Widar Andersson

Widardirekt

När journalister slutar granska (Uppdaterad!)

WidarDirekt Anna Hedenmo och Jörgen Huitfeldt i samma radiostudio en fredagseftermiddag; bättre kan det knappast bli. De båda profilerade journalisterna har båda långa erfarenheter från arbete på public serviceredaktioner. Anna Hedenmo är mest känd för programledarroller i SVT: s Agenda, Aktuellt och i ”Min sanning”. Jörgen Huitfeldt har arbetat länge på radions Ekoredaktion, ansvarat för ”Lördagsintervjun” och har gjort många år på det dagliga aktualitetsprogrammet Studio Ett.
Huitfeldt slutade på Sveriges Radio för något halvår sedan eller så. Han gick till den privata sajten Kvartal.se där en av hans arbetsuppgifter är att göra ”Fredagsintervjun”.


Denna fredag var Anna Hedenmo gäst hos Huitfeldt på Kvartal. Det blev ett mycket intressant samtal om journalistik.
Det behövdes ingen radiopsykolog för att höra att Anna Hedenmo var något obekväm med att svara på frågor i en intervjusituation. Vilket inte alls störde intervjun. Tvärtom gav hennes stundom uttalade butterhet extra liv och djup åt samtalet.


Hedenmo är sedan något eller något år tillbaka ordförande i den anrika Publicistklubben. (PK) I den rollen har hon och styrelsen i PK nekat journalisten Chang Frick på ”Nyheter idag” medlemskap i PK därför att hans journalistik ”hetsar mot invandrare”. Jörgen Huitfeldt ställde frågor om hur de kunde vara så säkra på sin sak om ”hetsandet.”? Själv sa han varken ja eller nej till medlemskap för Frick men han förvånades över att Hedenmo kunde vara så säker på sin sak?
Vilket Anna Hedenmo tyckte var ”jättekonstigt” av Jörgen Huitfeldt. ”Jag har ju höga tankar om dig och just därför blir jag så förvånad”, sa Hedenmo.
Intervjun fick extra nerv där. Bra att de visade upp sin oenighet. Jörgen Huitfeldt kryddade på lite extra när han ställde frågan om Hedenmo inte såg ”ironin” i att mäktiga PK med journalister från etablerade och rika medier nekar medlemskap till en journalist som sitter ute i ”Hallunda med tre pers och gör en tidning?”
Anna Hedenmo såg inget bra i den frågan alls.

Delar av den cirka 45 minuter långa intervjun ägnades åt hur journalistiken står sig gentemot ”aktivism” och ”viljan att vara med de goda.”
Anna Hedenmo var kritisk till förhållningssättet såväl till migrationen som till Metoo. I migrationsfrågan dessutom dubbelt kritisk. Dels därför att det dröjde så länge innan invandringens volymer, villkor och konsekvenser började granskas på ett riktigt journalistiskt sätt. Dels undrade Anna Hedenmo vad det säger om journalistikens ”självständighet” att när regeringen tvärvände politiken i november 2015 så var det som om journalisterna också tvärvände sina perspektiv.
På ett liknande sätt såg hon faror i hur journalisterna förhöll sig till Metoo. Normal granskning upphörde. Vanliga frågor ställdes inte. ”Kvinnor kan ju också ljuga”, sa Anna Hedenmo.
Medierna är maktaktörer genom sina val av nyhetsvinklar och av vilka konflikter de plockar fram som mest intressanta. Diskussionen som Anna Hedenmo och Jörgen Huitfeldt bjöd på i Fredagsintervjun visade på medvetenhet och förståelse för problemen. Trovärdigheten står på spel.

 

Mer att läsa: Ska Ahlin dömas på rykten?


