NORRKÖPING "Med ett anfallsspel med så mycket fläckar spelar det ingen roll om man har ett försvarsspel av cement" twittrade jag ut efter söndagens IFK-seger. Kamraterna är i ett skönt flow, radar upp segrar går inte att överlista bakåt med Filip Dagerstål som står rätt, en Kasper Larsen som inte går att flytta på och en Rasmus Lauritsen som för tillfället ser ut att kunna gå segrande ur en brottningsmatch med en svulten tiger. På ett sätt talande att det är Larsen som vinner nickduellen som Dagerstål klipper (nåja) in till 1-0 precis innan halvtid.

Lika talande att det är Sead Haksabanovic som sätter punkt på det där sättet. Ensam mot ett gäng försvarare stoppar inte det här pånyttfödda energiknippet som kan löpa och utmana hela vägen till London just nu. Sena mål mot Liepaja (hemma och borta) och sent mål i söndags. När andra knäar gasar "Haksa" vidare och backarna har svårt att stå emot. Mot Sirius visade West Ham-lånet till efter 67 minuter innan han passade fram Kalle Holmberg till tvåan. Det är en mäktig förvandling på alla sätt som vi ser av Haksabanovic som kommer lyfta sig en nivå till om han putsar till beslutsfattandet och förmågan att bestämma när han ska utmana och när han ska släppa boll. 

----------

Det där med ett fläckigt anfallsspel då? Det var ju ingen vidare match, kanske att förväntningarna skruvades upp för högt men jag trodde det skulle vara ett större utbud av tekniska individuella nummer och fina anfall när två stora konstgräsdiggare i väldigt bra form släpptes loss. Länge kändes det i stället som en repris på 2018 när det blev 0-0 på Östgötaporten. Det öppnade upp sig andra när Bajen jagade kvittering men på sista summeringsraden kändes det som "Peking" plockade en seger med starka inslag av 2018. Ok, inte så mycket mer. Stabilt och många stunder kontrollerande. Jag vet inte med er - men hur många gånger kommer IFK till ett avslut vid ett omställningsläge? Hur många gånger är inte den sista passningen för svag så att läget där? Alldeles för vanligt. Alldeles för många gånger. 

-----

Men vad som är viktigare, i alla fall just nu, är vad trepoängaren betyder och för med sig. Svaret i båda fallen: Massor. Nu har vi ju en höst som kan bli hur frän som helst även i Peking-land. Europaplats lever i allra högsta grad med den här imponerande sviten. Jag har svårt att se IFK som en guldkanidat, oavsett vad Simon Thern säger. "Går vi rent når vi 64 poäng, förra året hade vi 65. Och man kommer inte vinna på 67 i år. Det ser man. Det är öppnare i år än förra året. Då var det egentligen bara vi och AIK sista fem omgångarna. Kanske att man kan klara sig med nåt kryss, om det är mot någon av toppkonkurrenterna men inte mot de andra. De andra lagen i toppen ska ju mötas också. Vi känns som formstarkast av alla just nu. Vi har 14–0 i målskillnad på de senaste sex omgångarna. Det har jag nog aldrig varit med om", sa mittfältaren till kollega Rosander i går. 

Inställningen och uttalandet - oavsett om Thern verkligen tror på det eller ej - ska omfamnas men termer som "gå rent" när det är åtta matcher kvar och Malmö FF väntar närmast är...svårrimmat.

Vad talar för att IFK kommer att kunna hålla i och bråka hela vägen?

I tur och ordning: 1) Formen. 2) Bekvämligheten att simma i bakvattnet. 3) Försvarsspelet. 4) Spelschemat. 5) Att Peking är som bäst mot topplagen, inte en förlust mot de som ligger topp fem för tillfället.

