David Iwung

Fotbollsbloggen

Kom igen nu - lite sans för fan!

NORRKÖPING 0-1 på nationalarenan och det är dags att kicka Jens Gustafsson.
Han skulle helst fått packa väskan och knalla hem från huvudstaden.
Oduglig som manager.
På väg att dra ned IFK Norrköping i fördärvet.
Tredjeplatsen är egentligen en illusion.
Lilla silvret 2016 ren och skär tur.
Första cupfinalen på 23 år likaså och att torska mot Östersund borta gör ju knappt någon.
Galatasaray, en liten medioker klubb, undantaget.
Samma sak vad gäller Djurgården så sent som i söndags.
Rädda det som räddas kan. Nu.
Det är dags att agera.
Kan inte Gustafsson förvalta alla nyförvärv, alla dyra investeringar på ett klokare sätt är det bättre att låta någon annan ta över.
Allt tjat om att allas välbefinnande och må bra-approach är en tom ballong som spruckit.
Skit i hur folk mår – bara IFK vinner.
Det är ju en elitklubb vi pratar om.
Resultat räknas.
Vill du mysa och skratta får ta en fika med polarna.

Att IFK tagit en på många sätt unik väg, stakat ut ett sätt att jobba som lyft föreningen från famlande osäkerhet till attraktiv stabilitet är sekundärt.
Det är oväsentligt att räkna in att ”Peking” sålt /släppt dussinspelare som Emir Kujovic, Arnór Traustason, Christoffer Nyman, Nicklas Bärkroth, Tesfaldet Tekie, Alexander Fransson och  Alhaji Kamara.

Kom igen nu för fan!
Lite sans, tack.

Då var då. Nu är nu.
Janne Biffs mantra som känns högaktuellt att damma av.

Förbundskaptenens upphöjda status och vad den springer ur kan inte sättas i paritet med dagens verklighet i IFK Norrköping.
Det är inte rättvist utan skevt. Snedvridet. Korkat rent av. 

Igen: Jämför trupperna från guldåret med dagens.

Eller förresten: Gör det inte.

Det går inte.

Vad den allt mer utbredda irritationen ligger i är såklart frustrationen över tre raka förluster och en otydlighet vad Jens Gustafsson vill få ut.
En spelidé som det laboreras och mixtras med lite för mycket.
Det har lyst lite panik, det kan jag erkänna.

Jag skrev om det här.

Lagmaskinen med poänggaranti som klubben varit och skämt bort supportrarna med har hackat på slutet men det är inte samma sak som att laget är på väg att spåra ur.

IFK Norrköping är fortfarande trea i allsvenskan och kan studsa vidare i Europa League.
Vi kan ta den meningen igen: IFK Norrköping är fortfarande trea i allsvenskan och kan studsa vidare i Europa League.

Kicka tränaren eller skrika sig hes efter hans avgång är ett fall av hybris som vi annars ser i andra, större städer och klubbar.
En rubbad verklighetsuppfattning som varit roten till ironiserade skratt från Norrköping.

Nu är det här det svingas utan att träffa vare sig poäng eller charm.

För att inte glömma det som var för inte allt för länge sedan påminner jag om: Mats Jingblad, Felix Magro, Kevin Amuneke och ett treårskontrakt med Djordje Mrdjanin.

Om "ett dukat bord" och att IFK Norrköping som klubb faktiskt hängde på repen existensmässigt.

Tiden innan Curva Nordahl: Remember?

När det var söndag i kyrkan. Fast på Östgötaporten och med en betydligt gnälligare kör.

Var det tar oss?
Jens Gustafsson upplever sin tuffaste period som manager i IFK men har ett transferfönster som just öppnats och där det med största sannolikhet kommer att ske saker in.

Returen mot Trakai på torsdag och Europa Laeague-turneringen som helhet blir extra viktig när det blåser motvind i allsvenskan.

Just det – för första gången på 20 år avancerade IFK i internationellt cupspel och kan mycket väl förlänga vistelsen där en eller två rundor till.

Bättre förr?

Kanske men det beror också på hur långt du vill vrida tillbaka klockan.
Tre raka förluster och allt är inte nattsvart.

Precis som allt inte var toppklass när Kamraterna radade upp vinster - och bland annat vände 0-1 till 2-1 nere i Malmö - i våras.

