WidarDirekt Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl ger oss i ”Ledarintervjun” (16/2) en chans att ta del av Mauricio Rojas perspektiv på Sverige och världen. För mig utgör intervjun ett kärt återseende. Tillbaka i tiden hade vi en del att göra med varandra. Han var en fascinerande personlighet då; stark, skör, intellektuell, känslosam, bildad, jämlik, latinamerikan och svensk. Motsatsparen – som är det som per definition ger underlag för fascinerande personligheter – kan staplas på hög när det gäller Rojas. Det tänker jag inte göra.

När jag läste Tove Lifvendahls intervju med den nutida Mauricio Rojas slogs jag emellertid av en insikt om vad och vilket motsatspar som verkligen fångade och fångar mig med honom: Vänster och Höger. Det är det han är. Han är både vänster och höger. Och han tar ut svängarna som både vänster och höger. Det är det jag gillar.

Mauricio Rojas inledde sin bana som vänsteraktivist i Chile. Han formades den hårda vägen i skarpa lägen. Väl i Sverige utvecklades han steg för steg till en riksdagsledamot för Folkpartiet, han samarbetade en del med Moderaterna, han var i ledningen för högertankesmedjan Timbro, med mera och med flera högersignalerande positioner och uppdrag.

Mer att läsa: Utländsk brottslighet. (Widars ledare om Rojas från 2005.

Vänsteraktivisten finns dock där hela tiden; så läser jag honom. Hela hans ingång i integrations- och migrationsproblemen lös vänster lång väg. Det var flyktingarnas och invandrarnas väl och ve som stod i centrum för honom. Han var på vänsteraktivisters sätt oerhört tuff och skarp mot makthavares ignorans, fumlighet och kulturella inkompetenser. I Sverige fanns emellertid och dessvärre ingen annan vänster än den som skrek ”fascist och rasist” åt sådana som Rojas. Så där var han inte välkommen.

Dåvarande folkpartiledaren Lars Leijonborg insåg potentialen och rekryterade in Rojas. (Med samma fingertoppskänsla plockade ”Lejonkungen” också in Nyamko Sabuni, en yngre begåvning med liknande kompetenser som Rojas.) Folkpartiet hade dock inte varit just Folkpartiet om man inte efter några år blev rädd för sin egen framgång och därför bytte politik och återvände till den mer trygga sektliknande tillvaron.

Jag tror det är fel att säga att Rojas har ”gått från vänster och till höger.” När jag läser intervjun i Svenskan slås jag istället starkt av känslan att han ”är både höger och vänster.”

Ett litet smakprov:

”Aldrig har det varit så bra som det är globalt vad gäller fattigdom och allt vad du kan nämna, men vi kan inte glömma dem som förlorar på detta, framförallt i de gamla industrinationerna. Deras inkomster ökar inte, deras trygghet försvinner. Vi måste ta itu med detta. Friheten är viktig, men om vi glömmer den andra sidan, kommer andra att plocka upp det. (--) Patriotism är att bry sig om dem som är här och nu, oavsett var de kommer ifrån. Eliterna måste komma tillbaka till det här, bejaka sitt folk. Annars blir det protester och populism.”

Detta är inte framförallt en hyllning till Mauricio Rojas. Min poäng är att beskriva kraften i att vara både höger och vänster. Ensidiga vänsterröster är lika tröttande i mina öron som ensidiga högerröster.

Det är vänsterns klara blick för orättvisor, förtryck och mobbing i kombination med högerns rationella blick för ordning, sammanhållning, jämvikt och balanser som jag letar efter.

Att vifta bort problemen med invandring och bara lägga nya förslag om anhöriginvandring och nya asylgrunder är lika tokigt som att vifta bort världens problem som leder till folkvandringar och ensidigt propagera för gränshinder. Jag leds ihjäl av symbiosen mellan medier och klimatskräckpastorerna på samma sätt som jag förstrött vänder blad när klimatförändringsförnekelser ploppar upp. Jag längtar efter vänsterrösten som tar strid för alla – framförallt fattiga och oskyddade människor – vars liv hotas av klimatförändringar – men som tar fram ”högeringenjören” i industrierna när det talas om åtgärder och lösningar.