------

Tesfaldet Tekie lämnar föga överraskande Gent. Utan att ha spelat en enda minut för klubben. Anmärkningsvärt och udda även för att vara kombinationen svensk i Gent. Så här på uppstuds kan jag inte minnas att jag upplevt det tidigare, att en spelare köps in utan att få chansen. Utan att få visa upp sig en enda gång i A-laget. Tekie köptes ut från sitt kontrakt i söndags och Eric Smith flydde till lån tillbaka till Skandinavien. Tromsö, tolva i ligan, var knappast överst på Smiths önskelista men när tiden drog iväg, presidenten trilskades och fönstret var på väg att slå igen blev det norska ligan.

När vi är inne på Gent. Kolla antalet managers/tränare klubben hunnit med att beta av under 2000-talet. 

Imponerande. Eller något.

NORRKÖPING 27 passningar byggde upp ettan. Femte raka nollan (klubbrekord). Mäktiga 5-0. Plötsligt bara fyra poäng efter Malmö FF som har sista Europlatsen. Det fanns en hög med siffror som stack ut efter Pekings fina söndag på Östgötaporten. (Vätskepauser i slutet av augusti!) och det är svårt att hålla fingrarna borta från tabellen, kalkylera och fundera: "Kanske ändå..."

Och med kanske ändå pratar vi om en topp tre-placering efter 30 omgångar är realistiskt. Vad som talar för det är inte bara formtoppen och försvarsspelet som just nu gör Peking till ett av allsvenskans mest svårstoppade lag.

Spelprogrammet är inte alls så dumt för att fortsätta segersviten och vara en utmanare som kan närma sig topptrion. 

Fem av nio matcher spelas hemma: Hammarby, Örebro, AFC, Kalmar och Djurgården.

Fyra borta: Malmö, Falkenberg, Sundsvall och Häcken.

I en höst som kändes rätt så iskall efter uttåget mpt Hapoel Beer-Sheva har Sead Haksabanovic och IFK Norrköping aldrig sett bättre ut.

Det kan man tycka vad man vill om, att det är först nu som det sitter ihop i en poängproducerande och välspelande enhet men hattades för mycket och för länge och det drog ut på startsträckan. 

----

Helsingborg var inte bra. De mår inte bra. De uppträdde därefter. Helvetesveckan med Henrik Larssons avhopp, Andreas Landgrens korsbandsskada, Pär Hansons ofrivilliga pensionering på grund av skada och cuptorsken mot Oskarshamn fortsatte med en genomklappning och hemska 0-5. Det var en insats och ett resultat som liksom låg i tiden och puttrade. Men att Andreas Granqvist ska rappas hårdast är inte klädsamt. Han har gjort det ett tag nu. "Granen", ni vet landslagsbacken som för lite drygt ett år sedan kallades landsfadern när han sköt, drev och ledde Sverige till VM-kvartsfinal? Spelaren som kom hem, för att runda av karriären och spelade gratis ett tag för att inte anstränga HIF:s ansträngda ekonomi ännu mer. Guldbollenvinnaren. Den alltid rakryggade. Ambassadören. Vi ska akta oss för att spotta ur oss för hårda ord om Andreas Granqvist.

Han har ett stelare och segare steg än tidigare. Han glänser inte och imponerar inte för tillfället. Han är på väg över kullen - men kom igen. Det är på sin plats att inte såga ned Granen fullständigt. Vi är alldeles för kassa på att uppskatta de stora. Det från många håll onyanserade kritiserandet av en av de bästa backarna vi haft är inte vackert. Det handlar inte om att han ska sättas på en piedestal eller att han är immun mot att granskas - utan om ett tunnelseende som jag har svårt för. I min värld är han inte spelaren som har svårt att hänga med. Han är spelaren som inte kommer vika ned sig för att rädda Helsingborgs säsong. 

-------------

Jag såg en bra säsong för Djurgården men om de skulle ta hem det är det en lika stor överraskning som Pekings guld 2015. Tre före detta IFK:are, Emir Kujovic, Astrit Ajdarevic och Nicklas Bärkroth, mår ganska bra nu. Det var inget annat än ett sjujäkla statement i Malmö i går. 

