Setareh Yousefi

Frankly my dear...

Guldbaggegalan bättrar sig

Norrköping Petra Mede med guldglitter och champagne

I vanliga fall är det lite utmanande att se Guldbaggegalan, Sveriges filmprisgala. Galan brukar kännas som efterapning av amerikanska Oscars-galan utan den finess och rätt känsla för sentimentalitet. När jag tänker efter har galan inte varit utmanande i första hand utan främst pinsam. Men hör och häpna, 2018 har något hänt. Tillställning är helt okej och ingen behöver gå hem skamsen. Det beror inte på #metoo-uppläsningen utan på allt möjligt.

Delvis beror en sådan framgång på Petra Mede, men hennes professionalitet i rollen som värd översätts inte per automatik till resten av talare och prisutdelare. I år fungerade även de emotionella tilltagen levererad av talare. Exempel höll fotografen Fredrik Wenzel ett vackert tal till en gammal lärare.

Jag har i nuläget ingen annan analys än att träning uppenbarligen ger färdighet. Tidigare har jag tyckt att de lika gärna kan lägga ner tillställning. Nu var det helt okej, inte nödvändigt men okej.

Det är skillnad på män och kvinnor

Norrköping Charlize Theron under inspelning av "Tully"

Fredag 18 maj hade Jason Reitmans senaste premiär. "Tully" handlar om en kvinna som ganska ensamt uppfostrar sina barn medan hennes man arbetar. Det tredje barnets ankomst gör inte saker lättare, därför anlitar familjen en natt-nanny för att livet ska bli något mer drägligt.

En uppmärksammad del av filmen är att huvudrollsinnehavaren Charlize Theron gått upp cirka 25 kilo. Hon ser inte ovanligt stor ut utan mer som en genomsnittlig kvinna. I vanlig verklighet skulle ingen kalla henne överviktig som Marlo i "Tully". I ett Hollywood-perspektiv är hon tydligen stor. Men det som är värst är att hon själv talar om att ha blivit deprimerad av att öka i vikt och sedan arbetet med att gå ner vikten.

Män har i decennier ägnat sig åt att skifta vikt. Mest känd har Robert De Niro varit, numera också Christian Bale. Kommer någon ihåg att De Niro under alla upp- och nedgångar talat om depression på grund av vikten? Nej, för män ägnar sig inte åt sådant. Män får i högre grad vara individer och deras utseende/vikt är inte lika viktig del av deras person. Inte ens när de är skådespelare. Det finns något djupt tragiskt över att Theron inte istället fokuserar på sin ansträngning och att hon gjort något svårt. Theron borde vara stolt över sin prestation, imponerad av sig själv att hon gjort en transformation som ger lite mer trovärdighet.

Det kanske inte är någon stor grej, men så länge en kvinna deprimerad av en viktökning som på intet sätt är dramatisk har vi inte nått fram.

Få regissörer har så mycket att skryta med

Norrköping Advokat och klient möts i fängelset

Tredje mordet
Cnema
Regi: Hirokazu Kore-eda
I rollerna: Masaharu Fukuyama, Kôji Yakusho, Isao Hashizume, Suzu Hirose m fl.
Betyg: 3.6

Mästerregissören Kore-eda är tillbaka och den har gången har han lagt undan sin allförlåtande blick. Sanningen och rättvisan är de bärande ämnena.

Ofta ger filmer en bild av mord som något enkelt. Skott och explosion som leder till klinisk samt blodfri exekution. Som om ett liv inte tog slut utan en handling genomfördes. I värsta fall gör det oss likgiltiga inför döden. Hirokazu Kore-eda, känslornas mästare, väjer aldrig för det svåra. Inte heller när han skildrar ett mord, som i just "Tredje mordet". Öppningsscenen visar två män gåendes på en strand i skymningen. Vassen fladdrar i vinden. Plötsligt börjar en av dem slå den andra i bakhuvudet med en skiftnyckel.  När offret väl fallit ner och förefaller livlös häller mördaren på tändvätska. Sedan står han där och betraktar elden som ska utrota spåren. En så stark scen visuellt att blott bilden framkallar oerhörda känslor. Som om du vore med och bevittnade ett äkta mord utan några förmildrande omständigheter.

Fallet är till en början ganska enkelt. Förövaren Misumi erkänner sitt brott. Advokatteamet, med Shigemori i spetsen, fokuserar på att bevisa att mordet inte var överlagt och bör därför inte resultera i dödsstraff. De verkar mer engagerade i den vinkeln än Misumi som framstår som nästan avslappnad inför allt som har hänt. Men tidigt anar tittaren något annat. Mördaren verkar inte riktigt så kall som hans beteende skulle kunna indikera. Intrigen tätnar medan vi följer berättelsens vändningar. Misumi ändrar ideligen sin historia. Allt från motiv till händelseförlopp vrids och vänds hos förövaren. Shigemori är alldeles för fängslad för att bli irriterad och trött som de andra försvarsadvokaterna. Förutom brott finns andra perspektiv som fäder och döttrar, rättvisa, rättssystemet samt sanningen.