Vilket är mitt främsta skäl till att bestämt avråda från det samarbete mot ”falska nyheter” som de stora mediehusen nu inleder. Som siffror från Institutet för mediestudier visat så har människors förtroende för medierna sjunkit markant när det gäller rapporteringen om migrationen. De stora statliga och privata mediehusen höll inne med nyheter och uppgifter som gick på tvärs mot den rådande normen om att det bara är rasister som tjatar om invandringsproblem. Det finns en stor förbättringsresa att göra. Att i det läget sätta sig på höga hästar och vilka leka domare; det tyder tyvärr på tondövhet av ett mer svårartat slag.

Widar Andersson

PS Lördag 10 mars

P1-programmet Medierna visar idag att DN - ett av de mediehus som ska hålla ihop med andra statliga och privata redaktioner för att avslöja de som ljuger och hittar på i media - har, som Jan Scherman säger i programmet, allvarliga brister vad gäller källkritiken i det hårt vinklade och stort uppslagna "avslöjandet" om talman Urban Ahlin i december förra året. DN har - utan att ännu tre månader senare kunna visa på något som styrker storyn - anklagat talmannen för mobbning, hot och för sexuella trakasserier mot kvinnor. DN har hävdat att det finns en "utredning" där Ahlins "sex-sms" till en kvinna går att läsa. Men inget går att styrka. Chefredaktören Peter Wolodarski säger att det är en "pågående publicering" och att DN därför inte har bett om ursäkt eller publicerat dementi; fast jag vet att det finns de som har önskat det.

Alla kan göra fel - vilket DN har gjort - och då är det fräscht och friskt att Medierna granskar DN. Så ska det vara. De stora redaktionerna ska inte sitta i en klump och bestämma vad som är falskt och sant. Då går det illa. För medierna.

DS

 

Jimmie Åkesson kan bli sannspådd

WidarDirekt Lördagen 30 september förra året talade SD: s ledare Jimmie Åkesson på ett partimöte i Norrköping. Jag lyssnade på talet där Åkesson bland annat kommenterade söndagens extrastämma i Moderaterna där Ulf Kristersson skulle väljas till ny partiledare.

Ulf Kristersson har ett självmordsuppdrag”, sa Jimmie Åkesson. På söndagen tog jag tåget upp till Stockholm och lyssnade på Kristersson när han talade som nybliven ordförande och när han mötte pressen för första gången i den rollen.
Alla frågor till Kristersson handlade om Sverigedemokraterna.

Medias besatthet vid SD är maktpolitiskt rationell naturligtvis. Allt i svensk politik handlar om SD. Partiet växer och är nu ungefär lika stort som S och M. Ett sådant parti går inte att ignorera.

Frågorna om SD - tusen varianter på frågan” Kan du tänka dig att regera med någon form av stöd från SD?” upprepades på måndagen då Ulf Kristersson intervjuades i P1 i radion. Jag kommenterade saken på Folkbladets ledarsida den 3 oktober. Jag anade något som jag kallade för ”Kristerssons formel”:

”Kristersson svarade på samma sätt som han uttryckte sig i sitt installationstal på söndagen. Han gjorde klart att det är: "Alliansen som är Moderaternas politiska gemenskap. Både vår historia ligger där och vår politiska framtid ligger där. Det är med Alliansen vi vill samtala, samarbeta och kompromissa med. Ingenting annat."
Det är en formel som kan hålla för de fyra borgerliga partierna under valrörelsen. Håller partiledarna ihop - inklusive buspojken Björklund - och håller de sig till Kristerssons formel och låter de bli att spekulera om SD så kan de ganska snabbt trötta ut även de mest envetna politiska journalister. Alliansen skulle därmed återigen kunna uppstå som en skyddande borg mot SD.”