-------------

Pratade med Kalle Holmberg i förra veckan och det är helt enligt planen att han berättar att han är inställd på att det är sista månaderna i IFK. Kollade anfallarens stats i Peking: 67 starter. 31 mål. Fina siffror men det är också en spelare som delar fansen på ett sätt som inte är så vanligt. Debatten om Kalle Holmbergs storhet och styrkor slutar egentligen aldrig. Den dagen han lämnar är jag övertygad om att det är en spelartyp som kommer saknas. 

-------------

Hann även med en intervju med Eric Smith som inte höll tillbaka med att han inte är särskilt nöjd med fotbollslivet i Belgien. Missade ni snacket har ni det här

-----

Adin Bukva hade en plats i IFK:s A-trupp 2016. Det lossnade aldrig och forwarden snurrade runt i Sylvia, Åtvidabergs FF och Smedby. Nu? Fotbollen agerar på oförutsägbara sätt och med hjälp av agenten Martin Klette har Bukva fått ett proffskontrakt med Gozzano. Där har Norrköpingskillen redan hunnit med att träningsspela mot Inter och det har startat bra för Bukva som nätade mot Alessandria.

Pontus Almqvist förlängning över 2023 är smartaste tänkbara drag av IFK. Anfallaren kan mycket väl vara nästa stora försäljning för IFK men Almqvist behöver ducka skador nu. 

-----

6 721 hittade till Östgötaporten mot Helsingborg. Mot Hammarby och Muamer Tankovic 1 september bör det bli det dubbla. Och ska vi se framåt ytterligare hela vägen till 2 november så spelas sista allsvenska matchen i år på Östgötaporten. Mot? Djurgården. En avslutning med ett SM-guld i potten?

NORRKÖPING Ett par timmar kvar innan det smäller på Turner Stadium. Det senaste är att Maic Sema inte kommer till spel. Smällen mot knäet som tvingade "Maican" att kliva av i halvtid mot Elfsborg har inte läkt och det blir med all säkerhet Simon Thern som kliver in, jämfört med det lag som 2-0-vann i söndags. Jens Gustafsson måste vinna i Israel för att ta "Peking" vidare i Europa League, vidare mot Play Off och mot vad som kan bli en urladdning på flera plan mot Feyenoord. Men de är en bra bit kvar innan det. Låt oss i stället se över vad som hände under transfersommaren och vilka värvningar som sticker ut. Här är de tio bästa köpen:

1) Nabil Bahoui, AIK (kontraktslös)

Inte så att "Nabbe" behöver en närmare presentation och om det fanns någon som tvivlade på var 28-åringen stod efter att ha flackat runt i Hamburg och Grasshoppers smackade han in två mål i comebacken mot Eskilstuna.

Bahoui bidrar med både tyngd, finess och spets. Summerat: Ett guldvapen.

2) Hosam Aiesh, från Östersund till IFK Göteborg

Personligen tyckte jag att han var för flängig, för ineffektiv och fladdrig. När Aiesh - i samband med att stjärnorna lämnade ÖFK - blev en mer vuxen och mogen i sin spelstil tog han steget till att bli en av seriens bästa i en mot en-spelare. Svårfångad och med självförtroende kommer 24-åringen som är hemma i Göteborg igen att fortsätta att vara ett hot. Spännande att följa i en annan miljö.

3) Maic Sema, från Sundsvall till IFK Norrköping

Han hann bli 30 bast innan han fick dra på sig IFK-tröjan.

Sitter på egenskaper som ett passningsälskande IFK behöver för att inte gå vilse i sitt duttande. Rivstart med mål i debuten. Klokt av IFK att ta hem Sema. 

4) Gustaf Nilsson, från Vejle till Häcken 

Hur ersätter vi Alexander Jeremejeffs tyngd, storlek och målfarlighet? Tänkte Häcken. Och ersatte med tyngd, storlek och målfarlighet. Gustaf Nilsson var stekhet innan han lämnade Falkenberg för Bröndby men lyckades inte bevara hettan. Mellanspel i Silkeborg och Vejle men nu är 197-centimetersmannen tillbaka på västkusten. Tveklöst att det finns fina saker att i den gänglige anfallaren. Andreas Alm kan mycket väl vara mannen som får fram godiset.

