Widar Andersson

Widardirekt

Varför detta skjutande just här hos oss?

WidarDirekt Från tidningen Dagens Juridik har jag sparat en artikel från 14 maj i år. I artikeln redovisas en europeisk forskningsstudie om ”dödligt våld med skjutvapen”. Sedan den artikeln publicerades har det dödliga våldet eskalerat. Forskarna i artikeln i Dagens Juridik talar intressant nog om en det dödliga våldet i Sverige som en endemi; det vill säga typiskt för ett visst land. Frågan är vad det typiska för Sverige är; vad är det som gör att ”dödligt våld genom skjutvapen” är så pass överrepresenterat i vårt land? Varför har det blivit så att denna kvälls (12 november) nyhetsrapporter om två skjutna unga män i Hallonbergen (och gärningsmän som flyr från brottsplatsen på moped) bara noteras som ännu en vardagshändelse i Sverige? (De båda pojkarna som var i tjugoårsåldern avled av sina skottskador meddelade polisen på tisdagsmorgonen 13 november.)

Nedan finns ett långt citat från artikeln i Dagens Juridik från 14 maj 2018:

 

”Nivån för dödligt våld med skjutvapen är mer än dubbelt så hög i Sverige bland män mellan 15 och 29 år jämfört med genomsnittet i andra europeiska länder.

Sverige skiljer ut sig markant jämfört med länder som till exempel Tyskland och Storbritannien. Det visar en forskningsstudie som publicerats i den vetenskapliga tidskriften European journal on criminal policy and research.

Kraftig ökning
Bakom studien står Joakim Sturup, Amir Rostami, Hernan Mondani, Manne Gerell, Jerzy Sarnecki och Christofer Edling som har jämfört Sverige med tolv andra europeiska länder under perioden 1996–2015.

"Vi drar slutsatsen att Sverige har sett en kraftig ökning av våldshandlingar hos män mellan 15 och 29 år under de senaste 20 åren", konstaterar de i artikeln. 

"Vi argumenterar inte för att det övergripande våldet har ökat i Sverige, men vi kan rapportera en kraftig ökning av vapenvåld hos unga män som bara kan beskrivas som en endemisk situation (typisk för ett visst land reds. anm.)", skriver de vidare.”

Jag är inte ute efter några retoriska poänger om invandring. Sverige är ett av flera länder som misskött sin invandringspolitik under det senaste dryga decenniet. Vi är inte ensamma om att ha segregerade förorter, vi är inte ensamma om att ha en invandring som domineras av unga män utan känd identitet, vi är inte ensamma om att ha problem. Så varför detta skjutande just i Sverige?

Mer att läsa: Partier utan förtroende.

Varför skolas så många unga pojkar in i våldsam kriminalitet just här? Den diskussionen borde vi ha. Givet mina egna tankar och uppfattningar om Sverige så borde det inte vara på det här viset. Så vad är det som händer? Vad kan politiken göra? Vad kan vi göra? Vad kan man göra?

Widar Andersson

 

 

Unika siffror om massinvandring

WidarDirekt Att politisk polarisering, ekonomisk ojämlikhet och massinvandring har med varandra att göra; det är nog en tämligen utbredd uppfattning. Varför det är på det viset och hur de där sambanden ser ut och yttrar sig är nog däremot ett underdiskuterat ämne i Sverige i vart fall. Vilket vi borde försöka göra något åt.


På torsdagsförmiddagen (25 oktober) ordnade Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) påpassligt nog ett seminarium om just dessa saker. På Jakobsbergsgatan i Stockholm talade professor Nolan McCarty från universitetet i Princeton New Jersey. Han har i många år forskat, föreläst och författat om vad som driver på polariseringen i politiken. Han har tillgång till långa tidsserier av data för sina undersökningar.

Mer att läsa: Kan de hantera problemen?

Utan att gå in på alla detaljer (Läs gärna boken ”Polarized America: The Dance of Ideology and Unequal Riches” utgiven 2006/uppdaterad 2016) så har Nolan McCarty studerat och samkört register över hur politikerna har röstat i USA: s kongress, hur den ekonomiska jämlikheten/ojämlikheten har utvecklats och över massinvandringens omfattning.


