"Barnmorskan" är en film byggd på högt och lågt. Från de övertygande, färgsprakande dialogscenerna mellan Catherine Frot och Catherine Deneuve som gör filmen förtjänt av betyg fyra till de låga klichéerna som delar av dramaturgin och Deneuves rollfigur innebär. Sammantaget är det en ömsint och berörande filmupplevelse men dubbelheten går inte att bortse från. Karaktärerna är exempelvis både klyschor och på ett udda sätt genomgjutna. När jag ser "Barnmorskan" är rynket i pannan på spänn och redo för att ifrågasätta. Ordet "men" flimrar förbi i hjärnan med jämna mellanrum.

Claire är en erfaren barnmorska på en klinik som ska stänga till förmån för mer moderna och digitaliserade sådana. Hon lever ett stillsamt liv med stor känsla för sitt jobb utan fler människor än sin vuxna son i periferin. En dag ringer Béatrice och föreslår att de ses. Béatrice som var ihop med Claires pappa och sedan lämnade honom abrupt för att flytta utomlands. Motvilligt går Claire med på träffen. Kvinnorna är varandras motsatser på en uppsättning av ytliga kriterier. Claire, en renlevdnadsmänniska, nästan rädd för att leva. Béatrice full av liv, hellre hängiven njutningen än hälsan. Köttbitar, såser och pommes frites är hennes dedikation i livet. Hon tar stora tuggor av allt medan Claire är upptagen med att analysera sitt nästa steg. Jag avslöjar inte för mycket när jag säger att det stundtals blir ytterst tröttsamt med skildringar av hur den överspända ska lära sig leva av hedonisten. Mer intressant är istället samlingen av allting som händer Claire. Det är inte endast återkomsten av en oväntad person som hänt henne. Anhopning av både privata och jobbmässiga förändringar tvingar in Claire i modets spår.

Även om du kan invända att "Barnmorskan" har en hård pekpinne mot Claire är dramaturgin skicklig i hur vi följer hennes resa. Förvisso önskar jag att Provost inte rakt av slaktade hennes försiktighet som fel, samtidigt är hennes utveckling givande. Synd är att Béatrice aldrig riktigt får bli mycket till människa utan mer den levnadsglada stereotypen. Fakta som hade blivit än värre om det inte vore för Catherine Deneuves omsorgsfulla skådespel. Hon kämpar mot sin rollfigurs begränsningar i jakten på att få henne att bli mer kött och blod. Även de andra skådespelarna ger mycket av sig själva och gör att filmens brister kommer i skymundan. Catherine Frot följer sin karaktärs vågor och Olivier Gourmet agerar mitt i prick. Trots de stereotyper som lurar runt hörnet kommer alla ut med hedern i behåll.