Alliansen höll dock inte måttet.
De borgerliga partierna är nu ungefär lika fientliga till varandra som vad de var före 2004 då Fredrik Reinfeldt lyckades bli en samlande kraft för den politiska borgerligheten.
Alliansen finns inte längre. Och pressen på Ulf Kristersson ökar för var dag. Han har inte riktigt lyckats hålla sig till sin formel, vilket är begripligt då han är helt ensam. Björklund ställer ultimatum, Lööf är lite mer slipad men valde för sin del att stötta S och MP och V i den beryktade riksdagsomröstningen som gav ett stort antal tusen personer utan asylskäl rätt att stanna i landet på det allmännas bekostnad. Hon visade på så sätt att hon är mycket angelägen om att hålla en hög konfliktnivå gentemot SD; även om hennes utspel framförallt drabbade Moderaterna.
DN: s ledarsida och politiska redaktion hugger mot Ulf Kristersson med återkommande iver och begär ”besked” om hur han ska ha det med SD. Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna attackerar också med glädje Ulf Kristersson på samma tema: Hur ska du ha det med SD?

Jimmie Åkessons utsaga om moderatledarjobbet som ett ”självmordsuppdrag” kommer farligt nära att besannas.
SD stökar onekligen till det. Inte för de små partierna; förutom KD möjligen. Övriga småpartier kan profitera på att vara tvärtemot SD och i dagens polariserade politiska anda så räcker det för att skramla ihop procent en bra bit över riksdagsspärren. Detta kan nog också gälla Miljöpartiet; i vart fall om de redan nu kunde få kasta loss från regeringsmaskineriet. S håller dock fast i MP; vilket sannolikt är förklaringen till att S riksdagsgrupp fick piskas in att rösta på den skämmigt dåliga propositionen om de unga männen från Afghanistan/Iran.
För de stora partierna är det värre. S riskerar stora delar av sin väljarbas och M riskerar möjligheten att kunna regera inom överskådlig tid.

Mer att läsa: Filialer till Vänsterpartiet.

Frågan är hur långt Socialdemokraterna är beredda att gå. Fortsätter dagens utveckling kan det visa sig att den enda möjliga statsministern är Annie Lööf som ledare för en regering med S, L, C och kanske MP.
Den gamla ordningen i svensk politik har tagit slut för ganska länge sedan. Någon ny finns inte på plats. Jag har respekt för att det är extrasvårt för partierna och politikerna att söka sig fram när SD kastar sin skugga över alltihop. Det vore beklagligt om Ulf Kristersson fortsatt pressas nedåt och utåt.

Socialdemokraterna och Moderaterna har – tycker jag – ett gemensamt ansvar för att det konservativa stråket inte helt överges. Liberaler är bra i lagom små portioner. Ungefär som vänsterpartister och miljöpartister. Att ge styret av landet åt liberalerna, vänstern och MP vore däremot ett alltför våghalsigt experiment för att kunna rekommenderas.


Det är emellertid mycket väl just precis där vi kan landa om den allomfattande ivern att uppfylla Jimmie Åkessons profetia om det moderata ”självmordsuppdraget” fortsätter under sommaren.
Widar Andersson

"Bara inte knivarna börjar vina"

WidarDirekt I senaste Sifo som publiceras i Svenskan och GP noteras två säkerställda förändringar. Dels tappar Socialdemokraterna tre procentenheter och landar på 25 procent. Dels ökar Sverigedemokraterna med nästan fyra procentenheter till snudd på 19 procent.


