Widar Andersson

Widardirekt

Ut ur Islambubblan

WidarDirekt Yasri Khan har haft ett par omtumlande dygn. Sedan han i en intervju med TV4 - av religiösa skäl - inte ville ta reportern Ann Tiberg i hand är Yasri Khan hett stoff på alla mer eller mindre korrekta nätsajter. Han är generalsekreterare i föreningen "Svenska muslimer för fred och säkerhet". Han är ersättare i riksdagen för Miljöpartiet i Stockholms län och var intill igår även valberedningens kandidat till en plats i partistyrelsen. Efter uppståndelsen har Yasri Khan stigit av både kandidaturen och partiet.

 Läs gärna: Islam behöver Martin Luther.

I intervjun hann Khan även med att i praktiken instämma i Mehmet Kaplans jämförelse mellan Nazistregimen i Tyskland och staten Israel. Det mest intressanta och tankeväckande med denna saken är att ingen verkar bry sig om hans antisemitiska antydningar medan den uteblivna handskakningen tycks ha skickat chockvågor genom journalistkåren.

 

Tydligare än så kan de svenska förväntningarna på "främlingar" - här främst invandrare och utövande och bokstavstroende religiösa personer - knappast beskrivas. Å ena sidan väldigt liberalt och mångfaldigt - ha vilka åsikter du vill - och å andra sidan väldigt assimileringsinriktat och fyrkantigt - anpassa dig till majoritetssamhällets beteenden och vanor om det ska gå dig väl här i landet.

 Läs gärna: Även islam kan reformeras.

Och så är det naturligtvis. Dels därför att det omvända vore fruktansvärt. Och dels därför att det är det enda som fungerar. Anpassning, assimilering, härmande av majoritetssamhällets sedvanor och handlingsmönster är det som öppnar dörrar och som har förutsättningar att skapa snabbspår för etablering i ett nytt samhälle. Allt annat krånglar till det.

 

Arbetar de flesta svenskar; ansträng dig så att det gör ont för att arbeta du också. Handhälsar de flesta svenskar; handhälsa du också. Pratar de flesta svenska om väder och vind; säg något om vädret du också.

Anser de flesta svenskar att religion är en privatsak som inte ska påverka samhällsliv och arbete; anpassa dig till det. Så ser framgångsformeln ut.

Yasri Khan är naturligtvis fri att hälsa hur han vill. Om han vill ut ur sin islambubbla så är dock mitt råd att låta anpassningen till majoritetssamhället - och inte religiösa läror - styra över hans beteende.

Widar Andersson

 

 
Share on facebook Share on Goggle+
 

När medborgare uppfattas som Hitler

WidarDirekt Så kom den då. Den där opinionsmätningen från ett vanligt och hemtamt opinionsinstitut; i det här fallet Demoskop i en vanlig och hemtam tidning som Expressen: Den där undersökningen där Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna är nästan på vippen lika stora. Det skiljer delar av procentenheter mellan de båda partierna. S får 23, 1 procent av väljarna. SD 22, 9 procent.


Det är hugget som stucket vilket av partierna som är störst. Lägg därtill att Moderaterna når upp till nästan 20 procent. Var och en förstår att medborgarnas intresse för liberala vänstersvängar när det gäller invandring och integration är mycket begränsat.
Sverigedemokraternas framgångar ska inte framförallt uppfattas som andra partiers misslyckanden. Det var mycket längesedan som SD var ett parti som kunde ”hanteras” av de klassiska maktpartierna S och M.

Mer att läsa: När Åkessonnoja slår gängmorden. 

Vi kommer aldrig att få veta hur det egentligen förhåller sig. Men personligen är jag av den uppfattningen att mycket hade kunnat vara annorlunda om S och M – eller i vart fall S eller M i regeringsställning – hade agerat kraftfullt och direkt mot tiggeriet och mot de historiskt sett höga invandringsnivåerna under de senaste 15 åren.


Turligt för SD så föll det sig så att vare sig tiggeri eller invandring har passat in särskilt bra i de dagspolitiska agendorna som har styrt tillvaron för S och M under den period då Sverigedemokraterna växte sig starka.