(Jag skriver massinvandring - även om det är ett politiskt infekterat ord i Sverige – eftersom Nolan McCarty talade om massmigration.)

 

Mer att läsa: Lise Tamm backar inte.


Vissa av de där tidsserierna startar bara några år efter inbördeskrigets slut 1865. Nolan McCartys bedömning är att den tilltagande polariseringen mellan de dominerande partiernas ledningar och ”främsta aktivister” skapar ett dödläge där viljan att från och till gå varandra till mötes i välfärds- och skattepolitiken har minskat dramatiskt. Det blir viktigare att egga de egna väljarna än att försöka vinna över väljare från det andra lägret.


Detta politiska ställningskrig bidrar till att program och åtgärder för att motverka den ekonomiska ojämlikheten inte blir av. Samtidigt bidrar massinvandringen till att förstärka ojämlikheten. Konkurrensen om låglönejobben ökar och andelen låglönehushåll växer i samhället. Eftersom migranterna inte får eller vill rösta så minskar politikernas intresse för att göra reformer som skulle gynna låglönearbetare och deras familjer. Vilket i sin tur betyder att partierna utan större politiska risker kan fortsätta att gå långt åt höger (Republikanerna) respektive förlora sig i identitetspolitiska trätor. (Demokraterna)


Apropå långa tidsserier så förfogar McCarty över för oss i Europa unika siffror om massinvandring. Mellan 1920 och fram till 1965–70 var det mer eller mindre stopp för invandring till USA; efter en lång period av ett mycket stort mottagande av inte minst skandinaver och andra européer.

De många miljoner migranter som redan fanns i USA då beslutet fattades amerikaniserades/nationaliserades tämligen snabbt och var en påtaglig del av den jämlika utveckling som präglade USA under den här tiden.

När massmigrationen återupptogs på 1970-talet så är den både ett bidrag till den ekonomiska tillväxten eftersom de arbetade timmarna blev fler i ekonomin. Denna tillväxt går dock ofta migranterna förbi. De är hänvisade till en allt hårdare konkurrens om låglönejobb och på nationell nivå började återigen den ekonomiska ojämlikheten att öka radikalt.


Lars Trägårdh – professor i historia vid Ersta Sköndal högskola i Stockholm – var ombedd att kommentera Nolan McCartys anförande. Trägårdh har sedan länge flera väl kända kritiska talepunkter som framförallt handlar om hur Socialdemokraterna misskött vad vi kan kalla för den ”nationella” frågan. Folkhemmet/Välfärdsstaten är till sin struktur påtagligt nationella medborgarprojekt. I GP (5/8 2018) sammanfattade Trägårdh banden mellan Folkhemmet och Välfärdsstaten och socialdemokratin:

Det raffinerade med denna politiska vision var att den kombinerade ett tillitsbaserat samhällsbygge med ett individuellt frihetsprojekt. Dessutom gav det inte företräde för någon speciell grupp utan gjorde anspråk på en medborgerlig universalism som inte erkände några kelgrisar och inte heller pekade ut några styvbarn, som Per Albin uttryckte det.”


På seminariet med SNS varnade Lars Trägårdh för att invandringen och Sverigedemokraterna skulle kunna trigga polariseringen på ett  mycket ohälsosamt sätt i Sverige. Vi har ännu mycket långt kvar ned till USA: s nivå av polarisering och ekonomisk ojämlikhet men saker och ting kan gå fort åt fel håll om det politiska dödläget förvärras och permanentas.
Enligt Lars Trägårdh är både Sverige och USA ”öppna och bra samhällen” med stora friheter. Trägårdh som forskar och författat mycket om tillit och förtroende hänvisade till undersökningar där sådant som födelseland och/eller svenska anförvanter knappt finns med på kartan när svenskar svarar på frågor om vad som ”gör en människa svensk?”
Solklart i topp är svaret att ”Betala skatt och att följa svenska lagar.”