I någon mening är saken naturligtvis ganska odramatisk. Vi har inte Hattar eller Mössor längre. De båda partierna dominerade svensk politik under större delen av 1700-talet. Nu är de borta sedan länge. Dagens dominerande parti har varit än mer seglivat. Socialdemokraterna är inne på sitt tredje sekel som parti och i sitt andra sekel som regeringsparti. De sista fyrtio åren har det dock börjat gå lite knackigare. Inte snabbt och abrupt. Utan rännil för rännil – ungefär som Svenska Kyrkans tapp av medlemmar – har väljarstödet stadigt minskat för Socialdemokraterna.
Jan Lindhagen var en av den förra generationens mest intressanta intellektuella socialdemokrater. I flera olika skrifter och sammanhang på 1970- och 80-talen pekade Lindhagen på vad som var på väg att hända med Socialdemokraterna.
Statsvetenskapsprofessor Anders Lidström presenterade tidigare i år forskarrapporten "Socialdemokratins tillbakagång 1973-2014". (Anders och jag var en gång i tiden ombudsmannakollegor på det socialdemokratiska ungdomsförbundet rikskontor i Stockholm.)
I sin rapport refererade Lidström till den interna S-debatten efter valförlusten 1976. I partitidningen Tiden hävdade Lindhagen att "de pågående samhällsförändringarna i form av minskad industrialisering och befolkningsomflyttningar gradvis rycker undan förutsättningarna för en socialdemokratisk politik. Hans förutsägelse var därför att stödet för partiet skulle komma att minska framöver”.
”Lindhagen fick rätt” konstaterar Anders Lidström kort och gott.


I en något annan mening så rymmer utvecklingen självklart en hel del dramatik. I en artikel i Arena (19 maj) skriver Håkan A Bengtsson – vår generations mest intressanta intellektuella socialdemokrat – under rubriken ”Tidsandan lägger sten på börda för S”. Håkan tar tag i de lite större rörelserna och konstaterar helt riktigt att det ensidiga fokuset på migrationspolitiken är alldeles för närsynt. Migrationspolitiken är väl snarare – tänker jag – en av de där stenarna som gör bördan extra tung för S just nu. Först många år av misskött och för omfattande invandring till bidrag och förorter. Sedan en ”tvärvändning”. Sedan en obegriplig uppgörelse med Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet som ger 9000 oidentifierade män från Iran/Afghanistan utan asylskäl rätt att stanna i Sverige på det allmännas bekostnad. Sedan ännu ett utspel åt andra hållet där S presenterade sin nya migrationspolitik på ett onödigt nervöst och smått brutalt sätt som fick vänster – och känslofalangen att – fullt begripligt – gå i taket på bästa sändningstid.


Men som sagt. Migrationspolitiken är bara en av stenarna; inte Stenen. Håkan A Bengtsson återkopplar i sin text till en uppmärksammad artikel av bland andra forskaren Jens Rydgren som tidigare i veckan publicerades av Arena. Rydgren argumenterar för att S inte kommer att vinna några flyktade väljare åter från SD genom sin omsvängning i migrationen. Vara hur det vill med den saken. Det är ett stickspår. Håkan A Bengtsson hittar dock annat och mer intressant innehåll i Rydgrens artikel: ”Men jag fastnar också för några andra aspekter i undersökningen. En stor majoritet av de forna s-väljarna som nu röstar på Sverigedemokraterna vill ha en moderat skatte- och välfärdspolitik. Har de blivit mer borgerliga på senare tid? Eller har de alltid tänkt i dessa banor men av historiska och kulturella skäl inte kunnat rösta borgerligt men tycker nu att SD under Jimmie Åkesson är ett mer acceptabelt alternativ?
Undersökningen bär vittnesbörd om ett pågående politiskt och ideologiskt maktskifte.”


Det finns naturligtvis inget som säger att S kommer att falla ihop just nu och på ett iögonfallande sätt. Socialdemokratin har i mina ögon betydande kvaliteter och framtiden lär avgöras av om partiet kommer att tas om hand om moderata krafter som kan sätta in det i nutiden som ett 15-20 procents parti som kan återkomma som partner i de flesta regeringar framöver. Tar vänstern över – drygt hundra år efter att de kastades ut ur S – så är det däremot god natt tämligen snabbt.
En av stenarna i S börda är att partiledningen– för att låna ord av Göran Persson – ”inte har orden”. Ord är viktiga i politik. Väl skötta Ord beskriver, fångar in, samlar, skapar relevans, visar på konflikter, ger argument för varför vi bör luta åt det eller detta hållet nu. Illa skötta ord stöter bort, splittrar, skapar förvåning och förvirring om åt vilket håll vi egentligen lutar?
Det finns inga enkla svar på vad Socialdemokraterna bör göra just nu. Förmodligen inga krångliga svar heller. Historien, SD, M och dagspolitiska misstag pressar S från alla håll.
Det är nog bara att nöta på med trygghet som gäller just nu fram till valet. Kanske behöver det inte gå så illa; det behöver inte vara ett ras som har inletts. Viktigast är att partiets ledarskikt inte börjar sticka knivar i varandra i slagsmål om arvet redan innan begravningen.
Widar Andersson