Men det är fascinerande att lidelsen i motgång smärtar så pass mycket att det förvränger verklighetsuppfattningen. 

 

 

 

 

Viktiga faktorer med Larsson-värvningen

NORRKÖPING Jordan Larsson möter sin viktigaste säsong i karriären.

Ett lämpligare ställe än Östgötaporten för att kicka igång yrkeslivet igen?

Det är svårt att hitta faktiskt. 

Olympia är en superettanarena och det var inget snyggt farväl den där på alla sätt sorgliga kvalkvällen när pappa Henke intog karateställning för att försvara sonen mot den egna lynchmobben. 

Jordan Larsson kommer till Norrköping, småstukad och självförtroendesargad efter året i Nederländerna som inte alls blev vad han hade hoppats på, och ska ta avstamp mot vad han vill bli.

Vad han kan bli. Vad han förväntas bli.

En nystart som mycket väl kan vara ett år och en punkt som han ser tillbaka på med uppskattning och med insikten: "Det var helt rätt".

Ändra aldrig ett vinnade lag. Byt aldrig ut en väl fungerande arbetsform. 

Nicklas BärkrothNiclas Eliasson och Kalle Holmberg har gjort det och är tre färska exempel på vad som kan hända om man får gneta på i en miljö där det finns både tålamod, en sund dos med press samt ett starkt förtroende att vi tror stenhårt på dig. 

David Moberg Karlsson, Alexander Jakobsen och Eric Smith passar även de in i ovan nämnda förvandling men har lite mer att bevisa, mer att utveckla innan de är redo att ta nästa steg till större utmaningar än vad de får i IFK Norrköping och allsvenskan. 

Muamer Tankovic och Kristoffer Olsson var samma typ av nyförvärvsobjekt som i stället hamnade i storstaden.

Jordan Larsson är en lika dyr affär.

Minst. Och dessutom forward, det i sig drar i regel upp priset-

Under en period har signalen från IFK-ledningen varit att det ska våga kaxa upp sig mer och investera dyrare för att se till att klubben inte fortsätter att gå nedåt i det allsvenska ledet.

Etta. Trea och sexa. 

 Om det var värt att löpa den extra milen, tänja plånboken för att säkra upp Jordan Larsson? 

Vi får återkomma men det finns ett par viktiga faktorer att ta hänsyn till och lyfta fram:

1) Mervärdet. Det är mer än en anfallsvärvning för IFK. Det visar att de tagit sig upp i näringskedjan (tack för den, Janne Andersson).

2) Profilen. Larsson är som klippt och skuren i IFK-mallen. Åldern, potentialen. Var han befinner sig var han kan hamna. Läs: säljas för. 

3) Trovärdigheten. IFK skickar en signal att de tänker bråka i rätt del av tabellen.

4) Egenskaperna. Larssons vänster, hans vassa avslut, hans en mot-kunnande och även en stor arbetsakapacitet passar väl in i den nyfunna 3-4-3-babyn.

Peter Hunt inledde presskonferensen och när Jens Gustafsson tog över sa han i stora drag samma sak - att det är en värvning de jobbat stenhårt för att ro i hamn. 

Ett arbete som pågått under ett års tid. 

Nu satt Jordan Larsson där och medgav att pappa funnits med i funderingarna över klubbvalet.

Mycket mer än så ville inte anfallaren blanda Henke.

Klokt. 

Epitetet "Henkes grabb" kommer alltid att finnas där - långt ifrån alltid till Jordans fördel.

Jämförelserna är inte bara tröttsamma.

De kan vara kedjor och bojor på en energisk fotbollskropp. 

IFK-fansen som varit svältfödda på spännande action trippade på tå och sätter extra glöd på en försäsong som för IFK:s del drar igång 5 januari. 

Lars Krogh Gerson kommer hem för att göra luckorna efter Daniel Sjölund och Andreas Johansson mindre kännbara när de slutar.

Jordan Larsson jagar ett leende och en känsla som till viss del försvunnit i NEC Nijmegen.

Starten kunde knappast blivit bättre -  presenterad i en ny klubb samma dag som han kallades in som Carlos Strandbergs ersättare till Abu Dhabi-lägret. 