5) Felix Beijmo, lån från Werder Bremen till Malmö FF

Fyra raka kryss och storfavoriten som hade ett bra grepp om Lelle Johanssons pokal är under press. Rätt att ta in en 21-årig back som inte lyckades ställa om till livet som utlandsproffs? Jag tycker det. Inte minst för att det rör om i rivaliteten mellan två guldjagande rivaler. Sedan kan Beijmo bidra med fart och energi. Intressant omstart i en rafflande höst.

6) Johan Blomberg, lån från Colorado Rapids i MLS till Sundsvall 

David Mitov Nilsson ska hålla tätt. Johan Blomberg ska skjuta till fart och kreativitet för att rädda Sundsvall kvar.

Lättare uppdrag finns. Mer avundsvärda också men liksom "Giffarna" har inte den tidigare AIK-spelaren så mycket att förlora eller tänka på. Det är bara att göra vad han gör bäst: Tuta och köra. 

7) Aron Jóhannsson, från Werder Bremen till Hammarby 

Kommer med en finfin meritlista till söder. Både klubb-och statistikmässigt. 29 mål på 58 matcher för AZ Alkmaar. Senast en sejour i Werder Bremen. Anfallaren tar plats i ett Bajen som gör överlägset flest mål i allsvenskan. Chanserna att Hammarby kommer fortsätta att vara en svårstoppad offensiv faktor minskar inte direkt. 

8) Emir Kujovic, från Fortuna Düsseldorf till Djurgården

Ja, jag vet att jag ifrågasatte värvningen. Det gör jag fortfarande. 31-åringen har knappt varit i hetluften efter att han flyttade från Norrköping. Att han skulle trycka på skyttekung-knappen och börja ösa in mål är knappas troligt - och det förväntar sig inte heller Djurgården heller.

Inte med en gång i alla fall men 2020 kan - om Kujovic får vara hel och med regelbunden speltid - vara den där avslutaren som Janne Andersson vid ett tillfälle kallade "den bästa han sett".

9) Curtis Edwards, från Östersund till Djurgården

Alltid varit svag för britten som inte ser ut som en elitidrottsman och inte heller rör sig som en men ändå lyckas med passningar, dragningar och avslutningar. Ni såg volleyn mot Sirius va? Snacka om lyckad debut. 

10) Jonas Knudsen, från Ipswich till Malmö

Backlinjen kändes som MFF:s svagaste länk innan säsongen och det är inte så att den åsikten ändrats. Här kommer en dansk landslagsmeriterad back in för att stärka upp. Höga krav, hög potential att infria förväntningarna. 

NORRKÖPING Medan transfernyheterna tilltar i takt - just nu släpptes det att Linus Wahlqvists senaste klubbkamrat i Dynamo Dresden heter Alexander Jeremejeff och att Djurgården gör ett nytt försök att signa Emir Kujovic  - är det dags att på allvar dyka in i IFK:s retur i Israel.

Och ta upp faktumet att det är ett jäkligt fint läge "Peking" har - trots allt. 

Det känns inte som det uppmärksammats tillräckligt. 

Hapoel Beer-Sheva står mellan klubben och en smarrig Play Off-runda mot Feyenoord (som självklart inte tappar 4-0 mot  Dinamo Tbilisi). 

Hapoel Beer-Sheva - ett lag som jag inte darrade när jag såg på Östgötaporten.

Hapoel Beer-Sheva - ett lag som inte kommit i gång med säsongen fullt ut.

Hapoel Beer-Sheva - ett lag som IFK Norrköping absolut kan slå och har bra förutsättningar att överleva.

Rent av: Får IFK ett bättre läge igen tre omgångar in i Europaspelet att förlänga det här äventyret med allt vad det innebär i intresse, pengar och sportsliga smaskigheter?

Tveksamt.