 

 

Ett ja ska vara ett ja

WidarDirekt Gunnar Strömmer är partisekreterare för Moderaterna. Tidigare i veckan träffade han riksdagsjournalisterna för att lägga ut texten om politik i allmänhet och om moderat politik i synnerhet.


Med några enkla ord beskrev han de stora uppgifter som ligger framför politiken de närmaste mandatperioderna. Strömmer konstaterade dels att – som alla säger nuförtiden – att ”ett nej ska vara ett nej”. Vilket är ett viktigt invandringspolitiskt uttalande. Den som får avslag på sin ansökan att lämna landet ska också skyndsamt lämna landet. Denna politiska hållning är svår nog att få till i verkligheten. Vare sig polisen eller Migrationsverket klarar av sina uppgifter i dag. Det behövs bättre politik, fler poliser och tydligare och stramare regelverk för att få ordning på saker och ting.

Mer att läsa: Nygamla moderaterna

 


Men den stora och riktigt krävande uppgiften för politiken är att se till att ”ett ja ska vara ett ja”, sa Gunnar Strömmer med en integrationspolitisk ordvändning som förtjänar att bli klassisk. Den som får ja på sin ansökan att stanna i landet ska ha fått ja till någon annat än kriminella förorter, arbetslöshet, bidrag, dåliga skolor, språklig isolering och ett allmänt utanförskap till Sverige och det svenska.


Den som får ja ska få ja till krävande chanser att så snabbt som möjligt komma in i det svenska samhället. In i språket, in i arbetslivet, in till studier och in som delaktig i det svenska välfärdssystemets finansiering.


Att få ordning på ja kommer att ta betydligt längre tid än att få ordning på nej. Nej och ja hänger förstås ihop som kommunicerande kärl. Under överskådlig tid kommer Sverige att behöva många fler verkliga nej för att kunna ha en chans att kunna ge ut vettiga ja. Att hålla invandringen på rimligt låga nivåer är ingen avancerad vetenskap. Det bör gå att få till någorlunda snabbt. Att skapa en effektiv struktur för integration kräver noggranna förberedelser och gott kunskapande.

 

Mer att läsa: Släpp paniken Löfven.


Moderatledaren Ulf Kristersson avslutningstalade vid lunchtid på lördagen på Moderaternas valkonvent i Göteborg. Han såg framför sig något slags variant av ”Lindbeckkommissionen” som 1993 presenterade betänkandet ”Nya villkor för ekonomi och politik”. De genomgripande förslagen som till stor del genomfördes bidrog till att Sverige relativt snabbt kunde komma igen då inflations-och devalveringsekonomin kraschade med kronfall och massarbetslöshet som följd.
Nu har vi en liknande situation i integrationspolitiken, sa Ulf Kristersson. Det finns ingen snabb fix. Det kommer att ta tid. Men det kommer att gå, sa Kristersson.
Så är det. Ett ja ska vara ett ja. Inget annat duger.


Widar Andersson

Jimmie Åkesson var Agendas stjärna

WidarDirekt Agenda

Nio punkter om hur det gick och blev på Agendas partiledardebatt.

