Kolmården En dag på 1950-talet kom det en bur med en hund till Krokeks station.

Hunden var ensam, törstig och hungrig.

Pappa, som jobbade på stationen, tog hem buren till vår gräsmatta utanför järnvägsbostäderna. Sedan ringde han Gunhild Ekelöf som jobbade som sjukgymnast på Kolmårdssanatoriet.

Artikelbild

| Rodi Ailert.

När hon slutade jobbet kom hon hem till oss. Jag har aldrig sett en så intensiv glädje som Ecoute visade när Gunhild kom och han blev utsläppt.

Ecoute är ett passande hundnamn då det betyder lyssna på franska.

Ecoute var Gunnars och Gunhild Ekelöfs gemensamma hund, men hade i flera år varit hos Gunnar och hans nya fru, för övrigt Gunhilds syster. Nu kunde de inte längre ha kvar Ecoute. Han fick bli Kolmårdshund och ibland fick jag gå ut med honom. Vi kom sedan att umgås mycket med Gunhild som delade min mammas intressen för bl a djur och natur.

Gunhild inspirerade mig mycket. Hon kallades Nun i sin familj och i litterära sammanhang. Hon har själv gett ut en diktsamling ”Sånger till Lättjan”. Den finns fortfarande att köpa på nätet för en billig penning.

Gunhild var frankofil och kunde berätta hur hon och Gunnar haft det i Paris. Min första egna resa utomlands gick förstås till Paris.

Nu har Gunhilds systerson Peter Mosskin kommit ut med en roman om Gunhild och hennes systrar. Den heter just ”Systrarna” och ges ut av Atlas förlag.

Gunhild-Nun och hennes systrar levde ovanliga liv i mellankrigstidens Europa. Nun utbildar sig till sjukgymnast och jobbar bland annat i Paris och Sao Paolo i Brasilien, men flyttar hem när världskriget är på gång. Margit, Peters mamma, är småskollärare och utgivare av en pedagogisk tidskrift. Nini läser hos Maria Montessori i Rom och arbetar på Carl Malmstens Olofsskola. Nun och Nini är i tur och ordning gifta med akademiledamoten Gunnar Ekelöf. Margit delar sin man med en annan kvinna.

Romanen består av olika delar. Dels tillfällen som Peter själv upplevt som barn, dels brev som systrarna skrivit och slutligen ren fiktion, såsom Peter tänker sig att systrarna haft det och hur de format sina liv. Som släkting har författaren haft tillgång till brev och dagböcker som tidigare inte varit offentliga. Även en bakgrund med Peters starka mormor, som levde större delen av sitt liv som ensamstående mor, finns med.

En scen som Peter upplevt är Gunnar Ekelöfs 50-årsfirande i Dammstugan i Kolmården. Väldigt kul att läsa för mig som själv varit gäst där som barn. Jag tror också att scenen har mycket att ge andra. Den scenen, liksom flera andra, skildrar starka kvinnors handlingsutrymme i ett patriarkalt samhälle. Gunhild bodde senare i Starrnäs vid Fläskbergen som Gunnar också ofta besökte.

Peter Mosskin har skrivit en intressant så kallad dokumentärroman. Om medelklasskvinnors begränsningar och möjligheter. Om livet vid sidan av en upphöjd kulturman.

Romanen går fram till 1950-talet. Jag skulle gärna se en fortsättning som då bland annat skulle handla om den sista tiden med Gunnar Ekelöf, då Gunhild flyttade till sin syster och Gunnar i Sigtuna, för att hjälpa till.

Jag kan sakna en djupare skildring av det som borde smärta och bränna.

Som att författarens pappa har två kvinnor. Som att två av systrarna har ett förhållande med Gunnar Ekelöf.