungade han ut sina smockor åt alla håll. Framförallt mot regeringen förstås; denna regering som har ett januariavtal där det stadgas att ett syfte med avtalet är att Vänsterpartiet inte ska ha något inflytande.

Ebba Busch Thor (KD) visade upp motsvarande högerpopulistiska talanger i sitt första inlägg. Med darr på rösten hävdade hon att en ”storbanks-vd” nu får 63 200 kronor i sänkt skatt medan en sjuksköterska/undersköterska inte får ett enda öre i sänkt skatt. ”Välkommen tillbaka till borgerligheten”, hälsade Ebba Busch Thor till Centerpartiet och Liberalerna. Även KD: s ledare sade sig gärna se ett nyval.

Jimmie Åkesson från SD framstod närmast som balanserad i sin kritik av regeringen. Regeringen är ”häpnadsväckande usel” och ”saknar krisinsikt”, sa Åkesson som i övrigt höll sig till kritik av att antalet uppehållstillstånd ligger på fortsatt höga nivåer.

Statsminister Stefan Löfven krigade på och höll sig på det vänsterkonservativa fältet skulle man väl kunna säga. Starkt samhälle, likvärdighet, markeringar mot ”kulturer och religioner” som tror sig stå över lagen, solidaritetsförklaringar med landsbygdens och förorternas människor, kritik av marknadslösningar och ”dyra konsulter.” Löfven får strida på många fronter och det blir uppehållande och brandsläckande strider som gäller för statsministern.

Det är ett svårt läge för svensk politik. Förtroendesiffrorna är rekordlåga vad som än mäts. Vilket är det mest allvarliga som ett politiskt system – inte minst av vår sort som handhar typ halva ekonomin i samhället – kan drabbas av. Viket talar för att de större partierna – som kan hålla populismen på rimliga nivåer – behöver söka bredare och gemensamma lösningar på de problem som står i centrum av medborgarnas uppmärksamhet. Det är lätt att säga. Svårare att göra. Kanske behöver politiken krisa ännu mer innan den kan bli bättre?

Widar Andersson

Widar Andersson På Högfjällshotellet i Sälen diskuterar partiledare, ledarskribenter och höga militärer just nu om Sverige är väl rustat för att vara beredda om kriget kommer. Samtidigt pågår något som väl snart rättmätigt bör liknas vid ett krig mitt inne i stora svenska städer. Kraftiga explosioner skakade om centrala Stockholm och Uppsala under natten mot måndagen.  

Smällen hördes i hela Stockholm.

Enligt Brottsförebyggande rådet genomfördes mer än 230 sprängningar i Sverige under 2019.  Kriminologen Amir Rostami sade i intervjuer med DN och TT den 4 november förra året att för att hitta något liknande som det som sker i Sverige ”får man söka sig till krigszoner. (--) Det är en exceptionell nivå för ett land som inte har en lång historia av terrorism eller inte befinner sig i någon form av väpnad konflikt.”

 Kraftig exolosion i Uppsala.

Uppenbart räcker inte polisens/rättsstatens resurser till för att betvinga de hänsynslösa personerna i de kriminella grupperingar som spränger och förstör. Bara nattens explosioner i Stockholm och Uppsala genererar tusentals övertidstimmar för en redan hårt pressad polisstyrka. En berättigad oro riskerar att sätta sig hos medborgarna; klarar verkligen staten av sitt uppdrag? Eller är det gangsterväldet som regerar?

Knappt någon gärningsman har satts fast för alla de sprängningar och mord som alltmer präglar Sverige.

De ledande politikerna på Högfjällshotellet och annorstädes har ett stort och tungt ansvar. Det första de behöver göra är att sluta relativisera våldsutvecklingen i Sverige. Rädslan för att rakt och redigt ta tag i de svenska problemen sådana de är har inneburit att mycket tid har gått förlorad.

Försvarsberedningen gjorde en smärre sensation när de på Högfjällshotellet för ett par år sedan slog fast att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kunde uteslutas.

Många medborgare i de drabbade kvarteren i Stockholm eller i Linköping eller i Uppsala eller i Malmö eller i Helsingborg eller snart sagt var som helst i Sverige skulle nog vilja hävda att de väpnade angreppen redan är här.