Där får han spendera tid med färska lagkamraterna Linus Wahlqvist, David Moberg Karlsson och Kalle Holmberg

Larssons viktigaste år i karriären

NORRKÖPING Jordan Larsson möter sin viktigaste säsong i karriären.

Ett lämpligare ställe än Östgötaporten för att kicka igång yrkeslivet igen?

Det är svårt att hitta faktiskt.

Olympia är en superettanarena och det var inget snyggt farväl den där på alla sätt sorgliga kvalkvällen när pappa Henke intog karateställning för att försvara sonen mot den egna lynchmobben.

Jordan Larsson kommer till Norrköping, småstukad och självförtroendesargad efter året i Nederländerna som inte alls blev vad han hade hoppats på, och ska avstamp mot vad han vill bli.

Vad han kan bli. Vad han förväntas bli.

En nystart som mycket väl kan vara ett år och en punkt som han ser tillbaka på med uppskattning och med insikten: "Det var helt rätt".
Nicklas Bärkroth, Niclas Eliasson och Kalle Holmberg har gjort det och är två färska exempel på vad som kan hända om man får gneta på i en miljö där det finns både tålamod, en sund dos med press samt ett starkt förtroende att vi tror stenhårt på dig.

David Moberg Karlsson, Alexander Jakobsen och Eric Smith passar även de in i ovan nämnda förvandling men har lite mer att bevisa, mer att utveckla innan de är redo att ta nästa steg till större utmaningar än vad de får i IFK Norrköping och allsvenskan.

Muamer Tankovic och Kristoffer Olsson var samma typ av nyförvärvsobjekt som i stället hamnade i storstaden.

Jordan Larsson är en lika dyr affär.

Minst. Och dessutom forward, det i sig drar i regel upp priset-

Under en period har signalen från IFK-ledningen varit att det ska våga kaxa upp sig mer och investera dyrare för att se till att klubben inte fortsätter att gå nedåt i det allsvenska ledet.

Etta. Trea och sexa.

Om det var värt att löpa den extra milen, tänja plånboken för att säkra upp Jordan Larsson?

Vi får återkomma i fallet men det finns ett par viktiga faktorer att ta hänsyn och lyfta fram:

1) Mervärdet. Det är mer än en anfallsvärvning för IFK. Det visar att de tagit sig upp i näringskedjan (tack för den, Janne Andersson).

2) Profilen. Larsson är som klippt och skuren i IFK-mallen. Åldern, potentialen. Var han befinner sig var han kan hamna.

3) Trovärdigheten. IFK skickar en signal att de tänker bråka i rätt del av tabellen.

4) Egenskaperna. Larssons vänster, hans vassa avslut, en mot-kunnande och även en stor arbetsakapacitet passar väl in i den nyfunna 4-4-3-babyn.

 Peter Hunt inledde presskonferensen och när Jens Gustafsson tog över sa han i stora drag samma sak - att det är en värvning de jobbat stenhårt för att ro i hamn.

Ett arbete som pågått under ett års tid.

Nu satt Jordan Larsson där och medgav att pappa funnits med i funderingarna.

Mycket mer än så ville inte anfallaren blanda Henke.

Klokt.

Epitetet "Henkes grabb" kommer alltid att finnas där - långt ifrån alltid till Jordans fördel.

Jämförelserna är inte bara tröttsamma. De kan vara kedjor och bojor på en energisk fotbollskropp.


IFK-fansen som varit svältfödda på spännande action trippade på tå och det är självklart en prestigeövergång som presenterats.

Lars Krogh Gerson kommer hem för att göra luckorna efter Daniel Sjölund och Andreas Johansson mindre kännbara när de slutar.

Jordan Larsson jagar ett leende och en känsla som till viss del försvunnit i NEC Nijmegen.

Starten kunde knappast blivit bättre - presenterad i en ny klubb samma dag som han kallades in som Carlos Strandbergs ersättare till Abu Dhabi.

Där får han spendera tid med färska lagkamraterna Linus Wahlqvist, David Moberg Karlsson och Kalle Holmberg.

Underbetyg "missa" hemvändarna? Inte alls

NORRKÖPING Arnór Ingvi Traustason var fullkomligt briljant – kanske den mest kompletta spelaren i sina bästa stunder – när IFK Norrköping virvlade sig till ett överraskande SM-guld 2015.