St Patrick´s Athletic och Liepaja dammades av utan att det kostade eller tärde för mycket. Bekväma resor och bekväma motståndare. 

IFK gjorde det utan att behöva ta fram sitt bästa jag, en styrka i sig - och det talar också för en lyckosam retur i Israel. IFK har sin bästa Europa-insats framför sig och det är dags att ta fram den nu. 

Det var frustrerande att se hur Peking inte kunde hitta en växel för att gå för det i första matchen. Det var ett ypperligt läge att ta med sig en vinst till andra ronden men det här mötet lever i allra högsta grad. 

Avancemang mot Feyenoord skulle skjuta till så mycket. Lyckas Jensa Gustafsson räddar han sin egen och IFK:s säsong och det kommer självklart att bli ett fullsatt Östgötaporten mot den nederländska klassikerklubben. 

Händelserna i förväg? Kanske - men det är också fel att det inte snackas mer om vilken frän match som bara är 90 minuter bort.

Där två tidigare Europaspel fumlades bort - Trakai och Rosenborg - känns det som IFK lärt sig läxan men också haft en skön lottning.

Hapoel Beer-Sheva i hettan torsdag kväll är svårast hittills men plockar Kamraterna fram en insats likt den mot AIK borta på Friends är de vidare. 

Det är för sällan IFK når upp till den nivån men 2-0-vinsten visar att den finns där när det klickar. 

----

Simon Thern vilades helt mot Elfsborg i söndags och på mittfältet var det tre spelare som såg piggare ut än tidigare. Alexander Fransson, Gudmundur Thórarinsson och framför allt: Sead Haksabanovic såg bättre ut individuellt och satt ihop bättre som ett kollektiv nav. Egzon Binaku var pigg första 45 innan han försvann. Var jag vill komma? Det är inte längre otänkbart att bänka Thern va? Snarare ett alternativ som kittlar. 

----

Emir Kujovic blev "Kungovic" när han piskade in 21 mål guldåret 2015. Nu ser det ut som Djurgården efter 35 försök att kontraktera anfallaren lyckas med att locka hem strikern till Sverige. 31 bast och iskall under så många år är jag inte den som ställer mig i hyllningskören över draget. Bilden i Norrköping är den skyttekung som öste in matchavgörande mål för fyra år sedan, men backar vi bandet hur det såg ut på vägen fram till att det lossnade för Kujovic var det en kantig, skadedrabbad, otajmad, stel och sökande anfallare som fick mer chanser än vad han egentligen förtjänade av Janne Andersson. Självklart rätt med facit i hand men Kujovic status just nu går att sätta ett frågetecken bakom. Är han verkligen rätt man för ett guldjagande Djurgården? 

NORRKÖPING 2019 gled snabbt tillbaka i osäkerhetens fåra.

På en vecka gick IFK Norrköpng till 2-0 mot AIK till 0-1 mot Sirius och på något sätt känns det talande.

 "Nu kommer de väl få stryk av Sirius bara för det" hördes från ett par håll efter skalpen i Solna.

Det är så vi lärt känna Kamraterna (och så föds 90 procent med ett pessimistiskt DNA i den här stan, icke att förglömma). 

Jens Gustafsson vann taktikmatchen mot den kanske lurigaste av dem alla när det gäller tjuv-och rackarspel, Rikard Norling, men när Gustafssons lag skulle vara det spelförande och kontrollerande laget på hemmaplan blev det som det blivit för ofta när IFK möter betongförsvar och bottenlag.

IFK bollade bort sig själv.

Det var en  35-gradig gratäng att spela i och Sirius (med en rad tunga namn borta)  gjorde det bra - men jag vågar påstå att det var en av de sämsta IFK-matcherna på länge. 

Här vädrade jag ur mig i en spalt om hjärtat och inställningen verkligen var den rätta.  

Och med ett par dagars distans till plattmatchen kan jag inte påstå att jag ändrat inställning i frågeställningen.