Socialdemokrater och moderater har antingen varit upptagna med att regera eller med att opponera mot regerandet. Ingendera av positionerna har haft något större utrymme eller bedömt intresse av vare sig tiggeri eller invandring. SD fick därmed hela spelplanen i de frågor som engagerade och oroade medborgarna mest.

Mer att läsa: Befria sig från Sverige.


Att få hela spelplanen är inte synonymt med att också kunna ta hand om hela spelplanen. Mycket har talat emot SD. Det egna partiets ofärdigheter och extremister från järnrören och framåt har självfallet varit bromsoljor i framryckningen. Den samlade kampanjen mot SD från övriga partier och från medierna har också bromsat tillväxten. Men när år lagts till år så har motgångarna vänts till framgång. SD har blivit skickligare och mer medborgaranpassade. Människor långt utanför SD: s valkretsar har också upprörts över vad som på goda grunder upplevs som mobbing mot SD från medierna och från övriga partier.


I Demoskops mätning ser vi svart på vitt att skiftet närmar sig. SD framstår alltmer som en arvtagare till S. Partierna påminner om varandra på så många sätt. Sverigedemokraterna växer också på moderaternas bekostnad. Men den tillväxten handlar nästan uteslutande om invandringsfrågan. För Socialdemokraterna är riskerna större än så. Sverigedemokraterna är ute efter att ta socialdemokraternas plats.


Jag tror att det är några avgörande år för Socialdemokraterna här framöver. Sedan Mona Sahlin tvingades att ta med Vänsterpartiet i den MP-gemensamma utmaningen mot Reinfeldtregeringen 2010 så har det myrsteg för myrsteg gått bakåt.


S möjligheter att på allvar ta sig an de tunga frågorna tiggeri/invandring har försvagats genom de konstellationer som man valt att ingå i och genom den fascism/rasism/nazism-retorik man valt att stödja och upprätthålla och premiera.
Gjort är gjort och spilld mjölk är spilld och allt det där. Och det är sannolikt inte kört. Socialdemokratins fenomenala regeringsrekordinnehav i Sverige handlar inte om ideologier av något slag. Däremot är framgångarna ett resultat av att ligga nära stora och breda medborgaruppfattningar om viktiga frågor. Det är det man har missat på senare tid. Man förväxlade sunt medborgarmotstånd mot tiggeri och höga invandringstal med Hitler och rasism. Då går det som det går.

Widar Andersson

 

 
Share on facebook Share on Goggle+
 

Skräck för SD får S att krampa

WidarDirekt Efter ett initiativ från moderatledaren Ulf Kristersson ska nu regeringen bjuda in riksdagens partier för extraordinära överläggningar om åtgärder mot de kriminella gängens dödsskjutningar. I SVT-programmet Agenda på söndagskvällen 31 augusti meddelade inrikesminister Mikael Damberg att alla partier ”utom Sverigedemokraterna” ska bjudas in till dessa överläggningar. Enligt regeringen har SD ”fel värdegrund” och de förespråkar dessutom enligt S-regeringen allt för ”enkla lösningar” på de svåra och komplicerade problem som ska överläggas om.

Socialdemokraterna har allt att förlora och inget att vinna på det här beteendet.

Man kan tycka vad man vill om olika riksdagspartiers ”värdegrunder” och åsikter om det ena och det andra. Men själva kvintessensen med den parlamentariska demokratin är faktiskt att riksdagspartier utifrån sina utgångspunkter och sin storlek är med och påverkar och utformar landets politik.

Sverigedemokraterna har sjutton procent av rösterna i senaste riksdagsvalet, är riksdagsparti sedan 2010, har ledamöter i alla utskott i riksdagen, sitter med i försvarsberedningen och partiledaren Jimmie Åkesson är ledamot i den migrationspolitiska kommitté som inleder sitt arbete nu här snart

Riksdagen, riksdagens utskott, försvarsberedningen och migrationspolitiken – där SD deltar som vilket parti som helst – handhar varje dag svåra och komplicerade problem som inte låter sig hanteras med hjälp av konstiga värdegrunder av olika slag. Att peka finger åt SD just när det gäller komplexiteten i de kriminella gängens dödsskjutningar ter sig därför mycket långsökt och skruvat.