När Rapid Wien pungade ut 2,3 miljoner för islänningen kom det knappast som en chock.

Traustason, en av Pekings absolut mest lyckade fynd någonsin, var för bra för allsvenskan.

Sen?

Njae.

Körde fast i Österrike och Daniel Majstorovic, vid tillfället sportchef i AEK Aten, lånade honom till Grekland men det blev ett nytt ”Njae”.

För att få fart på karriären blir det som ofta blir - tillbaka dit den en gång satte fart.

Till en välbekant mjljö, till en omstart med minimal startsträcka och bekanta rutiner.

Tesfaldet Tekies utlåning (kul att se ett livstecken!) till Östersund är ett annat dagsfärskt exempel.

Mittfältarna är tillbaka - men inte ”hemma”.

Traustason till Malmö FF.

Tekie till Östersund i norr.

Notera: IFK Norrköping visade inget intresse i något av fallen och inte heller när Emir Kujovic placerades i Gents frys.

Peking hade eller har inga planer att försöka välkomna guldhjältarna tillbaka, men det surras ändå med besk ton på sociala medier.

Naturligt och lätt att begripa.

I supporterögon är det speciellt med hemvändare.

Den mest genuina formen av uppskattning.

Det finns andra värden att återanknyta till gamla spelare.

En behaglig nostalgi. Något filmisk. 

Vi älskar dig. Vi älskade dig för vad du gjorde.

Du älskar oss och vill fortsätta vårat förhållande.

Relationen är så starkt att den överlevde en längre paus.

Det behöver inte nödvändigtvis handla om Christoffer Nyman som är en del av konstgräset och läktarna på Östgötaporten.

Det behöver inte gälla en på alla sätt uppskattad Alexander Fransson.

Eller Linus Wahlqvist när det dags.  

Kristoffer Olsson och Muamer Tankovic spelade inte en A-lagsminut för ”Peking”.

De hann inte innan de lämnade som ungdomsproffs i England men när respektive karriär kom till den nystart som Tekie och Traustason står inför byggdes hoppet upp.

Nostalgibubblan blåstes upp.

Och sprack.

Hammarby och AIK (och pengarna) betydde mer.

Var roligare. Lockade mer.

Med det skrivet: Det är inte bara behagligt att spatsera på minnenas allé.

Trånandet efter att allt ska bli lika bra som det varit slår sällan ut enligt plan.

Det finns en anledning att Tesfaldet Tekie, Arnór Traustason, Kristoffer Olsson och Muamer Tankovic är tillbaka i Sverige och allsvenskan.

Det finns en anledning att de tog steget härifrån via IFK Norrköping.

Ett gott betyg till Kamraterna i min bok – både sättet de hittade, fostrade och förvaltade talangerna men framför allt att de väljer en väg att hitta nytt i stället för att blint stirra på vad som går att återanvända.

Först att sluta cirkeln på Östgötaporten? Jag säger Christoffer Nyman, Alexander Fransson och Linus Wahlqvist i den ordningen.

---------

När Alhaji Kamaras Malaysia-äventyr spårade spårade det tillbaka till Peking men kraftpaketet var bara utlånad till  Johor Darul Ta´zim FC 

Stefan Thordarson kallades tillbaka från Island 2009 men det var ett temporärt och lyckat åtgärdspaket för att reda ut IFK:s mest akuta kris. 

 

Skjönsberg tacklade ut mig från rummet

NORRKÖPING Vissa spelare lämnar spår.

Det finns möten man inte glömmer. Händelser som etsar sig fast. 

Morten SkjönsbergMorten Morisbak Skjönsberg för att vara exaktkan bockas av i samtliga fall.

Det har passerat drygt tre år sedan den skäggige tuffingen plötsligt och mitt under brinnande säsong bröt kontraktet med IFK Norrköping (personliga skäl) och packade väskan för att återvända hem. 

Hem till Stabaek där han debuterade redan 2002 och med tiden växte ihop med Nadderud Stadion. 

Efter nästan 400 seriematcher gör man det.

Man blir mer än en spelare. Mer än en trotjänare. 

Stabaek-ikonen gjorde sin sista hemmamatch förra helgen, 1-1 mot Sogndal och hyllades som sig bör efteråt. 