Det svaret visar på en kraftfull potential för ett starkt och sammanhållet Sverige med öppenhet mot människor i omvärlden som vill vara som svenskar. Sådana möjligheter ska inte kastas bort till förmån för identitetspolitiska irrbloss och osvenskt grupptänkande eller överdriven SD-blygsel.
Widar Andersson

 

M och S behöver vettiga vänner

WidarDirekt Moderaterna delar alltmer uppenbart ett tungt problem med Socialdemokraterna. Båda partierna dras med följeslagare som inte är särskilt ändamålsenliga i det nya politiska landskapet vars huvudregel är att ingen vettig regering i långa loppet kommer undan med mindre än att respektera Sverigedemokraterna som ett parti som det ibland talas och överläggs med. 


På lördagseftermiddagen meddelade Centerpartiet och Liberalerna att de kommer att rösta nej till moderatledaren Ulf Kristersson som statsminister. Detta till trots att den regering som Kristersson skulle leda var avsedd att bildas på en politik som i allt väsentligt var C: s och L: s egna politik. C och L har nämligen satt sig i ett hörn där avståndet till SD är viktigast av allt. Och då kan det inte bli något regerande för dem. Men att de även går så långt som att rösta nej till ett försök att få moderatledaren vald till statsminister; det är förvånande och flyttar oss tillbaka till den gamla ordningen som rådde före alliansen då socialdemokratiska regeringar och borgerlig osämja var lika naturligt som livet självt. Ebba Busch Thors besked om att KD kommer att rösta ja till en Kristerssonregering - där hon själv sannolikt skulle ha medverkat - var en klen tröst för moderata tigerhjärtan. 

 

Mer att läsa: Hyckleri om Sverigedemokraterna.


Socialdemokraterna har det heller inte så muntert på vänlistan. Även om chansen nu kanske finns att byta ut vännen V mot nya vänner i C och L så skulle en sådan regering – även med miljöpartiets röster inräknade – inte att få majoritet i riksdagen. En statsministerkandidat för en sådan regeringsbildning skulle bara kunna tolereras om den sitter på vänsterpartiets nåder i form av nedlagda röster. Och hur skulle det ta sig ut i praktiken för C och L?

Den bästa och faktiskt mest rationella regeringen är ju den mellan M och S. Gunnar Wetterberg i Expressen och Lena Andersson i DN har kompletterat duon till en trio genom att infoga Liberalerna i sammanhanget. Därmed skapas inte bara majoritet i kammaren utan också en ordentlig och spretig opposition och - inte minst - kan Liberalerna bistå med såväl den första kvinnliga statsministern Cecilia Malmström som med rollen som gemensamt och enande irritationsmoment för M och S. En sådan regering vore ju för bra för att vara sann såsom jag ser på världen. Det värsta med sådant som är för bra för att vara sant är dessvärre också just precis det. 


De sju partierna kan förvisso återigen komma överens om att bilda en ny variant av decemberöverenskommelseregering där S styr och där budgeten ska godkännas av C och L. S, C och L skulle med 151 mandat kunna utropas till ”största partikonstellation” och ges makt att få igenom sin budget. Om det inte blir något sådant så tror jag att riksdagens majoritet till slut ändå ger en chans för en liten M-regering att prova lyckan i en riksdag där SD finns.


Widar Andersson

 

Klart för Kristersson. Vägval väntar S

WidarDirekt Det är nu klart att Ulf Kristersson inom kort kommer att väljas till statsminister; sannolikt i mitten av nästa vecka. På fredagseftermiddagen drog Kristersson upp linjerna för hur det hela ska gå till. I ett inlägg på sin Facebooksida skissade han på hur en regering med M och kanske KD skulle kunna fungera. Inget ”inflytande över regeringens politiska inriktning ska ges till vare sig SD eller V”. Däremot ska regeringen ”frimodigt lägga fram sin politik och pröva den i riksdagen”, skriver Ulf Kristersson.
”Frimodigt” är ordet. Ordet är ”Frimodigt”; som Bill och Bull kanske skulle uttryckt saken i Gösta Knutssons böcker.