”Dagisfasoner” var kommentaren i SVT från en talesperson i SD. Jag vet inte vad förskolorna har gjort för ont för att dras in i detta. Agerandet från regeringen är kort och gott dålig, irrationell och oklok politik.

Det som krampar för S är invandringspolitiken. Frågan om dödsskjutningar och kriminella gäng är bara ett av flera angelägna samhällsproblem där S på grund av invandringspolitisk blygsel har svårt att leva upp till traditionell folklig och politisk rationalitet.

Mer att läsa: Filipstad öppnar våra ögon.

Förmågan att tala om en spade som en spade har sjunkit. Utrymmet för en ledande socialdemokrat att ta itu med frågor sådana de är utan att ängsligt snegla på invandringsfrågan har begränsats anmärkningsvärt. Jag vet inte riktigt hur det har gått till. Det finns ju mycket bra folk. Stefan Löfven själv naturligtvis, Magdalena Andersson, Peter Hultqvist, Lena Hallengren för att nu bara nämna några av de främsta.  Men det vill sig liksom inte.

Försöket att utestänga SD från de här överläggningarna kommer dessutom bara att leda till att SD får större sympatier och till att alltfler ställer sig frågan om det är S rädsla för invandringspolitisk kritik som gör att man vill hålla SD borta från rampljuset?

Stefan Löfven – eller någon annan ledande socialdemokrat som talar för partiet – behöver göra ungefär det som Ulf Kristersson gjort för Moderaterna: Ställa sig upp och säga att den tidigare invandringspolitiken inte har varit tillräckligt stram och reglerad. Mottagandet har blivit dåligt och det svenska samhället utsätts för stora påfrestningar genom detta. 

S behöver dessutom visa att man menar allvar genom att avstå från framtida tokerier likt den så kallade gymnasielagen och liberaliseringar i anhöriginvandringen och arbetskraftsinvandringen till lågkvalificerade arbeten.

Mer att läsa: Den fria svenska marken förenar.

Gör man detta så är partiet dels i harmoni med sina vanliga väljare. Dels kan man frejdigt diskutera dödsskjutningar och kriminella gäng med alla partier. Problemet med dödsskjutningarna och kriminaliteten är nämligen helt och totalt svenska problem.

Visst har en alldeles för omfattande invandring och misslyckad integration starkt bidragit till kriminaliteten. Men problemen finns här i Sverige. Att älta de kriminellas och de mördades blodsband och ursprung är en återvändsgränd.

Det enda rationella förhållningssättet är att se problemen i vitögat och konstatera att detta är ett svenskt problem som utspelas i Sverige och som kräver en svensk regering som har förstånd och förmåga att överlägga med hela den svenska riksdagens alla partier och värdegrunder.

Widar Andersson

 

 
Share on facebook Share on Goggle+
 

Filipstad öppnar våra ögon igen

WidarDirekt Filipstad gör sig återigen bemärkt i invandringspolitiken. För snart fyra år sedan – i november 2015 – vill jag hävda att Filipstad hade en avgörande roll för den omläggning av politiken som den S-ledda regeringen genomförde. På Folkbladets ledarsida skrev jag så här 2 november 2015:
”Som bland andra utrikesministern och regeringens mest erfarna politiker Margot Wallström konstaterade i DN nyligen så finns det en punkt då flyktingmottagandet blir en sådan påfrestning på det svenska samhället att vi inte klarar mer: "Vi kan inte upprätthålla ett system där det kanske kommer 190 000 människor varje år, i längden kommer våra system att braka ihop. Och det mottagandet kommer inte att få folkligt stöd." I intervjun med DN redogör Wallström också för ett samtal med Filipstads kommunalråd Per Gruvberger. "De vet inte hur de ska klara sin budget, de har upp till 200 barn som de inte kan placera i skolan nu. Och socialtjänsten går helt på knäna", berättar utrikesministern.”

Tidigare denna vecka skildrades Filipstads nutida vardag i ett omskakande reportage i SVT: s Uppdrag Granskning. Per Gruvberger och hans kollegor har inget lätt fögderi att sköta. Den lilla värmlandskommunen har fått många nya innevånare från bland annat Syrien, Somalia och Irak. Huvuddelen är arbetslösa, många är lågutbildade och ett slags funktionella analfabeter. Uppdrag Granskning visar också att inflyttningen till Filipstad motsvaras av en nästan lika stor utflyttning från kommunen. Svenskar med jobb lämnar medan nyanlända utan jobb kommer.