På söndag är det karriärens sista dust borta mot Viking för Skjönsberg

Ett trasigt knä vägrar att ge med dig.

Jag har svårt att släppa honom.

Ofta har jag surfat runt i den dagliga kollen och sökt på mittbackens namn. Oftast först.

Före IFK-aktuella exporter som Niclas Eliasson, Alexander Fransson, Nicklas Bärkroth och Christoffer Nyman.

Igen: Skjönsberg lämnade spår.

Det allra djupaste och starkaste i samband med Pekings match borta mot Syrianska 2013.

Sharbel Touma som gjorde det till en specialitet på senare år att sänka Kamraterna passade på igen att slå till mot sitt älsklingsmotstånd.

Två gånger till och med.

Syrianska var inte överdrivet bra men när Peking hade en kass kväll i Södertälje och fick Christopher Telo utvisad var det inget snack om att Syrianskas 3-1-seger var i sin ordning.

Fullt rättvis. 

Janne Andersson dansade inte samba på presskonferensen direkt.

Det var ett stukat IFK som inte hade hittat sig självt och åkt på en 1-4-torsk hemma mot Helsingborg i omgången innan. 

Vissa omklädningsrum är svårare att jobba i än andra.

Det visste jag när kosan styrdes mot gästernas tillhåll på Södertälje Fotbollsarena men jag hann inte mer än att få ögonkontakt med Christopher Telo innan jag knuffades ut.

Bokstavligen.

Av Morten Skjönsberg.

En förbannad Morten Skjönsberg.

Ilsken efter förlusten, frustrerad över två raka torskar och sju insläppta.

Norrmannen tyckte inte att jag hade där inne att göra. 

Den stora och förvåningen - det hade aldrig varit några som helst problem att kliva in i Pekings omklädningsrum innan, förlust eller inte - byttes snart i förståelse.

Det klarnade. 

I Norge är det ett annat upplägg.

Omklädningsrummen är till för spelare och ledare.

Vill presspacket något får de vänta utanför tills spelarna kommer ut.

För all del.

Inga problem, men kruxet och vad som låg bakom den stora förvirringen var att ingen från IFK:s håll hade meddelat att det är nya regler som gäller.

En "lyckligt" ovetande murvel knallade in med försiktiga steg men kom inte långt innan det var dags att tryckas ut.

Senare, dagen efter, ringde Janne Andersson och berättade att frågan om ett press-fritt omklädningsrum hade lyfts och IFK beslutat att det var vägen att gå.

Det här är inte på något sätt ett försök att skriva ned Morten Skjönsberg, men det är enda gången jag har tacklats ut ur ett rum.

Och ett omklädningsrum. 

Morten Skjönsberg var ingen stor fotbollspelare.

Hans styrkor låg inte i att Andreas Johansson-smeka uppspel eller briljera med en fin bollbehandling.

Den snart pensionerande försvararen älskade att ta kampen och gjorde det bra.

Han gjorde en hel karriär på det och nådde både stor uppskattning i Sverige och Norge med sitt gigantiska hjärta och stora förkärlek att ta smutsgörat utan att tveka.

Han kunde lira gitarr.

Han var rolig att intervjua, rak och med en oförmåga att ge tomma svar.

Han lämnade spår.

Inte bara för att han visade med eftertryck att reportrar inte hör hemma i hans omklädningsrum. 

 

Tkalcic insåg att det var tack och hej

NORRKÖPING Long time no see – som Nikola Tkalcic tänkte när snacket med Jens Gustafsson drog ut på tiden till den gräns att kroaten fick nog och droppade att det är dags att dra.

Givetvis inser han att det hade blivit den utgången ändå om ett par veckor.

Att beskedet från IFK:s håll blivit: ”Tack för den här tiden men vi väljer att satsa på andra”.

Rätt?

Fel?

Ur ett lojalitetsperspektiv är det självklart känsligt och svårt att nobba trotjänare som vunnit SM-guld och pinnat på med sina taxben över 97 minuter och Sveriges riksgräns om det så behövts.

27-åringen har växt i popularitet i hos supportrarna för varje säsong som passerat känns det som.

Det är lätt att relatera till.

Tkalcic omges inte direkt av en Markus Rosenberg-aura.