Det som gör Mauricio Rojas till ett bra exempel i sammanhanget är att hans vänsterhöger inte handlar om triangulering; jag talar inte om poserande i olika frågor för att attrahera både högt och lågt.
Rojas är genuin vänsteraktivist och genuin högerlektor. Det är det som är kraften och det är det som fascinerar mig med honom. Politiskt är det ju också där i skärningspunkten mellan orättviseaktivism och ordningsadministration som de mest väsentliga verkligheterna är belägna. Så tänker jag i vart fall.
Widar Andersson

WidarDirekt Kunskapsresultaten i svensk grundskola har kraftigt försämrats under ett par decennier. Den seriösa diskussionen om hur detta kan komma sig och om vad som bör göras åt det har minst sagt haft det trögt i portgången.
Problemen har dimmats ihop till abstrakta utmaningar av olika slag. För att uttrycka det sammanfattat och lite tillspetsat så är inrikespolitikens ännu förhärskande SD-frossa sannolikt den största enskilda orsaken till den vingklippta och stympade diskussionen om de fallande kunskapsresultatens orsaker och motmedel.

Mer att läsa: Svensk rädsla för kunskap.

Bland mer oblyga människor ute i verkligheterna har det under lång tid varit uppenbart att den med svenska mått mätt omfattande invandringen till Sverige har mycket med saken att skaffa. Förnekelsen om dessa samband har varit legio i vart fall från skolministrar från Jan Björklund och framåt. Förnekelsen har i sin tur vidgat klyftan mellan folk och myndigheter, öppnat upp för tillväxt för – som det upplevs – sanningssägande partier som SD och förnekelsen har även säkerligen bidragit till att invandringens betydelse för skolresultaten både har överdrivits och setts som mer ödesbestämd än vad den är.
Politik och myndigheter har pysslat med sina ”utmaningar” och sina omskrivningar av problemen medan det ute i hundratals svenska skolor har kämpats med effekterna av för stor invandring från avlägsna länder där människornas kunskaper, skolunderbyggnad och ”västliga färdigheter” har varit på mycket låga nivåer.

Det fria skolvalet har pekats ut som ett problem, friskolorna har pekats ut som problem, konferensarrangörerna i Sverige har jublat över alla ”likvärdigskolakonferenser” som arrangerats, Skolinspektionen har jagat skolor utan bibliotek med pappersböcker, Lärarhögskolan, lärarlöner, bristande rättsskydd för lärare och allt annat tänkt och otänkbart har pekats ut.
Allt detta är självfallet inte poänglöst och/eller helt fel. Det som skapar klyftor och det som spär på överdrifter är dock frånvaron av vuxna samtal om hur saker och ting hänger ihop.

29 januari i år kom så västvärldens ekonomiska samarbetsorganisation OECD med en rapport om den svenska skolan och invandringen. Rapporten beställdes av den förra regeringen och är en översyn med några policyförslag som OECD: s utbildningsexperter genomfört i närtid.

Rapporten erbjuder intressant läsning. Det viktigaste – som jag verkligen hoppas att inte minst utbildningsminister Anna Ekström, stödpartisten Jan Björklund och även M-ledaren Ulf Kristersson tar fasta på – är att OECD utan omskrivningar och omsvep beskriver verkligheterna sådana som de ser ut: Resultatet har varit dystert för svenskt vidkommande vad gäller resultaten för invandrarungdomarna. Vilket också blir tydligt när det gäller resultaten i skolan rent allmänt. Nästan två tredjedelar (61 procent) av barnen till första generationens invandrare misslyckas med sina studier. Detta är betydligt fler än i de flesta andra länder.”

Jag kan bara inte låta bli att citera ytterligare en mening som är en lisa för själen för en som aldrig tvekat om det rätta i att ge människor chansen att ta chansen bort från dåliga skolor och dåliga sammanhang i stort: ”För att lösa problemen föreslår OECD ett antal åtgärder. En av dessa är att underlätta för ungdomarna att välja skola.”
Problemet är faktiskt att alldeles för få väljer skola. Inte tvärtom. Skolvalet behöver säkerligen reformeras för att ge nytillträdande bättre chanser. Men det är en annan sak. Lyftet från elände och kunskapsbrist är när det går som bäst en kombination av myndigheters tryck och stöd och den enskildes driv och kamp och egenmakt.