Förhoppningsvis tar Filipstad än en gång rollen som ögonöppnare i politiken. Margot Wallström talade 2015 om ett läge där det ”kanske kommer 190 000 människor varje år.” Riktigt där är vi inte än. 2018 beviljades 120 000 uppehållstillstånd. Siffrorna för januari – juli 2019 landar på 71 000 beviljade tillstånd.


Givet dagens regelverk – uppluckrade anhöriginvandringsregler och möjlighet att från andra sidan världen få arbetstillstånd i Sverige för okvalificerade arbeten (tillstånd som i sin tur på lite sikt ger rätt till anhöriginvandring) – är det emellertid inget snack om att vi rör oss upp mot Wallströms 190 000.
Avståndet ner till de siffror – 5–8000 per år – som Moderaterna nyligen angav som målsättning för invandringspolitiken är på motsvarande sätt alltmer gigantiskt avlägsna.

Videoklipp: Statens inkompetens är problemet.


Exemplet Filipstad visar att problemen inte var tillfälliga 2015. Tvärtom bör vi räkna med att problemen växer. Andelen i befolkningen med rätt att på det allmännas bekostnad ta sina anhöriga till Sverige, den andelen växer stadigt. I Filipstad syns det extra tydligt. Men det är inte ett Filipstad problem. Det är ett statligt problem.


En del av problemets orsaker är – som jag ser det – en märkligt frånvarande socialdemokrati i de här frågorna. Rädslan för SD tycks ha förlamat partiapparaten. Trots att hälften av SD består av tidigare S-väljare så är det bara enstaka etablerade S-personer som tar enstaka initiativ. På hösten 2015 var det Margot Wallström. Hösten 2019 vet jag inte.
Anne-Marie Lindgren har en lång bakgrund som inofficiell och klok chefideolog inom S. Nyligen tog hon till orda i S-tidningen Aktuellt i Politiken. Pedagogiskt – som om hon talade till barn – går hon igenom att det finns Ja-linjer och att det finns nej-linjer i invandringsfrågan:


”Som de flesta läsare redan insett hör jag själv till mittemellan-linjen. Jag har vuxit upp i facklig miljö, och lärde mig tidigt att det alltid finns ekonomiska realiteter att respektera, vilka visioner om samhällsförbättringar man än må ha. Och jag har i omgångar arbetat i det regeringskansli där alla reformer, hur önskvärda de än var, obönhörligt krävde finansiering.

Då sitter det i ryggmärgen att politik inte bara handlar om god vilja och öppna hjärtan, utan om resurser. Utan resurser, utan fungerande lösningar på praktiska problem, faller de bästa intentioner platt till marken och kan, dessvärre, rent av få negativa resultat.”
Anne-Marie Lindgren har förstås rätt.
Men hur många har den där ryggmärgen kvar som hon talar om?
Det är det som oroar mig.

Widar Andersson

 
Share on facebook Share on Goggle+
 

SD och C öppnar för stopp för tiggeriet

WidarDirekt Ett inte alltför vinklat sätt att beskriva tiggerifrågans utveckling i Norrköping är konstaterandet att Sverigedemokraterna i Norrköping nu har bytt fot och accepterar tiggeriet. Partiet har lämnat in en motion där det föreslås att Norrköping ska tillämpa samma tillståndsmodell för tiggeri som sedan 1 augusti tillämpas i Eskilstuna.

SD: s nationella tiggeripolitiska linje är att det ska införas ett nationellt förbud mot tiggeri. I andra hand kan partiet tänka sig att kommunerna ges möjlighet att införa lokala förbud.

Att SD i Norrköping nu driver på för att det uttryckligen och under vissa villkor ska bli tillåtet att tigga i Norrköping är onekligen ett radikalt skifte. Därmed finns det nu en bred majoritet bland Norrköpings politiker för att följa Eskilstuna kommun i spåren och införa ett tillståndsförfarande för de som ämnar ägna sig åt tiggeri.