Valet ligger fyra månader framåt. Väljarna är avvaktande. Opinionsmätningarna ger inga vidare värst besked om vartåt det lutar. Den gamla ordningen har tagit slut för vem och vilka som styr i inrikespolitiken. I typ 70 år var det Socialdemokraterna. Sedan var det åtta år med den borgerliga Alliansen. Nu kan man väl säga att Sverigedemokraterna styr landet, i vart fall indirekt genom att de gamla majoriteterna har sträckt vapen. De vill inte och kan inte regera med någon större auktoritet och än mindre majoritet.
Agendas partiledardebatt på söndagskvällen hade sålunda förutsättningar att bli extra laddad. Samtliga åtta av riksdagens partiledare hade goda skäl att försöka visa upp sig från sina bästa sidor för att om möjligt kvala in till bättre positioner efter nästa val. Vilket de också gjorde. Försökte alltså.


Att tvärsäkert peka ut vinnare och förlorare i debatten ligger inte riktigt för mig. Det ligger i sakens natur att många människor lyssnar på sådana här program väldigt selektivt. Det finns inga ”sanningar” utan bara en mängd uppfattningar.
Med detta väl sagt så dristar jag mig till att ge några omdömen om vilka block, partier och personer som hade den bästa kvällen i Agenda.

Mer att läsa: Miljöpartiets veto har fallit.

 


0. Det är uppenbart att Stefan Löfven och Ulf Kristersson är alldeles för bra för de konstellationer som de nu är satta att företräda. Kvällen med Agenda visade tydligt att det behövs något nytt; nya partisamarbeten – kanske nya partier som smörjmedel – för att skapa underlag för vettig politik för välfärden, välståndet, rättvisan och klimatet.


1. Jimmy Åkesson var den första timmens stora stjärna. Vilket i lika delar berodde på Åkessons egen skicklighet och kompetens och den rödgröna sidans stelbenta oförmåga att diskutera sakfrågor utöver skatter och anställningsvillkor.


2. Ulf Kristersson sa kloka och välavvägda saker under debatten om flera utav Sveriges allvarliga problem. Inte minst när det gäller migration. Han tenderar dock att komma bort när debatten blir lite hetsigare. Men det kanske inte är ett problem?

Mer att läsa: Inte mycket till terrorist.


3. Annie Lööf klarade sig ganska bra tror jag. Hon har ett genomtänkt sätt att argumentera även i frågor där hon är trängd.


4. Stefan Löfven är inte hemtam i den här sortens debatter. Det kanske inte är något problem det heller i långa loppet? Vad som borde sjunka in hos Löfvens kampanjgrupp är att den här valrörelsen är inte den då framgång byggs påöverdrifter, påhitt och nidbilder.

5. Jonas Sjöstedt var på hugget. Han har en position ungefär likt den som har Jimmie Åkesson har. Inget av de båda partierna är i närheten av att ta regeringsansvar. Sjöstedt svingar åt båda håll. Hans intresse för personangrepp och lågheter förklarar dock till dels varför SD är minst dubbelt så stora som Vänsterpartiet.


6. Jan Björklund är alltid intressant. Han är dock alltmer av en ensam agent som tycks ha gett upp tanken på att vara med i ännu en regering.

7. Ebba Busch Thor kan nog vara hyfsat nöjd med kvällen. Hon fick in ett par riktiga fullträffar.


8. Isabella Lövin hade en av sina bästa debattkvällar utifrån sin lilla valkrets. På en död planet skapas inga jobb var till exempel hennes rappa svar på programledarnar kritik av att hon talade om klimatet när ämnet var jobb. 

Widar Andersson

Ulf Kristersson fick ut både ord och bild

WidarDirekt Ytterligare ett steg mot vad som kan kallas för ”normalisering av SD” togs på söndagskvällen (29/4) i SVT: s Agenda då moderatledaren Ulf Kristersson mötte SD: s partiledare Jimmie Åkesson i en direktsänd debatt om invandring och integration.


De båda partiledarna förde ett intressant och respektfullt samtal med varandra. Ulf Kristersson tog givetvis en kalkylerad risk; att möta Åkesson är inte lätt.