 

Fritt mod är alltid bra att ha. För en blivande statsminister i en sannolikt ännu tanigare minoritetsregering än den Stefan Löfven lotsat fram under de senaste åren, är frimodighet en helt omistlig attityd. Kristersson kommer inte att skyddas av någon decemberöverenskommelse. Han behöver utskottsledare och statsråd som har förmåga och kompetens att lyssna av och lyssna in riksdagens partier inför viktiga omröstningar och policyval. ”Frimodigt” är också en omskrivning för ”alla partier”. Den ”gnuggning” av opinionen, som Anna Kinberg Batra inledde när hon i januari 2017 meddelade att M nu ansåg att det borde samtalas och talas med alla partier ute i riksdagens utskott; den gnuggningen har nu snart två år senare gjort att ytterligare några kanter har slipats ner i relation till Sverigedemokraterna.

 

Mer att läsa: Lek med elden på regeringskansliet


Med Ulf Kristersson inleds förmodligen en ganska lång era av minoritetsregeringar i det nya politiska landskapet. Det är helt i sin ordning. Det politiska uppfattningsspannet i riksdagen är inte enormt. De flesta är tvärtom rimligt överens om väldigt mycket. Vilket är så som det ska vara i ett välstånds- och välfärdsland utan vare sig krig eller inbördeskrig i det aktiva och kollektiva folkminnet. Att regera genom förhandlingar och överenskommelser i riksdagen kommer i stort att vara bra för Sverige och svenskarna. Dålig politik kommer kort sagt vara svårt att få igenom.
För Socialdemokraterna väntar nu några intressanta vägval. För att vara ett relevant parti framöver behöver Socialdemokraterna frigöra sig från vänsterhörnan dit de varit inpressade av den forna Alliansen under fyra år. Partiet bör lite försiktigt och stegvis glida ur sin ”aldrigretorik” visavi SD. Frimodigheten som Kristersson lanserar behöver också bli en del av socialdemokratin.

 

Mer att läsa: Även Åkesson har sitt kors. 


Socialdemokraterna har 100 av riksdagens 349 mandat. Det är mycket men ändå inte så mycket. Att addera V: s och MP: s mandat till de 100 gör ingen nytta. De 144 mandaten är inget regeringsalternativ. Tvärtom; när S sätter sig i den klumpen så blir de samtidigt stendöda för de övriga partierna.
Jag hoppas på en socialdemokrati som kan ruska på sig och komma igen. Majoritetsförhållandena är som de är just nu. De kommer att ändras. Men inte med någon automatik åt S-hållet. Och även om S växer några procentenheter så förslår det inte särskilt mycket. Socialdemokraterna behöver nya vänner. Ett frimodigt arbete i riksdagspolitiken och en frimodig extra partikongress för val och tal kan bli ett startskott för det nya.

Widar Andersson

 

 

Dramatiskt skifte öppnar för staten

WidarDirekt Allt är ännu inte helt klart ute i landstingen. Men den granskning som Dagens Industri presenterade 9 oktober visar hur som helst på att ett dramatiskt skifte är på väg att inträffa ute i sjukvårdspolitiken.
Det återstår ännu att förhandla om makten i fyra landsting; Jämtland/Härjedalen, Västernorrland, Uppsala och Västmanland. Socialdemokraterna kommer säkert att vara en del av styret i något eller några av de fyra landstingen.


Oavsett detta så kan inte sjukvårdsvalets – landstingen och regionerna har ju huvudansvaret för just sjukvården – utfall beskrivas som något annat än en mycket hård prövning för Socialdemokraterna. I de 17 regioner/landsting som är färdigförhandlade/eller mycket snart färdiga och med en enligt DI ”tydlig tendens” för hur det kommer att gå/ har S enbart ett landsting – Västerbotten – kvar tillsammans med V och MP. I fem övriga regioner/landsting – Östergötland, Gävleborg, Södermanland, Örebro och Kalmar – styr S tillsammans med borgerliga partier, MP är med i ett par landsting och Vänsterpartiet i ett.

Mer att läsa: Misshandlad rättsstat.


Alla övriga landsting har borgerliga styren med Moderaterna i förarsätet förutom i Norrbotten där Sjukvårdspartiet tar styrelseordförandeposten. Miljöpartiet styr med de borgerliga i sju av de 21 landstingen/regionerna.
Efter valet 2014 var det snarast det omvända som gällde. Moderaterna hade fem landsting/regioner medan det i fyra landsdelar var blandstyren. 12 rena S, V. MP- styren har krympt ner till ett enda.