Tema sanning finns där som ett fundament. Vad är sanningen? Vem bestämmer vad som är sant? Varför kompromissar människor med sanningen? En mycket intressant vinkel som Kore-eda tyvärr rör runt för mycket i med fakta som slängs fram och tillbaka. Förvisso har han en poäng men till slut får jag svårt att bry mig på sådan nivå att jag också tappar engagemang i huvudkaraktären. Vilket är riktigt synd då det finns så mycket kvalitet i filmen i övrigt. En intressant förändring i jämförelse med regissörens andra filmer är att i denna historia finns en del ondska. Kore-eda som ofta skriver så pass komplext att han har förståelse för alla rollfigurer ger sig denna gång på Japans rättsväsende i för honom övertydlig stil. Hans vanligt förekommande förlåtande blick är inte reserverad alla längre.

Hirokazu Kore-eda fortsätter sin vana trogen att skapa intressant verk. "Systrarna", "Efter stormen", Still Walking",  "Sådan fader, sådan son". Få regissörer har så mycket att skryta med. "Tredje mordet" må misslyckas med att platsa bland hans absolut bästa men är en lägsta nivå som når riktiga höjder.

Magisk helhet större än delarna

Norrköping Oliver och Elio sitter vid ett cafébord

Call Me By Your Name
Cnema
Regi: Luca Guadagnino
I rollerna: Timothée Chalamet, Armie Hammer, Michael Stuhlbarg, Amira Casar, Esther Garrel, Vanda Capriolo m fl.
Betyg: 4/5

Varm och mångsidig skildring av den första kärleken som katalysator för personlig utveckling. "Call Me By Your Name" bärs upp av fantastiska insatser från skådespelarna, framförallt Armie Hammer och Timothée Chalamet i huvudrollerna.

Ända sedan Armie Hammer spelade Winklevoss-tvillingarna i David Finchers "The Social Network" har det varit tydligt för den observante att Hammer är en hiskeligt skicklig skådespelare när han hamnar i rätt händer och miljö. Den elake kan då notera att Hammer kanske inte har bredd som skådespelare. Må så vara, men i gränslandet mellan allvarligt drama och kvick humor landar han precis rätt. I Luca Guadagninos "Call Me By Your Name" visar Hammer mästertakter som legat latent under några år. När han är som bäst är han en av sin generations mest underskattade aktörer.

Merchant-Ivory, kostymdramornas okrönta kungar, har tagit sig in i lite moderna era den här gången med en historia om 1983. Tyvärr utan Ismail Merchant som har gått bort. Men trots berättelse utspelad i mer närtid och en ur duon borta finns den distinkta Merchant-Ivory-känslan kvar. James Ivory står för manuset och förflyttningen från deras klassikers mer historiska dåtid har gått utmärkt. Samma emotionella styrka, samma typer av dialog och känsla men ändå anpassat.

Oliver är studenten som är någonstans i norra Italien för att praktisera hos arkeologiprofessor Perlman. Den kosmopolitiske familjen består av far, mor Annella, sonen Elio och hemhjälpen Mafalda. Olika språk flyter sömlöst mellan familjemedlemmarna och besökande vänner. Engelska, italienska, franska, tyska. Litteratur, musik, historia står högt i kurs i denna sofistikerade miljö. Från början påverkar Oliver alla. Hans kombination av värme och förmodad nonchalans gör honom till ett samtalsämne. Amerikanen tar för sig av det mesta, lever livet till fullo. Redan i inledningen finns en spänningen mellan Oliver och Elio. 17-årige sonen till Perlman-paret känner sig dragen till 24-årige gästen. Elio försöker motstå Olivers magnetism bland annat genom att tala ner honom inför andra. En strategi som inte lyckas eftersom de andra protesterar mot dessa påståenden. I båda rollfigurer finns en del intressanta motsägelser. Timide Elio blir samtidigt den mest drivande, mest hämningsbefriade, tydlig i sin längtan. Självsäkre Oliver tvekar, vill inte vilja var hans hjärta drar honom, är stundtals naiv och ibland medveten om omvärlden.