De svenska skolresultatens förbättring kräver således enligt OECD en kraftfull och riktad satsning på de invandrade barnens kunskapstillväxt. Språkträning är A och O, konstaterar experterna som har en bred och djup internationell översikt när de ger sina råd till medlemslandet Sverige.
Kanske kan vi snart sluta låtsas; så tänker jag. Kanske kan OECD-rapporten bidra till att skolpolitikens kärna och bästa stämningars längtan återigen blir kunskap, kunskap och kunskap?
Widar Andersson

WidarDirekt ”Jag är inte kinkig”, sa moderatledaren Ulf Kristersson. Orden föll i ett replikskifte mellan Kristersson och SD: s ledare Jimmie Åkesson under onsdagens partiledardebatt i riksdagen. Ulf Kristerssons ord kan bli klassiska. Eller i vart fall bevingade. Avsaknaden av kinkighet gäller i detta fall Kristerssons inställning till andra partier som av olika skäl vill rösta på moderaternas politik.

”Jag har inget emot om Sverigedemokraterna eller Vänsterpartiet vill rösta för vår politik”, sa moderatledaren.
Dessa egentligen självklara och enkla ord är i själva verket ett slags kastad handske. På andra sidan i riksdagspolitiken står nämligen ett block som har isoleringen av sverigedemokratiska röster högst på banéret. Lite lättvindigt skulle vi således kunna beskriva det som om den politiska kampens nya fronter står mellan de kinkiga och de okinkiga.
De tre ledande blockföreträdarna statsminister Stefan Löfven, liberalernas Jan Björklund och Centerpartiets Annie Lööf betonade starkt – med något olika ordval – att den regeringsbildning som nu kommit till stånd är ägnad att rida spärr mot den nationalism, högerpopulism, rasism med mera som präglar så många andra europeiska länders politik. Att hålla ”SD borta från inflytande” är typ det svenska bidraget till kampen för den liberala demokratin.

Mer att läsa: Kampen förs på nya fronter.

I långa loppet känns Socialdemokraterna malplacerade i den kinkiga gruppen. Retoriken riskerar – i brist på riktig saklig substans – att bli så pass högtravande att den med visst fog kan uppfattas som attacker mot hur de nordiska länderna sköter sin politik. Det kan också ses som att regeringen och dess stödpartier – med stöd av Vänsterpartiet – ser sig som mer och finare demokrater än andra riksdagspartier. Inte minst riskerar S att bli inlåsta tillsammans med maktfrånvända aldrigretoriskt skolade partier och politiker. Det är ingen bra miljö för socialdemokratin som jag känner den. 

Moderaterna tycks nu ha bestämt sig för att fortsätta ”gnugga vidare” på den sverigedemokratiska stenen för att mjuka upp opinionen i partiet och för att känna av opinionen ute hos medborgarna. Processen har pågått sedan januari 2017 då den tidigare partiledaren Anna Kinberg Batra tog upp behovet av att tala med sverigedemokrater som man talar med andra partister i riksdagens utskott. Då dök partiets siffror, Centerpartiet slevade i sig M-kött och Kinberg Batra fick gå. Nu är läget annorlunda. C och L har valt S före M. Moderaterna och Kristdemokraterna är ett tight miniblock och SD-ledaren talar så ofta han kan om ett ”konservativt block” mellan M, KD och SD.

Och nu säger alltså Ulf Kristersson att han inte är kinkig. Yttrandet fälldes på ett lättsamt sätt under ett ordskifte med Jimmie Åkesson där de båda diskuterade liberalism och konservatism under ovanligt avspända former.
”Ni vill samarbeta med halva vårt parti; med det konservativa. Men vår andra hälft är liberal”, sa Kristersson. Jimmie Åkesson replikerade att ”det konservativa i Moderaterna tycks inte förhindra dem från att förhandla och regera med liberaler medan det liberala i Moderaterna tycks kunna stoppa förhandlande med oss konservativa?”

De tre stora partiernas ledare hade en bra debatt i riksdagen. Jimmie Åkesson uppträdde balanserat och som en möjlig framtida makthavare i de flesta av sina anföranden och repliker. Mycket rullar hans väg så här långt. Ulf Kristersson visade gott humör som företrädare för "det" borgerliga partiet i riksdagen. Stefan Löfven kändes redan hemtam i det nya läget och tycktes må så där bra som socialdemokrater som regerar gör när de får skäll från alla håll. I det korta perspektivet – mandatperioden – bedömer jag att regeringen är i stort sett ohotad. Det finns inga alternativ. Löfven sitter på extravalsknappen och kan vid eventuellt behov manövrera så att allvarliga utmaningar kvävs i sin linda. 