Det är inte typen domartrion har en egen genomgång om innan avspark att hålla ett extra par ögon på.

Han har visat ett enormt hjärta med att kriga sig tillbaka efter tre svåra knäskador, aldrig gnällt, aldrig visat missnöje.

Med det skrivet: Ska Peking ta nästa steg, få till det där lyftet som Jens Gustafsson beskriver vägen till här finns det (poäng)spelare med både större kapacitet och potential.

Till och med när beslutet att lämna var taget höll Tkalcic en förstående, ödmjuk profil och menade att så här är fotbollen.

Jag snackade med David Mitov Nilsson om ett annat ämne men gled in på Tkalcic och målvakten förstärkte bilden av en hundraprocentig lagspelare som nu kommer att tackas av.

För han får väl ett vettigt avsked efter sex år i klubben?

Det finns åtminstone en chans till något extra hemma mot Örebro.

----------------

Skickade just en grej (från GP) om att IFK Norrköping tappar mest publik i allsvenskan.

En av baksidorna med att skeppa sina största stjärnor.

Prognosen visar att Pekings snitt ändå landar någonstans över 9 000, inte illa men klubben behöver inte direkt låta huvudena rulla på marknadsavdelningen.

Stjärnprodukten glänser inte på samma sätt med alla försäljningar och uteblivna tunga investeringar.

Det är självklart en sak att sälja in det lag som startade upp säsongen - med två lysande säsonger bakom sig – en annan att försöka locka tillbaka publiken i en omstart som inte direkt varit spikrak och fortfarande till stor del söker sin egen identitet.

-----------

Tkalcic ut. Det är ingen som är särskilt förvånad om Marcus Falk Olander, Andreas Hadenius och Julius Lindgren får gå samma väg va?

Beroende på hur pass hett Isak Pettersson-spåret är, hur hårt Peking jobbar på den spännande Halmstad-keepern så lär Aslak Falch också söka sig vidare.

 ”Grabbarna på plan – hälften är från stan” från Curva Nordal känns mer och mer inaktuell men det är så det ser ut. Kontinuitet går knappast hand i hand med en lyckad hemvävd lokal approach.  

 

Meningen var att inleda och ägna inlägget Jón Gudni Fjuloson.

Det slog mig när islänningen la uppspelsmackor, 25 meter på fötterna och bröt Malmö-anfall med kirurgisk precision och tajming att han är Pekings bästa spelare 2017. Med marginal.

Niclas Eliasson hade en otrolig vår men jag hade petat ned Fjóluson först i laguppställningen alla dagar i veckan. Det är samtidigt en personlig avbön.

Jag tyckte att ”Fjölet” hade problem till en början i IFK efter flytten från Sundsvall.

Att han kändes loj, nästan ointresserad.

Det kan man inte direkt säga idag.

Det finns en anledning att han är med i den isländska landslagstruppen med. Peking skulle behöva jobba fram och flirta till sig en förlängning nu.

 

Under samtalen med såväl Mitov Nilsson som Jens Gustafsson i går vädrades höstens uppenbara problem med att upprätthålla 90 bra, ihopsammansatta minuter - något inte Kamraterna lyckats med mot vare sig Häcken, Hammarby eller Malmö men där det också visats upp perioder av fart, fläkt och ett passningsspel som laget inte nådde upp till under sina bästa perioder i våras. 

"Vi behöver bli mer cyniska", menade Mitov Nilsson.

Jens Gustafsson menade att det kommer att ställas högre, tuffare krav på det Peking-lag som kliver in i 2018.

Ska du ha en plats i startelvan ska du klara att "spela i ett högre tempo. Klara att göra fler maximala rörelser ofta". 

I mina öron låter det som en justering, en växel till att nå dit, Jens Gustafsson velat ha sitt IFK Norrköping från dag ett. 

 

IFK Norrköping är huvudspåret men Norrköpings lokala klubbar kommer även vikas utrymme i Fotbollsbloggen. Det senaste skvallret. Materialet som inte lämpade sig i pappret. Det här är forumet. David Iwung, 38 bast och med en förkärlek till Liverpool FC och feta riff, heter jag som skriver. Favoritspelare: Mikael Lindskog. 

  • Twitter
  • Twitter