"Call Me By Your Name" har en av filmhistoriens längsta förspel. I luften ligger ständigt det outtalade. När något väl händer har uppvärmningen varit så genomarbetad att du blivit alltför engagerad i paret. Armie Hammers förmåga att slå genom duken ger tittaren en känsla av att vara där. Av att det är dig han tittar drömsk på som om du vore guld bland skräp. Att du är den som han tar hand om. Det är skådespeleri av rang från huvudrollsinnehavarna som lyfter filmen.

Som skildring av den första kärleken är filmen oslagbar. Elios försiktighet, blygsel, nervositet kombinerad med stunder av kaxighet spelas till perfektion av Timothée Chalamet. Också manuset är en bidragande orsak till känslan. Ivory får sitt arbete att verka enkelt, här finns ingen bombastisk dialog a la 50-tal av rappa one-liners utan en sammanhängande helhet som följer dig igenom en förälskelses födelse till nästföljande komplexitet. Delarna i sig är inte alltid så märkvärdiga, varken Oliver eller Elio är så ovanliga eller fängslande karaktärer. I samspelet uppstår däremot magin. I det enkla och alldagliga uppstår något större. Inte heller historien är speciellt anmärkningsvärd, däremot blickarna, kärleken inte bara mellan männen utan i familjen, i den omfamning filmen blir av dig som tittare. Förlora dig själv i den här historien. Låt den sedan växa inom dig.

Nya "Blade Runner" klart bättre än originalet

Norrköping Man syns bakifrån i öde öken
K i framtidens Las Vegas, långt mer trovärdig utveckling än Kaliforniens eventuella snökaos.

Blade Runner 2049
Cnema/Filmstaden
Regi: Denis Villeneuve
I rollerna: Ryan Gosling, Robin Wright, Ana de Armas, Sylvia Hoeks, Jared Leto, Harrison Ford, Dave Bautista, Hiam Abbas m fl.
Betyg: 3.4/5

"Blade Runner" har varit en vattendelare men uppföljaren kan uppskattas både av de som tyckte om originalet och även de som inte var imponerade sist.

I en framtida Kalifornien år 2049 är drömstaten inte sig lik längre. Allt är betong, grånade färgskalor och stora neonskyltar. Mycket är förändrat, det snöar regelbundet i solstaten. Men en sak består, kvinnor är fortfarande högst sexualiserade varelser som ska kläs av i tid och otid. Män existerar fortfarande som individer i kontroll över sin egen sexualitet. Nåväl, knappast något just den här filmen är ensam om.

I framtiden har replikanterna utvecklats till lydiga maskiner, därför finns inte problemen från 2019 års versioner. Polisen tillika replikanten K är en Blade Runner. Allt som hans överordnade ber om levererar han. Ofta handlar uppgifterna om att "pensionera" de äldre modellerna som gömt sig. Med tiden visar det sig att sakernas tillstånd är inte så enkla som människorna tror när de skapat nya replikanterna. De har byggts för att utföra uppdrag men har egna känslor och funderar över sin identitet.

Världen är full av stora fans av "Blade Runner" den första från 1982. Men det gäller inte alla. Därför och lyckligtvis är "Blade Runner 2049" ett lyft för vissa. Denis Villeneuves film har ett syfte och handling som är större än en halvsur polis som lallar runt poänglöst i en dyster framtid. Villeneuve lyckas med sitt vanliga signum, att dra ner tempot ordentligt utan att försaka driv. Alla de frågor fansen lyckades utläsa ur den förra som inte riktigt fanns där framhävs i denna nya version. Vem är verklig och inte, vad är det att vara människa och inte? Så ja, "Blade Runner 2049" blir som "Terminator 2". Det vill säga bättre, mer tajt, engagerande. Inte endast en atmosfär eller känsla utan också med substans.

Generellt finns en del logiska luckor, vilket delvis beror på att filmen är en fortsättning på en tidigare. Däremot står den sig väl som en egen produktion och tittaren måste inte vara väl bekant med första upplagan för att känna sig involverad.

Roger Deakins foto är den på förhand mest omtalade beståndsdelen, med rätta. Speciellt mot slutet i Las Vegas är filmen en tavla av skönhet och dynamik. Häpnadsväckande foto är ett kännetecken för majoriteten av Denis Villeneuves filmer och här sviker alltså inte "Blade Runner 2049" heller. Tyvärr är längd inte en av hans starkaste sidor och den här filmen blir likt en del andra av regissörens för lång. Som tur är spänner han till dramaturgin mot slutet.

Filmbloggen "Frankly my dear..." är en anspelning på det bästa filmcitatet från "Borta med vinden". Jag skriver om och recenserar film i Folkbladet. Bloggen innehåller både exklusiva recensioner för den och allt det som går att skriva om filmer som inte ryms i en recension.