Orsakerna till raset för S är säkerligen sammansatta av sådant som det sluttande planet som S har befunnit sig på av samhällsstrukturella orsaker sedan mitten på 1970-talet och av att dryga 90 år i ledande ställning i några av landstingen har dränerat den politiska begåvningsreserven in till benen. På något ställe finns det säkert dessutom lokala/regionala orsaker – skicklig oppositionsperson, BB-nedläggning och lokala missnöjespartier som blev tungan på vågen för de borgerligas flertal.
Att hitta några mer dagspolitiska och generella förklaringar till det stora tappet är nog däremot svårt. Det eventuella stryk som S har fått för KD-ledaren Ebba Busch Thors framgångsrika valkampanj om vårdköerna; det har säkerligen i huvudsak drabbat partiet i riksdagsvalet.

Sjukvård är förvisso ett område som brukar hamna högt upp på väljarnas uppmärksamhetslistor inför varje val. Så även detta år. Samtidigt är sjukvårdspolitik ett svårgripbart område för medborgarna. Det finns mycket stora regionala skillnader i sjukvårdens utförande och kvalitet. Det finns Hälso- och sjukvårdslagar på det nationella planet som avvisar dessa skillnader och istället påbjuder en lika och jämlik vård där patientens behov alltid ska stå i första rummet alldeles oavsett bostadsort, ekonomi och sådant.Ansvarsutkrävandet i sjukvårdsfrågor är kort sagt i huvudsak något som väljarna placerar nationellt. Vilket är rationellt, givet riksdagspartiernas lagstiftande och allmänt sett höga svansföring i dessa frågor.


En positiv sak med att antalet socialdemokratiska toppolitiker nu minskar i landstingsvärlden är att S nu kanske lite lättare kan tänka sig enhetsreformer som befriar sjukvården från den lokala/regionala politiska överbyggnaden.

 

Sjukvård är i alla län en av de mest avancerade verksamheterna som finns. I de flesta län är sjukvården helt outstanding; ingen annan sektor har så många universitetsutbildade specialister och kräver så mycket teknisk och logistisk excellens som sjukvården.


Att denna avancerade fullblodspärla till verksamhet skulle ledas av ett lekmannastyre i ett landstingsfullmäktige är blott och bart en chimär. Många landstingspolitiker har utvecklat stor personlig kompetens och förvärvat breda och djupa kunskaper inom sjukvårdsområdet. Så är det naturligtvis. Men detta är just personliga egenskaper och har inget med partipolitik att göra.
Att låtsasstyra sjukvården genom landstingen blir alltmer illa för varje år som går. Landstingsskatter kommer att behöva höjas högt och snabbt framförallt i alla de landsdelar där sjukvården redan i idag är otillgänglig och otillräcklig relativt andra delar av landet. Det folkliga inflytandet över sjukvården kan hanteras på betydligt bättre sätt än genom politiska partier som knappt någon vanlig människa är med i nuförtiden.


Det folkliga inflytandet är dessutom redan betydligt större än vad det någonsin varit. Ett mer utbildat och jämlikt folk som dessutom har utbyggda valmöjligheter i ryggen har väldigt mycket att säga till om.
Att knyta det folkliga inflytandet till landstingsval där en stor del av medborgarna inte vet vad de röstar på och om; det är handen på hjärtat ingen demokratisk höjdare. Bättre då att anpassa politiken till verkligheten; medborgarna och rikspartierna beter sig ju som om staten hade det odelade ansvaret för sjukvården.
Staten – som ju redan styr genom lagar och genom stora statsbidrag, genom anvisade nationella centra för viss avancerad vård, genom universitetssjukhusens forskning och genom Socialstyrelsen – borde ta steget fullt ut och ta det hela och odelade ansvaret för sjukvårdens finansiering och nationella närvaro.


Utvecklingen kan gärna tas stegvis och på prov. Låt de mest välskötta landstingen/regionerna fortsätta i egen regi om de vill. Staten kan i ett första steg ta över de tio sämsta landstingen och sköta dem som ett statligt sjukvårdsföretag.
Det känns som om de kommande fyra åren är ett bra tillfälle att ge människorna chansen till en bättre och mer jämlik sjukvård.
Widar Andersson

 

 

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson

Bloggar