Det är bra att diskutera vad som behöver göras om kriget kommer. Än viktigare är att vidta rätta och resoluta åtgärder när kriget redan är här.

Widar Andersson

Widar Andersson För lite drygt tjugo år sedan tog dåvarande statsminister Göran Persson initiativ till det som senare skulle bli ”Forum för levande historia”; en statlig myndighet för hågkomsten av Förintelsen. En av orsakerna till Perssons åtgärd var en undersökning bland skolelever där det framkom att oroväckande många av eleverna uppgav sig vara tveksamma till om Förintelsen alls ägt rum.

Allvaret och den breda samhällsansatsen i Göran Perssons initiativ känns oerhört avlägsen idag. På ett fullkomligt absurt och för de inblandade förnedrande sätt har Förintelsen idag dragits in i ett vidrigt och smutsigt partipolitiskt spel som har gått helt överstyr.

Sverigedemokraterna har varit ett riksdagsparti sedan 2010. Alla riksdagspartier samverkar med SD i parlamentets utskott. De åtta partierna deltar gemensamt i Försvarsberedningen och i Migrationskommittén. Socialdemokraterna och SD har stoppat borgerlig skattepolitik tillsammans. M och KD fick igenom sin budget med hjälp av SD. För att nu bara nämna något.

Moderatledaren har dessutom nyligen haft ett samtal med SD: s Jimmie Åkesson om eventuell samverkan i frågor där partierna ligger nära varandra.

Alla förstår ju vad det handlar om. Moderaterna sonderar möjligheten att bygga ett regeringsblock på sin sida. Skall det bli möjligt krävs någon form av samarbete med SD. Socialdemokraterna bygger på sin sida ett annat block som möjligen kan hålla för en valframgång 2022. Kampen hårdnar skulle man kunna säga. Inget konstigt med det.

Mer att läsa: Sverigedemokratisk läxa i tre punkter.

Det uppseendeväckande och helt absurda är att Förintelsen har dragits in i maktkampen. Utan att genera sig drar statsråd och stora liberala och socialdemokratiska ledarsidor dels likhetstecken mellan Sverigedemokraterna och Hitlernazismen och därmed också likhetstecken mellan moderatledaren och nazismen.

En överlevare från Förintelsen utnyttjas hårt i kampanjen mot blockbygget på den högra sidan.  Överlevaren och moderatledaren träffades privat förra året och enligt överlevaren ska moderatledaren då ha sagt att ”han aldrig skulle samarbeta med SD” eller något sådant.  Hade han sagt något annat hade det varit minst sagt uppseendeväckande. Då på våren 2018 var den borgerliga planen att försöka bilda en borgerlig fyrpartiregering efter valet. Skulle det projektet ens vara teoretiskt möjligt så krävdes sådana uttalanden från moderatledaren.

Men vad i hela fridens namn har detta samtal och moderatledarens förändrade position med Förintelsen och nazismen att göra? Den som vill hävda att det finns samband mellan dessa båda saker måste för det första på fullt allvar anse att med ett politiskt samarbete med SD så är bygget av koncentrationsläger i Sverige bara en eller några mandatperioder bort från att förverkligas. För det andra krävs att man på allvar tror att moderatledaren delar denna bild av SD och att det därför kan hävdas att han ljög om sina nazistiska planer för överlevaren.  Och vilken seriös människa tror något sådant? Jag kan i vart fall inte tänka mig att chefredaktörer och politiska redaktörer på stora liberala och S-märkta ledarsidor eller för den delen statsråd i en S-ledd regering kan räknas in i den kretsen.

Moderaternas blockbyggeförsök med SD ska givetvis granskas och kritiseras och om möjligt försvåras av de politiska motståndarna. Det hör demokratin till precis på samma sätt som att det högra blocket gör vad de kan för att kritisera och fälla Januariblocket. Så är det och så ska det vara. Hårda ord och överdrifter är en del av det hela.

Men utnyttjandet av Förintelsen i den svenska maktkampen är fullständigt skamlöst och smaklöst. Förintelsen bagatelliseras och släpas i smutsen i jakten på dagspolitiska poänger.