Kristerssons företrädare Anna Kinberg Batra stupade på SD-frågan, skulle man kunna säga. Hon avfärdade inte för all framtid någon form av samarbete med Sverigedemokraterna i frågor där partierna hade samma uppfattningar. Ulf Kristerssons strategi har från det första talet han höll som partiledare (1 oktober 2017) varit att säga att de han vill regera, samtala, samarbeta och kompromissa med är vännerna i Alliansen och att de han i vissa fall vill göra blocköverskridande överenskommelser med är Socialdemokraterna. Medan han håller armlängds avstånd till SD och Jimmie Åkesson.

 

Denna linje upprätthölls även i Agendastudion. Samtidigt markerade Kristersson att han faktiskt kunde förstå varför människor röstade på SD 2014 efter Åkessons parti då vid den tiden var de enda som på allvar talade om invandringsproblemen. Kristersson valde upplägget att erkänna SD: s viktiga roll som problempekare medan han inte så några fördelar med att involvera SD i problemlösningsförhandlingar; detta därför att SD inte grunden ”inte har några lösningar” (utöver att ta ner invandringen till nära noll) i de stora frågorna om integration.


Jimmie Åkesson påpekade att i dessa dagar när till och med ledarna för ”Nord- och Sydkorea talar med varandra” så borde vi här ”hemma kliva ur sandlådan” och släppa på låsningarna mot SD. Vilket de ju i praktiken faktiskt redan har gjort. Båda sidor i politiken är angelägna om att få med SD på sin sida i olika frågor – upphandlingar, välfärdsvinster, med mera och SD är likvärdigt som alla andra med i Försvarsberedningen – när det passar dem själva. Men därifrån är steget ännu ganska långt till en regelrätt förhandling.


Ulf Kristerssons hållning är högt rimlig ur ett eget partiperspektiv. För utomstående kan det förstås te sig väl abstrakt att hänvisa till ”värderingar och ”känslor” om SD” när samarbetsolusten ska förklaras. Men sådana är villkoren för Moderatledaren under överskådlig tid. Vilket i politiken inte behöver vara synonymt med evigheten.


Jimmie Åkesson har ett lättare race. Han leder i och för sig ett allt större parti med alltfler ”vanliga” väljare och förtroendevalda som ogillar spektakel och alltför tvära kast ungefär lika mycket som andra partipolitiker. Åkesson behöver därför anpassa sig mer till sitt parti än vad han har behövt göra tidigare. Men tvivels förutan har han ett större friutrymme att förhålla sig till svåra och sammansatta saker på ett enkelt sätt. Partier långt borta från makt och regering kan säga sådant som ”stoppar vi invandringen så får vi råd med allt detta” eller ”det är bara att höja skatten för de rika så får vi råd med allt detta.”


I Agenda sade sig Jimmie Åkesson vara öppen för kompromisser och att ge och ta i förhandlingar med Moderaterna om invandring och integration. Han är säkert ärlig och uppriktig på den punkten. En stor majoritet av medborgarna som sätter invandrings- och integrationsfrågorna högst/näst högst på dagordningen vill säkert också få till stånd överenskommelser som begränsar invandringen, förstärker integrationen, får bukt med kriminaliteten och tiggeriet.


Men partilogiken klarar ännu inte av stora och breda överenskommelser i de här frågorna. Vilket debatten i Agenda tydligt visade.

 

Jag tror att både Kristersson och Åkesson kan vara nöjda med sina insatser i studion. Jimmie Åkesson därför att debatten alls genomfördes och därför att han ännu kan framstå som den av etablissemanget förskjutne. Ulf Kristersson därför att han klarade av att hålla sin ”vuxna stil” och sina strategiska talepunkter på ett bra sätt och därför att det vi som tittade såg var något som faktiskt såg ut som samtal och förhandlingsinledningar snarare än som smällande i dörrar och ropande i falsett.

Widar Andersson

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson
  • Instagram
  • Widar Andersson