Socialdemokraterna och de tre små borgerliga partierna i den styrande Kvartetten är överens om att följa Eskilstuna i spåren. Kommunstyrelsens ordförande Lars Stjernkvist har vid upprepade tillfällen ”tänkt högt” om det tilltalande med en tillståndsmodell.  Det är heller ingen hemlighet att Socialdemokraterna på riksplanet gärna ser att tiggandet minskar i omfattning.

I Kvartetten är det därför endast Centerpartiet som står för ett politikskifte; i riksdagen säger C kategoriskt nej till varje form av administrativa/juridiska insatser mot tiggeriet. Centerpartiet i Norrköping avviker från denna linje i och med beslutet om att införa ett system där polisen kan säga ja eller nej till tiggarna.

Eskilstuna försökte först få till ett rakt förbud i sin lokala ordningsstadga mot ”passiv pengainsamling” ((som tiggeri heter på juridiska) på vissa utpekade platser i kommunen.  Detta underkändes av högre instanser därför att tiggeri inte ansågs störa ordningen.

Mer att läsa: Fattigdom ska inte uppmuntras.

Tillståndsmodellen släpptes dock igenom av förvaltningsrätten; som är lägsta instans i sådana här ärenden. Fokus ligger nu inte längre på ordningen som sådan utan mer på kontrollen av vilka som befinner sig i kommunen.

Sedan den 1 augusti krävs tillstånd för att tigga i Eskilstuna. Tillstånd beviljas av polisen och för att få tillstånd för tre månader i taget krävs främst att den sökande kan identifiera sig och dessutom betalar en (mycket låg) avgift.

Enligt polisen i Eskilstuna har fram till dags dato (12/8) 10 personer sökt tillstånd. Varav nästan alla har fått tillstånd.

Tidigare på måndagen bytte jag några ord med Lars Stjernkvist. Hans dag hade präglats av tämligen ”oreflekterade hejarop och fördömanden” på grund av beslutet om att reglera tiggandet på kommunal mark.

Tiggerifrågan är så ”polariserad och aggressiv” sa Stjernkvist. Han hoppas att tillståndsmodellen ska kunna bidra till en mer sansad diskussion.

Med tillståndskravet följer att kommunen kommer att ”veta vilka tiggarna är, var de bor och vilka lokala myndigheter som är ansvariga”, sa Stjernkvist. ”Kontrollen av tiggeriet kommer att ge ökade kunskaper vilket på sikt ger underlag för en mer nyanserad diskussion hoppas jag”, sa Stjernkvist.

Det har han säkert rätt i.

Mer att läsa: S kunde ha gjort en annan film.

Personligen anser jag att tiggeriet inte borde ha släppts fram i den stora omfattning som skett under det senaste decenniet. På ledarsidan den 3 augusti i år sammanfattade jag min hållning:

”Dessvärre och som bekant så kan ju vare sig fattigdom eller ohälsa förbjudas. Men det är inte förbjudet för politiken att försöka göra vad man kan för att begränsa problemen. Man kan ju tycka att en stat som inte drar sig för att av hälsoskäl förbjuda rökning utomhus inte borde tveka inför att förbjuda något så manifest fattigdomsalstrande som gatutiggeri?”

Med detta väl sagt är det tveklöst så att beskedet från Norrköping i tiggerifrågan är mycket välkommet. Eskilstuna och Norrköping är två större städer som leds av självtänkande, folknära och kloka socialdemokrater i var sin generation. Jimmy Jansson i Eskilstuna och Lars Stjernkvist i Norrköping drar ett stort lass för förnuftets sak i politiken.

Ingen vettig människa som ser ut över de ganska stora tiggarskarorna i Eskilstuna och Norrköping kan anse att tiggeriets utbredning i de båda städerna är positivt eller berömvärt. Den politiska förlamningen som rått har dock dessvärre fått det att framstå som om alla partier utom SD har varit just positiva till tiggeri.

