Widar Talman Urban Ahlin ändrar - känns det som - ständigt reglerna för hur riksdagens partiledardebatter ska utföras. Onsdagens variant var bra och överskådlig. Varje partiledare fick inleda med ett högst tio minuter långt anförande utan några repliker från övriga debattdeltagare. När de åtta första små talen var levererade startade därefter en andra runda där partiledarna fick tala två minuter som sedan följdes av korta replikomgångar.

Fördelarna med detta upplägg var att i det längre talet kunde partiledarna tala om det som de allra helst vill tala om när de vill profilera sitt parti på bästa tänkbara sätt. Här borde kunna anas det mandat som partiledarna mest av allt vill ha från väljarna i det kommande riksdagsvalet. I det korta och replikbehängda talet kunde de tala om det som de helst vill bråka om. Utfallet var intressant, tänkvärt och en gnutta tragikomiskt.

Här uppehåller jag mig vid riksdagens tre stora partier S, M och SD.

Artikelbild

| Rimliga val. Stefan Löfven talar om S som sjukvårdens och trygghetens parti. Bra fokus. Det där med nazism och rasism slår dock bara tillbaka.

Statsminister Stefan Löfvens långa anförande handlade om sjukvård och kriminalitet. Han läste upp delar av ett brev som en arg kvinna och småbarnsmor skrivit till honom. I brevet riktades stark kritik mot personalbristen inom cancervården; brister som försämrat vården av hennes cancersjuka barn. Med detta brev som ansats tog Löfven sedan avstånd från "Jättelika skattesänkningar" och talade om behoven att satsa på sjuksköterskor och poliser.

Moderatledaren Ulf Kristerssons anslog en närmast professorslik attityd i sitt debutanförande som deltagare i riksdagens partiledardebatter. Han ägnade hela talet åt behovet av en ny och bättre integrations/migrationspolitik. Han presenterade ett antal punkter som han såg som grundvärden i en hållbar uppgörelse mellan Alliansen och Socialdemokraterna om denna nya politik.

Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson ägnade sitt långa tal åt den misslyckade invandringspolitiken.

Sjukvård, kriminalitet, integration och invandring är således de tre stora partiernas val av "bästa ämnen" för dem själva. Bra och relevanta sakfrågor alltihop.

När det gäller vad de helst vill bråka om är det dags för det tragikomiska. Alla - utom Kristersson vilket han vinner på - tycks tro att det bästa bråket är bråket om SD, rasism och nazism. Obegripligt.

Dessutom golvade Åkesson hela bunten.