De som ägnar sig åt detta sänker sig ner till och under de nivåer som frodas här och där på sociala medier. Den svenska och världsberömda miljöaktivisten Greta Thunberg utsågs nyligen till årets person av tidskriften Time. Vissa troll och/eller förvridna personligheter på twitter jämför nu Greta Thunberg med Adolf Hitler eftersom Time Magazine en gång när det begav sig utsåg Hitler till årets person. En sådan ”bevisföring” är förstås helt sinnessjuk. Precis lika vrickat och stört är det att koppla moderatledaren till Förintelsen på grund av att han – av uppenbara skäl – har bytt inriktning på sitt försök till regeringsbygge.

Som Greta sa: How dare you?!

Widar Andersson

WidarDirekt Moderatledaren Ulf Kristersson och SD: s Jimmie Åkesson träffades på onsdagen för en överläggning om olika politiska sakfrågor där de ”tycker ungefär likadant” och där ett samarbete i riksdagens utskott och voteringar därför kan tänkas bli fruktsamt. Med ”fruktsamt” avses i detta sammanhang möjligheten att samla riksdagsmajoriteter i vissa för partierna angelägna frågor som gängkriminalitet och invandring.

Kristersson och Åkesson agerar rationellt. Det torde utanför vissa ledarsidors och politikers kretsar vara helt okontroversiellt att samverka i frågor där man tycker i stort sett likadant. Men båda två har anledning att tassa fram så försiktigt. Pressar de Löfven för hårt kan han utlösa ett extraval relativt snabbt; innan oppositionsblocket hunnit sätta sig vare sig i riksdagen eller hos väljarna. Ett extraval kan gå precis hur som helst; vare sig väljare eller politiker har någon erfarenhet av företeelsen.

Sverigedemokraterna har också andra anledningar att ta det så vackert. Nånstans runt en dryg tredjedel av partiets väljare i opinionsundersökningarna – kanske mer – består av tidigare socialdemokratiska väljare. Många av dessa har inför sig själva och inför omgivningen motiverat partibytet med att de inte alls har gått och blivit borgerliga utan att det de vill är att protestera mot socialdemokraternas invandringspolitik. Ett regeringsblock där SD ingår som underlag för en moderatledd regering kan skrämma bort många S-nära väljare.

Moderaterna har heller ingen anledning att skynda på tillkännagivandet av ett nytt och regeringsfähigt block. Det finns antagligen många moderata väljare som tycker att ett sådant regeringssamarbete ändå är väl magstarkt. Sakfrågesamarbete är däremot en helt annan sak.
För Socialdemokraterna är det ett svårt läge. Januariblocket är – som alla vet – för stunden alltför liberalt för S bästa. Frågan är om blocket kan utvecklas till något annat; till exempel till en axel mellan Centerpartiet och Socialdemokraterna?

Visst har C just nu en väldigt liberal period. Men det har funnits andra perioder. Jag läser till exempel i en ny bok om fine Sven Hulterström (Författare Mats Wångersjö. Tre Böcker Förlag 2019) från Göteborg som satt 30 år i S ledning och som var med och förhandlade fram samarbetet mellan C och S 1995–1998. Då handlade det utan att överdriva om en räddningsinsats för den svenska välfärdsstaten. I både C och S finns den pragmatiska kärna som krävs för att ta itu med verkliga samhällsproblem istället för att fostra och älta ideologiska vanföreställningar.

Orkar, vill eller kan inte Centerpartiet vara med så får nog S ta hand om saken själv och se till att det blir uppgörelser om gängkriminalitet och om invandring med M och SD. De tre stora partierna bör ta ett stadigt och gemensamt ansvar. Socialdemokraterna har inget att förlora i väljarflykt på att göra upp med SD i dessa för Sverige så viktiga frågor. Tvärtom.

Mötet mellan Kristersson och Åkesson på onsdagen visar tydligt att ett nytt block är under vardande så stilla. Det vore förödande för S att stå och titta på medan man ylar om fascism och nazism. Det bästa sättet att försöka hålla sig relevant är att visa på handlingskraft i den riktiga politiken. Det är den politiken som folk med all rätta bryr sig om.

Widar Andersson