På lite längre sikt, framemot nästa val, kan läget dock vara annorlunda. Då kan ”jag är inte kinkig-linjen” ha vuxit till sig i opinionen och det kan vara tänkbart för folk och politik att regera även om det innebär förhandlingar med SD då och då. Så kan det bli.
För nu vet vi bara att Moderaterna förefaller ha bestämt sig för att utmana på de nya fronter som regeringsbildningen har dragit upp. Vilket känns mycket intressant och högst relevant i det läge vi befinner oss. Det kommer att bli en tuff kamp.

Widar Andersson

WidarDirekt Det politiska språket är ibland extra freudianskt. Vi säger en sak som mer speglar undermedvetna känslor än medvetna tankar.
Ett uttryck som mycket väl kvalar in i Freudgruppen är den decennielånga diskussionen om det bästa sättet att ”hantera SD” så att partiet slutar växa och börjar minska.

Föreställningen om att det finns ett visst sätt för andra från höger och till vänster att hantera Sverigedemokraterna är en undermedveten känsla av att det inte borde vara så att SD är uppe och utmanar de stora partierna om ledartröjan.
När SD ändå växer och styr och ställer med det mesta i politiken så uppfattas det som ett hanteringsfel från de andra partierna.
Självfallet spelar det roll för alla partier hur andra partier beter sig gentemot dem. Att ett parti som SD – vars grundläggande kärnvärde är kritik mot invandring – skulle vara möjligt att hantera av andra är dock precis lika verklighetsfrämmande som att diskutera hur Socialdemokraterna eller Moderaterna ska hanteras av andra partier.

Mer att läsa: Bytet är nedlagt och delat.

Efter de två senaste mandatperioderna är det solklart så att Sverigedemokraterna hanterar sig själva. SD som till sin absolut största del består av tidigare S- och M-väljare kan givetvis gå lite upp eller ner i opinion och i valresultat här framöver. Föreställningar om att det skulle finnas något särskilt knep för de andra partierna att få Sverigedemokraterna att sjunka ihop till normal småpartistandard i riksdagen är dock föga förankrade i den riktiga världen.

SD låter sig inte hanteras på något särskilt sätt. Däremot är det viktigt att hela det stora samhällskomplex av problem som SD lyfter genom sin blotta och växande existens, tas om hand på ansvarsfulla sätt av andra partier; framförallt de regeringsbildande partierna förstås.

Ordentliga, strukturerade och underbyggda tankar och reformer är vad som behövs för att kunna hantera problemen på ett bättre sätt än idag. Undermedvetna känslor om att hantera SD på något särskilt sätt är däremot snarare en del av problemet än av en möjlig lösning.

Widar Andersson

WidarDirekt Socialdemokratins klassiska styrka är pragmatismen och maktinriktningen. Från borgerligt håll fnyses ofta åt att S ”vill ha makten framför allt.” De borgerliga borde snarare se att bjälken i sitt eget öga är bristande maktinstinkt innan det klagas på socialdemokratin. Vilket denna höst och januari mycket väl illustrerar. Att de borgerliga misslyckades att bilda regering med de förutsättningar som fanns i riksdagen är enkelt uttryckt mycket dåligt. Satta i ett motsvarande läge skulle Socialdemokraterna aldrig ha tvekat på grund av SD. Tro mig på mina ord.

Mer att läsa: För många extremister.

Nu öppnade det klassiska borgerliga inbördeskriget återigen för en S-regering. Men självklart har även S tilltagande problem. Den gamla enpartitiden är förbi sedan länge. Socialdemokraterna får knixa och knaxa mer än vanligt för att få till det. Förra mandatperiodens samexistens med V och MP har nu utökats med de två små liberala partierna C och L.
Utspädningen innebär givetvis risker. Konstigt vore det annars. Svärmen av liberal/vänsterpartier runt S skapar större risker än vanligt. Socialdemokraterna kan behöva släppa den konservativa flanken obevakad för att hålla sig väl med de liberala. Där finns den stora risken för socialdemokratin och för Sverige. Förra mandatperioden åstadkoms stabil politik då det behövdes genom uppgörelser med framförallt Moderaterna. Nu har S en egen liberal/vänstermajoritet att vårda vilket kan få politiken att driva iväg långt bortanför allfarvägarna.

Utöver de fyra partierna Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna som skrivit under utkastet till ”Sakpolitisk överenskommelse” så nämns ytterligare ett parti i texten: ”

Denna överenskommelse innebär att Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden.”