Nu börjar det vända. Tillståndsmodellen är ett första steg som i sin tur kommer att leda till flera och nya steg. Det viktigaste med detta steg är ett tydligt budskap om att kommunerna vill ha ordning och reda och kontroll. Nu får vi se vad som händer. Blir tiggarna färre? Bryr sig polisen om att kolla tillstånd? Leder ID-kravet till att tremånadersregeln – den tid som en medborgare i ett EU-land får vistas i ett annat EU-land för att söka jobb – kommer att efterlevas på ett bättre sätt? Kommer tillstånden att effektivt sätta stopp för förslumning och sanitära olägenheter i tiggeriets spår?

Widar Andersson

 
Share on facebook Share on Goggle+
 

37 grader tär på statens förtroende

WidarDirekt Häromdagen gick den statliga myndigheten SMHI ut i pressen och varnade för att det skulle bli 37 grader varmt i Hudiksvall. Några timmar senare kom staten via SMHI med ett kontrabesked. Invånarna i Glada Hudik skulle få nöja sig med 19 grader; en nätt liten nedskrivning med 18 grader.

Min avsikt här är inte att diskutera väderprognosers tillförlitlighet. Det jag är ute efter är istället det alltmer hysteriska väderklimatet som nu även statliga myndigheter spelar med i. Hur gick det till när SMHI bestämde sig för att kabla ut nyheten om 37 grader i Hudik? Det skulle jag vilja veta.

Låt vara att kommersiella aktörer beter sig som de gör. Det finns en logik i att till exempel tidningen Expressen har bildat en särskild redaktion för att skildra det ”klimatnödläge” som nu råder enligt Expressens ledning. Ångest, skam, nödläge och överdrifter är viktiga beståndsdelar i den här sortens journalistik som också har en stor läsekrets. Nackdelen med att ha bestämt sig för att det råder ”klimatnödläge” är förstås att de nyheter som klimatnödlägesredaktionen ska ta fram är predestinerade att bekräfta nödläget. Annars faller ju hela upplägget. Visst liknar sådan journalistik mer propaganda än just journalistik. Men det är en sak för Expressen och deras läsare.

 

Staten – och för den delen de stora offentliga mediehusen SR, SVT och UR – har däremot ett helt annat ansvar att uppträda sakligt, korrekt och balanserat. Överdrifter och påhitt är skadligt för förtroendet och förtroende är det som bygger statens legitimitet och förmåga att hantera de stora och tunga ansvarsområden som medborgarna lagt i statens händer.

Mitt intryck är att SMHI: s vädervarningar har blivit betydligt mer frekventa på senare tid. Framförallt duggar så kallade Klass 1 – varningar ut i en strid ström. Klass 1 – varningar gäller ”Väderutveckling väntas som innebär vissa risker för allmänheten.”

Taket måste ha sänkts rejält för när allmänheten bedöms vara utsatt för risk. Frågan är hur denna taksänkning har gått till och om det finns sakliga grunder för åtgärden?

Är väderriskerna i Sverige betydligt större nu än för något decennium sedan? Jag ska inte låtsas att jag plöjt all offentlig statistik om bränder, stormar, skyfall, översvämningar, snökanoner och hagel; för det har jag inte.  Men av det jag sett har jag inte hittat något som ger belägg för ett mer extremt och därmed varningsbehövande väder i Sverige.

Det statliga problemet ska inte isoleras till SMHI. I samband med det hydrologiska och meteorologiska institutets Hudikvarning passade statens Folkhälsoinstitut på att varna allmänheten för ökade risker att dö när det blir högsommarvärme.

Staten känns kort sagt inte riktigt förtroendeskapande och jordnära i de här frågorna. Risken finns att vi i folket mest garvar och skämtar om de här ideliga varningarna när vi jämför dem med de verklighetsbilder vi ser.

Sådant är verkligen inte bra för förtroendet.

"800 grader, du kan lita på mig", sjöng Ebba Grön. Det är helt okej.

Staten spelar efter helt andra regler: "37 grader, lita inte på mig."

Så hänger det ihop.

Widar Andersson

 

 
Share on facebook Share on Goggle+
 

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 
  • Twitter
  • Widar Andersson
Widardirekt som RSS
Senaste nytt

Chefredaktör, ansvarig utgivare:

Widar Andersson widar@folkbladet.se

Nyhetschef:
Malin Perk
malin.perk@folkbladet.se

Telefonnummer, Norrköping:

011-200 440

Telefonnummer, Finspång:

0122-131 70