Det fanns inte den där frenesin som kan krävas och det är självklart illa att man inte vill mer, men det är extra frapperande med tanke på att IFK hade gått upp på samma poäng som AIK vid seger och tagit sig själva in i matchen om en Europaplats.

Det var till stor del en säsong på spel.

I stället: Noll poäng, det medschwung som AIK-segern innebar pyste ut och med Häcken och Djurgårdens segrar under måndagskvällen minskade framtida marginaler till nya snedsteg. 

Jens Gustafsson tog på sig den svaga insatsen och menade att han inte hade lyckats förbereda laget tillräckligt bra inför eller under match, men när han sedan fick följdfrågor vad han menade så blev det inga fördjupande svar utan ett "IFK Norrköping behöver prestera bättre än vad vi gör idag"-svar och att "det togs för många konstiga beslut".

Det var inte så att IFK-managern gav intrycket att han uppskattade mina frågor till den grad att han kände för att hoppa fram och bjuda upp till dans framför kollega Henrik Rydström (som såg grymt vältränad ut, förresten). 

Här har ni presskonferensen som UNT filmade och publicerade på deras site.

Känslan var att IFK-managern ville skydda sina spelare, en god intention, men att han inte var speciellt sugen på att bryta ned diskussionen varför det såg så illa ut. 

Så det får väl hamna i det här forumet att försöka reda ut. Och jag har försökt, både i tanken och i samtal med andra som följer laget nära.

Det är inte så att åsikterna klingar i ljuv samsyn och frågan som bränner hetast är hur det här tippade och rustade topplaget fortfarande saknar en trygghet.

En självklarhet.

Ett spelsätt och en grundidé hur man ska ta sig an matcher och vad man vill göra ute på planen.

Peking ska passa och Peking ska springa, det är klart men hur väl passar det in med det material som utgör årets trupp?

Egentligen?

På väg up till måndagens U21-match slog mig tanken: "Har IFK en enda spelare i laget som kan klassas som vass i en mot en?".

90 minuters frustrationsfotboll mot Sirius skrek efter en lirare som på egen hand kunde röra om, göra något på egen hand och bryta det där passningsmönstret som nio av tio gånger skedde i sidled.

Pontus Almqvist kom jag fram till. Jordan Larsson, men stänger man av möjligheten att gå till vänster går han inte alls. 

Mer? 

Simon Thern kan driva förbi en eller par motståndare centralt, liksom Alexander Fransson men det sker inte bara för sällan - det leder lika sällan till något i nästa moment.

David Moberg Karlsson, Niclas Eliasson och Nicklas Bärkroth var en behaglig medspelare att skicka ut bollen till när bollen mest skickades runt.

Nu är Kamraterna lättlästa och för lätta att styra bort. 

Gnälligt och negativt i överkant?

Det var ju trots en bra trend innan och en kanonmatch mot AIK.

Kanske, men IFK Norrköping är sexa i den allsvenska tabellen, tio poäng efter Malmö FF och jag tror inte någon känner ett lugn att de kommer att kunna slåss särskilt länge i Europa eller fixa en ny Europaplats som den här säsongen utvecklat sig. 

Var det placerar oss?

Well, det är svårt att bortse ifrån att Jens Gustafsson behöver en framgång i Europa League-kvalet.

För hans egen skull, för klubbens och för att behålla ett allt mer ifrågasatt förtroende på rätt sida av vad som är accepterat. 

IFK Norrköping är ett av de lag i allsvenskan med flest importer. Då slår det alltid hårdare om det inte fungerar. Investerar man dyrt och inte får resultat är måltavlan på ryggen per automatik större. 

Om man inte får samman ett vinnande lag med grabbar från stan så finns det ett stabilare skyddsnät. 

En halv allsvenska och ett Europaspel väntar. IFK Norrköping har en hel del att bevisa. Till att börja med skulle jag vilja se en tydlig bild vad gäller spelsystem, grundidé och vad man vill få ut.

Lita på spelarnas individuella skicklighet att lösa saken fungerar ibland, inte alltid.

Lite som IFK Norrköpings spel.