För att få igenom det sakpolitiska utkastets förslag till statsminister så krävs pikant nog att Vänsterpartiet inte röstar nej i voteringen på onsdag förmiddag.

Det ska bli intressant att höra hur Jonas Sjöstedt på onsdag – eller om gruppledaren får äran att föra ordet – motiverar att partiet släpper fram en regering där det explicit sägs rakt ut att en grundläggande målsättning är att V inte ska ha något inflytande.

Saken är säkerligen omhändertagen på något sätt. Men priset måste vara rimligt högt för den nya regeringen. Vänsterpartiet skulle säkerligen kunna gå starkt i ett extraval som utlösts av att partiet satt ner foten och stoppat en regering som vill gå i ”riskkapitalbolagsdirektörernas ledband och hota tryggheten för hyresgäster och löntagare” eller hur det nu brukar låta från det hållet.
Så det vill till något extra för att V ska släppa fram en regering som i sitt program pekar ut att V inte ska ha något inflytande. Jag tror inte det räcker med några fraser om att ”detta skattesänkande och rikemanskramande” alternativ trots allt är bättre än en regering med ”nazism, fascism och rasism” på programmet.
Som sagt. Ska bli intressant att lyssna på.

Widarvideo: Allt mer bisarr regeringsbildning.

Övergång till utredningsregering

Det kommer att våras för utredarskrået under mandatperioden; den saken står klar. Jag har då aldrig i mitt liv sett så många förslag på utredningsuppdrag som i den ”sakpolitiska överenskommelsen.” Att komplexa saker behöver utredas och analyseras; det är självklart. Anhopningen av utredningar är dock så manifest i dokumentet att sakpolitiken faktiskt höljs i dunkel. Vilket kanske är nödvändigt med tanke på all den misstro som finns lagrad mellan partierna?

Mer att läsa: Hör finns den politiska mitten.

Jag har absolut inga problem med att Socialdemokraterna byter ut V mot C och L som särskilt gynnade oppositionspartier. Landar många av de utredningar som finns i utkastet på goda och vettiga slutsatser som dessutom också genomförs så är mycket vunnet med det.

Problemet är ett annat i mina ögon.
Utöver att huvuddelen av de 73 punkterna i överenskommelsen är kostnadsdrivande för det allmänna utan att jag kan ana beredskapen för motsvarande besparingar, så är ett grundproblem att regeringens attityd och utstrålning blir mer liberal även på de områden där mer konservativ stramhet är av nöden. Utredningsbeskeden om nej till nya grund- och gymnasieskolor på religiös grund och om införandet av språkkrav för att bli medborgare i Sverige är helt ok. Förstås. Men de har högst marginell inverkan på verkligheterna.

I den utredning/kommitté som enligt överenskommelsen ska ta sig an dessa frågor så uttalar de fyra partierna att de gemensamt ska driva införandet av ännu en ”humanitär skyddsgrund” för att få uppehållstillstånd i Sverige och de är också eniga om att åter liberalisera anhöriginvandringen; som redan idag utgör den avgjort största invandringsgruppen och det viktigaste integrationsproblemet.

Verkligheterna finns kvar

Utöver det helt nödvändiga beskedet om att den tillfälliga lagen ska förlängas i två år så är detta i stort det hela på det invandringspolitiska området. Vilket är mycket illavarslande för Sverige och för Socialdemokraterna. Flera regeringar har misskött invandringspolitiken under många år. Vilket nu påverkar Sverige på i stort sett alla samhällsområden från pensionssystemets finansiering, finansieringen av kommunernas vård/skola/omsorg, polisens utmattningssymptom, ökad risk för terrorbrott, försämrade skolresultat och till skyhög arbetslöshet i stora invandrargrupper.

Invandring/folkvandring är en naturlig del av tillvaron i världen och i Sverige. Givet vår mycket generösa välfärdsstat vars grundläggande finansiering är beroende av hög produktivitet och högt arbetskraftsdeltagande så är det dock centralt att invandringen totalt sett hålls på låga nivåer. Övergångsregeringens migrationsminister Heléne Fritzon har nämnt antalet 14 000 per år som en riktsiffra. Av detta återfinns emellertid inte något alls i den sakpolitiska överenskommelsen. Vilket är mycket oroande. Verkligheterna finns nämligen kvar därute.

Widar Andersson